Ångrar du att du inte tog kejsarsnitt istället?

Nej, nej...

Man har oftast inte alls besvär i många veckor efter kejsarsnitt! Det är dock en vanlig fördom bland de som inte snittats själva, utan bara läst skräckhistorier.

Det är inte stor risk för infektion vid snitt heller.

De allra flesta mår bara fint efter snittet, värktabletter (alvedon/ipren) kan behövas någon vecka, och man får inte lyfta tungt på ett antal veckor.

Jag har fött 2 barn vaginalt varav ena var väldigt stort (nästan 5 kg). Jag sprack båda gångerna grad 2 bristningar. Efter första barnet undvek jag helt löpträning och hopp för jag var rädd att få framfall och knep som en tok. Nu har det bara gått 4 månader sedan senaste förlossningen men jag känner livmodertappen i slidöppningen.

Barnmorskan säger att det är väldigt vanligt med försvagade slidväggar efter förlossningen och att det är först efter ett år man vet om man fått permanenta skador eller inte. I värsta fall får man operera och det vill inte då jag läst att det kan påverka sexlivet negativt. Jag hoppas verkligen att jag kommer kunna springa och hoppa igen. Annars får jag nog ångra mina vaginala förlossningar tyvärr. Risk för framfall finns ju även vid kejsarsnitt men den är betydligt mindre.

Det finns problemfria vaginala födslar och det finns problemfria snitt.

Sen finns det worst case scenario vaginala födslar OCH worst case scenario snitt.

Det gör att det blir svårt att jämföra.

Jag blev själv snittad och jag upplever att det på alla sätt varit ett snitt enl. läroboken helt "utan" komplikationer. Men det har ändå funnits konsekvenser jag inte visste om. Inga tunga lyft 8 veckor efter gör vardagen ganska trixig med barnvagn och trappor och matinhandling. Känselbortfall längs snittet var jag inte beredd på, har nu ett stort område på magen mer eller mindre helt utan känsel vilket för mig personligen har varit väldigt obehagligt.

Något jag inte heller var beredd på var att hormoner gör att underlivet kan dra ihop sig en del även om det aldrig blev uttöjt och kombinerat med "amnings"slemhinnor och tidsbrist medny baby så kan det göra det väldigt svårt att få igång sexlivet igen, trots snitt

Är man påläst och har satt sig in i för-och nackdelar med kejsarsnitt så ska man inte kunna bli nekad. Å andra sidan finns det regler och begränsningar kring en patients rätt att kräva vård som inte är befogad. Som snitt utan direkt indikation.

Jag fick mitt första barn med akut snitt. Inför andra var jag inne på planerat snitt men blev mer eller mindre övertalad att avstå vilket jag gjorde eftersom vaginalt alltid är att föredra. Och visst, det hade kunnat gå.

Men jag borde litat till min magkänsla och stått på mig mer för min andra förlossning slutade med katastrofsnitt pga uterusruptur. Dvs då livmodern spricker i det tidigare ärret. Det är en ytterst ovanlig komplikation men som sagt föda barn är inte min grej, det funkade inte första gången och jag borde litat på min känsla innan.

En sak som snitt kan göra, är att försvåra kommande graviditeter. Dvs du kan råka ut för sekundär barnlöshet. Det är ingen stor risk men kanske något att ha i bakhuvudet om man tänker sig att ha många barn.

Jag antar att eftersom jag slösade folks skattepengar i och med min kirurgiska abort så borde det var 100 gånger värre att kräva snitt...

Tillbaka till ämnet: Gå till en doula. Men jag förstår absolut att du inte litar på svenska förlossningsvården.

Man ska göra det som känns bäst för än själv. men det finns risker med båda och man ska själv ta ställning till vilka risker man är redo att ta.
själv skulle jag aldrig vilja snittas om inte nöden kräver det.

har fött två vaginalt. Första höll på att sluta i akut snitt pga långdragen förlossning = trött mamma och bebis. men ut kom tillslut en 4,6kg bebis. visst är kroppen fantastisk! :) fick sy 3 stygn pga bristningar i klitoris. tog väl ca 6mån innan känseln var tillbaka. sades bero på att nervtrådar växer långsamt ut igen :) jag var iaf hela tiden livrädd för snitt, bara tanken på att skära upp buken och tvingas vara vaken under tiden och lyssna på alla ljud som kommer av att man bökar runt i buken för att få ut bebis skrämmer slag på mig så jag var väldigt tacksam över att allt gick vägen. Visst är det ömt och svullet efter men jag kunde iaf bära min bebis och hade inget operationsärr att ta hänsyn till :)

andra gick i raketfart 3år senare, inga bristningar inga skador, snabb återhämtning (4,2kg bebis)

