Nu orkar jag inte mer (skola och AST)

Jag har inga råd och tips, vill bara säga att jag förstår din frustration. Lycka till.

Tack!

Jag vet inte riktigt vad jag vill med mitt inlägg, mest ventilera lite. Hans lärare är ofta väldigt bra, men jag upplever nu att hen anser att sonen borde fungera bättre än han för. Läraren anser att regler och krav är samma som alltid, och inser inte att de minimala skillnader från första året i skolan till nu, är milsvidda förändringar för honom.

Jag skulle överväga en klass med autismfokus. Då har ni specialutbildade pedagoger, pedagoger med intresse och kunskap för dessa barn. Ni stångar er blodiga om ni hoppas på att denna klass/skola ska kunna anpassa sig till sonen, han behöver stöd löpande i alla moment. I specialklass kan han få det. Kontakta kommunen och hör efter. Kram.

Håller med tidigare svar en klass som är autismfokus eller särskolan din son mår inte bra och är otrygg .

Du behöver vara med och få in honom i matsalen låter inte bra.

Mitt barn går särskolan har gort sedan årskurs 1 mitt barn var tidigare mobbad men i särskolan blev mitt barn accepterat och fick utvecklas i sin egna takt med liten klass och många pedagoger. Mitt barn är utvecklingsstörd vi ångrar inte att vi valde särskolan .

Några elever i mitt barns klass kom in i särskolan från grundskolan de fungerade inte i vanlig grundskoleklass.

Det finns ingen särskola i vår kommun, det har börjat talas om att utveckla en (med inriktning autism och psykiska sjukdomar, bara okunskapen i den benämningen gör ont i mig) men i nuläget finns ingen annan skola som han kan bo hemma och gå i.

Tyvärr eskalerade allt vartefter veckan gick. På torsdagen ringde rektorn och bad mig vara med i skolan på fredagen så sonen skulle iaf få en bra dag i skolan den veckan. Suck. Nåväl, jag pusslade och trollade lite med knäna och lyckades ordna så att jag kunde vara med dem till lunch. Efter lunch skulle de till simhallen och där kände jag att jag inte kunde göra nytta iom att jag inte kan följa med in på killarnas omklädningsrum, och det var där ev problem skulle uppstå. Både simlektionen och gympan efteråt gick bra, men sen på fritids blev det galet igen och de ringde att han måste hämtas.

Igår ringer fritids att sonen vägrar komma in när de ska gå till mellanmålet (de äter i skolan, en kort promenad) så de lämnar honom ensam ute när de går. Då brast det totalt för sonens pappa, och han skällde ut föreståndaren efler noter. Han har telefonmöte med rektorn nu på morgonen. Vi väntar på svar från skolpsykolog och bup. För just nu funkar inte skolan alls (enligt skolan) men han är som vilken annan elev som helst när jag är där och han får stöd. Bara för att de inte förstår hur viktigt det är för honom att vara trygg för att han ska ha kapacitet att fungera betyder ju inte att han inte behöver det.

Han har ju utvecklats enormt, de dagar jag varit med har jag blivit otroligt imponerad av hans förmåga att hantera bakslag och förändringar, han har gått framåt otroligt. Bara att gå från låsning till att avsluta diktamen (alla rätt, jag tjuvkikade) är helt otroligt.

Saken med varför han inte övervägas för särskola öht är att han har inga som helst inlärningssvårigheter och om det inte har varit bråk innan skolan så funkar han oftast bra på lektion. Men han har sociala svårigheter och hans uppförande på lektion är oftast en reaktion på vad som hänt på rast eller fritids.

Eftersom många delar ändå funkar och det inte finns någon bra alternativ, skulle jag fundera på några små åtgärdar som kan göra det lättare. Kan man t.ex. sysselsätta honom på annat sätt vissa raster? Det kanske är för mycket av det sociala? Finns det någon bland personalen som förstår honom ganska bra och kan han kanske vända sig till den personen när det händer något så att hen kan förklara för honom eller också för andra, reda ut lite? Det är ju alltid bra med en person som inte är inblandad i situationen direkt, det ger lite lugn och ro. Överhuvudtaget kan man kanske skapa några aktiviteter för honom med någon vuxen istället för med hela klassen. Han är mycket med dem ändå och lite lugn och ro kan lätte på trycket kanske?

Du är helt på rätt spår, och så har det funkat tidigare, men han är "stor" nu och "måste förstå" och "måste kunna" en hel del saker som han tidigare fått stöd med. I år känns det som att de tror att det magiskt växt bort under sommarlovet. Och då har han samma klasslärare, inte ändrat några elever i klassen och de har samma assisten som de haft sedan han började skolan.

Jag upplever också att det finns barn som utnyttjar att sonen är tränad att gå undan när han blir arg och inte kan hantera situationer. De följer efter, trots att han säger ifrån, och då exploderar han givetvis för han känner sig hotad och går i försvarsläge. Och sen kan de skadeglatt komma och berätta att han inte gjort något på lektionen, vägrat gå in i.matsalen vid lunchen eller stått och skrikit i duschen efter gympan.

Jag tycker han verkar ta stort ansvar! Han är ju bara ett lågstadie-barn. Om han redan går undan istället för att bråka - vilket många tonåringar och t.o.m. vuxna inte klarar - då ska de andra inte följa efter. Där MÅSTE skolan göra mer. Var är rastvakterna? Man skulle säkert också kunna hitta en teknisk lösning - ge honom nån slags larm, så han kan trycka på nån knapp för att kalla dit en vuxen. Men det finns förstås risken att kamraterna då tycker väldigt illa om det hela. Oavsett - så får det inte vara, inte ens på en vanlig skola. Jag jobbar själv på en specialskola (dock för högstadiet), och det där med hur mycket stöd en elev behöver - det går inte riktigt att förutse i många fall. Det kan variera, behovet kan öka för att kraven ökar, det är väldigt olika.