Vad ska jag göra med mitt liv?

Jag känner mig ensam och övergiven, overksam och lite trasig. Hela livet har varit en lång serie misslyckanden och nu sitter jag här ensam, med taskig ekonomi och helt utan något att göra. Jag är vaken halva nätterna och sover hela dagarna och det är så ensamt och tråkigt. Är jag dömd till ett liv i ensamhet och fattigdom? Det känns så.

Låt mig backa upp lite och förklara. I grundskolan var jag ensam. Jag var den där kompisen som man ringde om man var desperat efter sällskap och ingen annan kunde hänga. Det var kanske inte så konstigt, jag har högfungerande autism och även om jag var och är högfungerande på papper så märktes det så klart. Jag var den udda fågeln. Jag klarade skolan galant tills jag kom upp i högstadiet, inte för att det blev för svårt utan för att familjien rasade samman och jag orkade inte med skolan. Jag var där alla dagar, men nästan aldrig på lektionerna. Jag var mest i fritidsdelen med pedagogerna där. Ingen, inte ens lärarna, saknade mig. Ingen uppmärksammade det här alls eller pratade med mig om det. Ändå lyckades jag skrapa ihop MVG i musik och engelska, VG i svenska, matematik och hemkunskap och G i SO och NO. Resten var inte ens IG, det var streck. På balen i 9an fick jag inte ens sitta vid min klass pyntade långbord under partytältet, utan jag och ett par andra som inte heller var så populära satt på en vinkel, så att säga. Vi satt ihop med långbordet, men var avskiljt från det. 

Mina betyg räckte med nöd och näppe för att komma in på gymnasiet, barn och fritid. Inte mitt förstahandsval, direkt, men jag gillar och har alltid gillat barn, så det var väl ok. Mina nya lärare var bra allihop och de såg mig på ett helt annat sätt sätt än lärarna i grundskolan och det gick bra ända tills sista 3 månaderna, när pappa dog. Jag lyckades ändå få VG i alla ämnen utom 7, som blev 4 MVG och 3 G. Alla tre Gna kom i ämnen som betygssattes alldeles i slutet av trean. Kompisar hade jag helt gett upp nu.

Det var först då, hösten efter jag gått ut gymnasiet, som jag diagnosticerades med högfungerande autism och depression. Jag fick en remiss till habiliteringen och hjälp att söka aktivitetsersättning. Depressionen hörde ihop med att jag förlorat min far sa de, och det skulle gå över. 

Jag fick några träffar på habiliteringen och kontakt med lss-boendestödet i min kommun. Hab-träffarna rann ut i sanden för länge sen, men boendestödet har jag kvar,  trots att det  har fungerat jättedåligt. Senaste året ungefär har det fungerat ganska bra.

Nu sitter jag här, 12 år senare. Jag har egentlgien inte gjort något alls på hela tiden. Jag har ärvt en hund som är min bästa kompis och lite terapi, i alla fall. De enda människorna jag träffar är boendestödjarna, några läkare sporadiskt och handläggarna på FK när de avkräver redogörelse för förändringar i ett tillstånd som inte direkt förändras. Jag hade autism igår och jag kommer ha det imorgon med. Jag har fått sjuersättning, så jag är utdömd. Jag är trött på att vara utdömd, men jag har ingen aning om vad jag ska göra istället.

Förlåt att jag har skrivit en halv novell. Om du orkade läsa ända hit så blir jag glad om du har något råd eller tips, på vad som helst. Något lätt jobb, spartips, tips på hur man hittar människor att i alla fall existera i samma rum med, eller vad som helst.

mvh