Nja. Jag har fött två barn. Första förlöstes med sugklocka. Jag fick ett hematom som gjorde väldigt ont. Ena blygdläppen klyvdes då sugklockan sattes snett. Jag kunde inte sitta på flera veckor efteråt. Efter någon vecka konstaterades både livmoderinfektion och urinvägsinfektion. Jag var helt slut i kropp och själ och blev inlagd på Gyn och sedan BB igen i några dagar. Men det var försent - jag fick en djup depression. Med antidepressiva blev det dock snabbt bra igen.

Med andra barnet skulle jag ta lite revansch. Välja ställning själv (På knä hade jag tänkt) och den här gången skulle jag inte ta epidural och känna kraften från krystvärkarna... Istället blev jag nedtvingad på rygg och kände ingen skillnad alls mellan värkarna i öppningsfasen och när det var dags att krysta. Sprack inget, dock.

Övre slidväggen har ramlat ned lite grann och jag måste knipa aktivt nu för att undvika/hålla tillbaka framfall. Jag kan dock hosta, nysa och skratta utan att kissa på mig. Det ska man tydligen vara tacksam över för det rycker man på axlarna åt inom eftervården. "Knip" säger de bara, fast det kan handla om muskler som helt enkelt är av.

Jag tycker inte att det är magiskt eller fantastiskt att föda barn. Jag blev gravid för att jag ville ha barn och inte för att jag såg fram emot förlossningen. Den ska bara genomlidas. Jag har haft korta förlossningar, tio timmar och fyra timmar från värkstart/vattenavgång och det är jag tacksam över. Nu blir det inte fler.

Men ja, efter första förlossningen funderade jag klart över hur det kunnat vara om jag istället fått ett komplikationsfritt kejsarsnitt.

Jag har fött ett barn. Blev akut kejsarsnitt eftersom det var väldigt långdraget.

Allting gick så bra och jag stod upp 10-12 timmar senare.

Visst hade jag ont efteråt men var relativt återhämtad efter 3-4 veckor.

Tycker det är fel att man målar upp kejsarsnitt som något mycket mycket farligt.

Det gick bra för mig. Nu ska jag snart ha barn igen, och jag vill föda vaginalt, men viktigast är att jag och bebisen mår bra , vilket vi gjorde förra gången, men också att förlossningsupplevelsen inte blir helt katastrofal efter flera dygn utan sömn med massa värk som inte ger resultat.

Med första barnet fick jag en grad 1 bristning och fick sy några stygn på insidan. Var såklart öm mellan benen ett tag men jag tyckte den största smärtan satt i bålen pga att magmusklerna inte gått ihop och i brösten pga att mjölken rann till och jag fick mjölkstockning men det hade ju inget med själva förlossningen att göra. Tyckte det var sjukt coolt att föda vaginalt och såg fram emot att få göra om det!

Så blev jag gravid med barn nr 2 och redan innan rul började jag oroa mig för att barnet var stort. Graviditeten kändes annorlunda än min första, den var liksom tyngre (svårt att förklara) och jag var säker på att det var ett stort barn. Jag tog upp det med min bm på varje besök från rul och framåt, att jag var rädd för att spricka mycket. För min del ville jag inte ha ks då jag är extremt rädd för operationer men jag ville få ett tul och om barnet var stort diskutera möjligheten till igångsättning tidigare innan bebisen blev för stor. Men bm tyckte inte att min känsla var skäl nog så det blev inget tul. Barnet föddes 9 dagar innan bf och vägde 4600 g och alla var så förvånade över att lilla jag kunde få ett så stort barn. Själv var jag inte ett dugg förvånad eftersom jag redan visste det. Det resulterade i en sfinkterruptur grad 4 och till den som la den klyftiga kommentaren "att när babyn väl ploppat ut den vaginala vägen så har du bara lite besvär i några dagar" kan jag säga att så är det INTE när man spricker hela vägen från slidöppningen till ändtarmen i ALLA muskellager inklusive ringmuskeln och tarmslemhinnan! Hade jag inte blivit sydd på operation i närmare två timmar efter förlossningen hade jag inte kunnat kontrollera ändtarmen över huvudtaget utan hade skitit på mig konstant. "Bara lite besvär i några dagar", suck... Bm som förlöste mig sa att både hon och jag gjorde allt vi kunde för att jag inte skulle spricka men barnet var för stort, vilket man med största sannolikhet hade sett vid ett tul då huvudet var stort och då är ofta resten av barnet också stort. Så hade jag fått ett tul hade jag antagligen fått ett planerat snitt eller blivit igångsatt tidigare.

