Hypnos, Hypnoterapi ?

Jag kan inte i text lägga den betoning som krävs på orden jag snart kommer skriva, för att ge dess sanna innebörd. Jag kan inte med ord, fysiskt visa dig hur känslan har gått in på djupet och förändrat hela mig så väl själsligt som utseendemässigt. Men,

Jag är helt slut.

Jag är utbränd. Smällt i väggen. Färdig. Urholkad. Energilös. Okoncentrerad. Rastlös. Svag. Trött. Förstummad. Förvirrad. Glömsk. Förbannad. Pytteliten. Stessad. Jagad. Obetydlig. Värdelös. Försenad. Okunnig. Fördummad.. Jag kan hålla på en stund till och försöka beskriva med tomma ord om hur jag inte längre är JAG.

Något jag däremot inte är, är ledsen, sorgsen eller deprimerad. Jag är ?bara?, helt slut.

Hur gör man för att ta alla varningssignaler om stress och utmattning PÅ ALLVAR?! När borde jag ha sagt stopp, och när var det försent? Jag vet inte ens exakt när jag gick in i väggen, när allt bara blev för mycket och min hjärna och kropp började försvara sig - för det har jag glömt. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde igår, på fullaste allvar så har jag inte en aning. Nu medan jag skriver så pausade jag en stund och försökte komma ihåg, men det liksom bara går inte. Det finns ingen gårdag, eller förra veckan/månaden. Jag minns fram till mitten av April detta året, men sen börjar det att bli bluurigt. Vad har hänt i mitt liv för att det plötsligt blivit så här?

Och döm mig inte direkt, för JAG är en person som blir knasig, rastlös och klättrar på väggarna när jag är sysslolös eller det blir för lugnt och tråkigt runt mig. Ett roligt projekt (helst ett fysiskt hantverk) är min form av avslappning - inte att läsa en bok eller glo på tv.

Vi börjar 2015,

Jag separerar ifrån min dåvarande pojkvän efter 5 dåliga år och 2 barn tillsammans som jag varit väldigt ensam om att ta hand om både i uppfostran som ekonomiskt. Att försöka skaffa pengar samtidigt som man är mammaledig och endast har en person i sin närhet som kan agera barnvakt plus kräver betalning för detta (barnens mormor), ger en spänd och ganska kaosartad atmosfär med mycket vardagspussel som bara måste klaffa.

Börjar misstänka att jag har någon form av psykisk ohälsa pga att det inte är helt ?normalt? att hinna med allt jag hinner med, utan att känna mig uttröttad, frustrerad eller ledsen. En utredning på Vuxenpsykiatrin inleds och en (uppenbarligen stressad) läkare satte ganska snabbt diagnosen Bipolär typ 2 på mig, En diagnos som nu 2017 efter nyutredning bedömd som felaktig och jag har då alltså kämpat mig igenom under 2 års tid det enda läkemedlet efter det andra med alla möjliga sjuka bieffekter som konsekvens. Idag tror läkarna att jag har någon form av ?hyperaktivt syndrom? vad det nu ens kan vara, då min problematik liknar en hypomani, men det finns skillnader mellan dessa som inte stämmer överens med mig.

JAG är pigg, glad och sprallig, har en ganska så grov humor där sarkasm och ironi är mina favoriter. Jag har glimten i ögat, social och känner ingen nervositet för att råkas med för mig okända människor. Jag är kritisk, och källkritisk. Ibland kan jag vara bitterheten själv, men ändå ha ett skämt nära till hands. Jag är vetgirig och bollar gärna några olika kurser på distans samtidigt som jag arbetar och tar hand om mig själv och familjen, Jag är organiserad och ser oftast snabbare effektivare metoder för att nå ett väl utfört slutresultat än pamparna som sitter fast i samma gamla sega processer sedan flera år tillbaka. Jag är snabb, effektiv, smart, lättlärd, engagerad, lojal och proffesionell i min profession.

I April i år föddes min tredje son. Väldigt odramatiskt och allt gick hur fint som helst, jag var sprudlande glad och såg fram emot att sitta fast med parasiten dygnet runt de kommande månaderna - så blev det inte. Amningen kom inte igång som den skulle, jag kämpade hårt med pumpningar emellan målen dygnet runt, och när jag behövde som mest stöttning valde min sambo att vid fel tillfälle för att han va sur: ?Då kan du lika gärna sluta amma?. Mitt hjärta brast, och efter dom orden så var det som att hela jag stängde ner amningsfunktionen. Det gick inte ens att pressa ut små droppar ur bröstet efter det.

Jag började arbeta först 50% inom vården enbart över sommaren när bebis var ca 3 månader. Samtidigt hade jag sedan en tid innan själva förlossningen fått en anströmning av nagelkunder så vi valde att starta upp en riktig salong och även att jag skulle få lov att vidareutbilda mig inom skönhetsbranschen. Så jag gick ganska så raskt från att vara mammaledig till att arbeta 150%.

Jag hade även planerat att läsa färdigt min sista termin till USK denna höstterminen, och jag pluggar. Så, Nu arbetar jag på salongen 100% och studerar 75% - samtidigt.

Normalt, hade inte detta varit något problem. Jag hade hunnit jobba, plugga, ta hand om mina barn, träffa min sambo och ta hand om mig själv.

Men nu, fungerar ingenting.

Jag får ingen återhämtning, mina batterier är ständigt på rött innan jag ens stått upp ur sängen. Jag klarar inte läsa långa texter för jag läser samma mening 12 ggr innan jag ens reagerar på att jag nog redan läst det där, och får läsa om igen för jag inte kom ihåg vad det stod eller helt enkelt inte fatta meningens betydelse. Barnskrik får mig att vilja gråta och hålla för öronen, folksamlingar ger mig panik, jag orkar inte göra något åt mina mörka ringar under ögonen. Och to do listan är eeeeeenorm, att prioritera den känns helt omöjligt för allt är lika viktigt, i mitt sinne så ser listan ut som en ihoprullad meterlång lista med svarta tjocka rader, det går inte ens se vad det står, men där finns allt ifrån mata bebis, tvätta, duscha till bokföring och tider för behandlingar på mina kunder och deadlines för uppsatser i medicin till skolan. Men oavsett vad så känns ALLT precis lika viktigt, och jag lika otillräcklig.

Jag har slutat äta, och min kropp vill verkligen inte vara med längre.

och det finns inget jag kan göra åt det, att bli sjukskriven nu är inget alternativ.

Och ja, det finns faktiskt en fråga här oxå efter all min egoism, Hypnos är det några av min kunder som rekommenderat - är det någon som sett positiv effekt av hypnoterapi vid stress/utmattningssyndrom?