Känner mig helt uppgiven nu

Du har varit där EN dag. Det kan ta flera veckor innan man kommer in i ett jobb. Dessutom var det väldigt länge sedan du jobbade, klart att det är en stor omställning att plötsligt börja jobba.

Kanske är säljjobbet inget för dig. Eller så kommer du trivas som fisken i vattnet efter två månader. Men du måste ge det en chans, för alla jobb känns så i början. Alla är nya! Ingen känner riktigt sin roll i början.

Så tänk att varje dag är en ny dag då du lär dig något nytt och är ett steg närmare att bli varm i kläderna på jobbet.

Det är helt OK att det är jobbigt. Låt det vara jobbigt. men gå dit. Ge det i alla fall två månader, funkar det inte då så är det helt ok att ge upp och söka annat.
Du kan ju också söka annat under tiden om du vill, men gå i alla fall dit och jobba. Det är ingen som förväntar sig att du ska kunna jobbet helt från början!

Jag skulle rekommendera att du ger det ett försök till. Det är alltid överväldigande att komma till en ny arbetsplats. Det tyckte jag också när jag var anställd, varje byte av arbetsplats krävde en ny invänjningsperiod där jag i början bara kände "jag fixar inte det här". Du har dessutom gått länge utan att arbeta, då är det inte konstigt att det känns helt onaturligt. Det kanske hade gjort det oavsett vilka arbetsuppgifter det gällde. För min del har det alltid känts bättre efter första veckan och sedan blivit gradvis bättre under den första månaden. :)

Vad för slags säljare är du? Det är enorm skillnad på säljare och säljare. Har jobbat som säljare hela mitt liv, men se första åren höll på att kosta mig mitt liv typ. Utbränd, utnyttjad osv. Nu är jag säljare, fast bara mot varma kunder och det är skillnaden som får mig att fortfarande välja vara säljare. Skulle aldrig mer sätta mig själv i den positionen som typisk "telesäljare" igen. Aldrig aldrig aldrig mer. Prioriterar mitt liv mer.

Håller helt med ovanstående.

Jag tycker att du ska prata med din man/sambo. Kom överens om att du ska göra ditt bästa på detta sälj-jobbet i X antal veckor/månader, och om du fortfarande inte trivs så lämnar du då.

Se dessutom till att söka jobb under tiden. Hittar du ett annat jobb så är det ju bara att byta.

Vilken jävla sambo du har! Ursäkta men Fy fan!

Jag har suttit i din sits de senaste åren, har vart helt slut av barnen och knappt orkat duscha. Jag har ätstörningar så orken är låg pga det också. Nu har jag haft ett antal misslyckande jobbförsök och efter varje misslyckande så ville jag bara dö och kände mig totalt värdelös. Min sambo har stressat mig med ekonomin och jag har sett hur han sett ner på mig som inte klarat det som tydligen alla andra klarar med en klackspark. I vissa stunder har jag undrat om de inte haft det bättre om jag flyttade så slapp de titta på mitt ynkliga tryne, och jag slapp känna mig kass hela tiden.

I måndags började jag ett nytt jobb, igen, de var eld och lågor över att jag sökte och tycker att jag är perfekt, sa nej till över femtio ansökningar och hade haft många intervjuer. Jag är skiträdd, de tycker detta känns jättebra och vill väldigt gärna att jag tar över de mesta så snart som möjligt, hjälp! Det har gjort mig helt kallsvettig! Men de är jätteförstående över min oro! Äntligen snälla förstående människor! Så istället för att hoppa in 100% direkt och behöva låtsas att jag är bäst från början så börjar jag med praktik i två månader, för att inte stressa upp mig själv och jag jobbar bara 50% nu de första två veckorna för att få en mjukstart och sedan en anställning med anställningssstöd från FK, vilket troligtvis inte hade behövs men det gör mig lugnare och jag vet att det då är okej att vara trött eller ångestfylld någon dag utan att vara orolig att de blir sura eller undrar vad fan det är med mig den dan.

Kanske det är något för dig också?

Äh, klart att första dagen är jobbig. Speciellt när det är så länge sen du jobbat. Det går nog bättre imorgon ska du se. Är det telefonförsäljning?

Varför går du inte och får järn på VC om du har en sån kraftig järnbrist? 
Sen så förstår jag faktiskt din man, varför ska han slita och jobba och du kan inte es försöka mer än en dag? Ingen kan ett jobb efter en dag utan det tar ett tag att komma in i det hela och har man inget annat jobb så är man kvar tills man skaffar ett annat, dessutom så är det lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett.

En elak sambo verkar Du ha!! Trodde att ens partner var till för att stötta och uppmuntra?!

Men som flera säger ge inte upp jobbet än! Det är naturligt att känna sig otillräcklig och det tar ofta tid att landa o lära !!

Ge dig själv en månad eller nåt, och visst du kanske kommer på att sälj inte är för dig men då tycker jag att du satsar på att söka nytt medan du har din nuvarande anställning. Det ser alltid bättre ut på cv!!

Hon har ju slitit som ett djur med barn och hem trots hennes fysiska svårigheter, det är ju inte så att hon har suttit på arslet eller vart ute och festat istället istället för att jobba.

När jag har vart hemma har jag tagit allt ansvar hemma för att jag har haft dåligt samvete för att det är han som drivit hem pengarna, han har på sin höjd behövt diska nappar för att mina händer vart så torra och sonen alltid puttar på mig när jag står där. Min sambo vet inte ens hur tvättmaskinen fungerar. Gissar att det har vart liknande för Ts. Så visst har hon jobbat. Får väl se vad hennes sambo tycker om att plötsligt dela på allt ansvar för barn och hem, då får han plötsligt 50% mer att göra och då slutar han förhoppningsvis tjura. Ännu bättre så kan han vara pappa"ledig" nästa gång och se hur psykiskt och fysiskt påfrestande det är, för att inte tala om socialt handikappande, speciellt om man inte mår hundra. Jag försöker forfarande komma på hur fan man socialiserar sig och har vuxna konversationer igen, inte lätt när man pga oron för även det utvecklat en socialfobi och tror att alla människor ser ner på en för att man själv och familjen gör det. Och vad har man egentligen att prata om, bajsböjor? Bara det är ju fan ångest.