Precis som flera har skrivit får man inte lyfta annat än bebisen efter ett ks och det är faktiskt samma regel som gäller efter en sfinkterruptur grad 4 också. Och så är det de första 6 månaderna efter förlossningen. Det är hemskt att inte få/kunna lyfta upp sin 3-åring när han är ledsen eller behöver hjälp. Jag fick även träningsförbud under den tiden bortsett från att promenera och cykla (när det inte gjorde ont mellan benen längre). Jag gjorde knipövningar tre gånger om dagen hela graviditeten och började med det igen tre dagar efter förlossningen. Jag tränade med knipkon 20 min varje dag och knipet är det inget fel på vilket även har bekräftats av flera bm, flera läkare, en uroterapuet och en fysioterapeut. Trots det läcker jag urin i tid och otid (inte enbart när jag nyser/hostar/skrattar), jag har svårt att hålla inne fisar, jag är som tur är inte avföringsinkontinent men när jag måste bajsa är det akut, när jag springer känns det som att livmoderns ska trilla ut, samma sak vid hopp, penetrerande sex är obehagligt och jag kan inte använda menskopp eller tampong längre. Tom p-ringen är påväg ut ibland! Jag väntar nu på att få komma till specialister för att se om det går att åtgärda eller om det är så här det kommer vara nu. Utöver dessa problem ville min kropp inte ta upp tråden jag syddes med utan den kröp ut ur ärret då och då och skavde vid ändtarmsöppningen så jag fick skavsår. Jag fick gå till bm en gång i veckan de första tre månaderna och ta bort tråd.

Ångrar jag då att jag inte kämpade för ett ks när jag kände på mig att barnet var stort och jag var så rädd att spricka? Nej det gör jag inte då jag är så rädd för operationer. Men jag ångrar mig något enormt att jag inte kämpade hårdare för att få ett tul och sedan en igångsättning. Någonstans trodde jag inte att jag skulle spricka SÅ mycket. Det händer andra men inte en själv liksom.

Jag och mannen pratar om att vi ev vill ha ett barn till och det som håller mig tillbaka är helt klart förlossningen. Jag vill inte riskera att få en sån här skada igen som kanske läker ännu sämre än hur det är nu samtidigt som jag blir yr och illamående bara av att tänka på ks. Jag har fått ett till alternativ och det är igångsättning ett par veckor innan bf men jag vet ändå inte om jag vågar riskera nåt. Oavsett hur det ev barnet kommer ut har jag blivit lovad att de ska hålla koll på barnet med regelbundna tul vilket känns lite lugnande iaf. Vi får se vad som händer framöver helt enkelt.

Jag kan inte råda dig till varken en vaginal förlossning eller ks, det måste du känna själv vad som känns rätt för just dig. Oavsett vad det blir önskar jag dig lycka till! Och så måste jag säga att det är så jävla häftigt att föda barn!!! :)

antar att du inte tidigare opererat i livmodern? I så fall är ju risken inte ökad. En annan viktig aspekt att tänka på är att man faktiskt aldrig innan vet hur många barn man vill ha. Vid vaginal förlossning har man "reservutgången" vid en eventuell nästa förlossning. Man kan i princip föda hur många barn som helst den vägen. Det kan man inte med snitt. Har man otur så är livmodern så tunn efter två snitt att det innebär livsfara att bli gravid igen. Inte så kul.

Sammanväxningar kan leda till att det är väldigt svårt att komma in i livmodern vilket medför risk för stora blödningar.

Vid accreta som oftast är en komplikation efter tidigare snitt är moderkakan är inväxt i livmodern. Ett fruktansvärt farligt tillstånd som ibland kräver att livmodern tas bort akut för att kvinnan inte ska förblöda.