Vänninans son med autism och adhd styr omgivningen totalt

Man är inte varken elak eller trångsynt för man tycker ett sådant barn är jobbig.
Men väldigt enkelt det kan låta som att man är elak och trångsynt, om man inte är försiktig med vad man säger.

Hur bra koll har dom på barnet i övrigt?
För när du skriver så låter det nästan som det är helt fritt.

Sen om man ska vara med och socialisera ungen och som en uppgift, det kan man verkligen diskutera.
Man kan ju gå med på nån gång, men det är ju knappast din uppgift och uppfostra den ungen.

Din vän behöver hjälp att hantera sonen ni kan inte hjälpa honom. Fråga om hon får hjälp från habiliteringen ?

Mamman säger mest att man inte ska säga nej till pojken. Vad jag har sett så försöker hon väldigt mycket med att avleda. Försöka få in honom på något annat spår. Men när det inte går så blir det oftast som han vill. som nu när vi fick köra runt med honom i bilen, och då tyckte mamman att det var en kompromiss för vi fikade ju i bilen samtidigt. jag vet inte det känns mest som att den här pojken får sin vilja igenom, nästan alltid.

Mamman säger att det är så man måste göra med de här barnen.

Pappan var av en annan åsikt och de hade ständiga bråk för att han sade nej till sonen och enligt mamman var för hård.

Jag vet inte vad jag skal göra jag tycker synd om mamman, men får en klump i magen när hon ringer eller smsar. Träffarna är ju inte trevliga. Det kan jag inte ärligt säga att de är.

Ja, de går på BUP och habilitering. De har en massa saker som kedjetäcke och tidtavlor och de håller på med rita och berätta sagor och allt möjligt annat som hon berättar om.

De har en stödperson som kommer två eftermiddagar i veckan och är med sonen så mamman kan göra ärenden och så.

En av de andra väninnorna har sagt till mamman att hon borde sluta "fara runt" och hälsa på oss andra varje vecka att det var bättre för sonen att få följa sina rutiner. Mamman blev helt vansinnig då. Hon gör väldigt mycket med pojken, mycket utflykter, sportaktivitet, museer och så. Men vi som har varit med ser också att det alltid inträffar incidenter, blir stökigt och jobbigt.

Jag förstår er alla.
Du får trycka på att mamman behöver avlastning och en kontaktperson till sonen.
Du kan söka reda på fakta om hur man ansöker, sök efter LSS på kommunen du bor på. Tror att det skulle vara bra för mamman om barnet får en annan vuxen som kan ta ut sonen och göra roliga saker.
Är syskon till ett barn som har styrt och det är inte bra för någon.

Jag hade inte klarat av att umgås med en sådan människa. Det låter som att mamman gett upp och låter sonen bestäma precis allt som du säger. Det kommer inte bli lätt för den pojken då han växer upp då han verkar sakna både uppfostran, verktyg för hur man beter sig i sociala situationer och inte får någon hjälp alls av sin mamma.

Om mamman är helt immun mot kritik och tips skulle jag sätta hårt mot hårt, antingen umgås ni utan pojken eller inte alls. Var tydlig med att hon inte får bjuda in sig själv och släpp inte in henne om hon bara dyker upp oanmäld.

Det är nog inte så mycket som mamman kan göra annorlunda, skulle jag tro. Förutom kanske att sänka sina egna krav. Kanske klarar pojken inte av att umgås med andra barn i nuläget. Kanske får man ta det lite lugnt och prova lite senare, när han är lite äldre och kan styra sig lite bättre. Kanske borde han gå i en specialskola där pojken kan umgås med barn med liknande problem, där vuxna är med hela tiden och styr.

Jag kan tänka mig att mamman vill ha ett vanligt liv för sin son, men det kanske inte går i nuläget. Kanske går det senare, kanske inte. Det är just det som mamman förstås inte vill inse - att pojken kanske har ett så pass svårt handikapp att han inte kommer att kunna leva ett "vanligt" liv.

Jag tycker inte att man måste gå med på vad som helst för att ta hänsyn till pojken, men man kanske kan påverka mamman lite försiktigt att inte förvänta sig för mycket. Man kan kompromissa lite, ta det lite lagom.

Tssss.... pojken har autism!  Det är klart att han inte kan uppföra sig bra i sociala situationer. Det är som hans funktionsnedsättning innebär!

De har redan stöd och hjälp. En avlastningsperson ett par eftermiddagar i veckan. I skolan är där en extraresursperson i klassen. Mamman ville att det skulle kallas så, att det var en extraresurs för hela klassen för att hennes son inte skulle bli så utpekad.

Jag har frågat henne om det inte finns boende eller läger eller något så hon kunde få  en helg eller vecka att vila sig på. Hon sa då att hon blivit erbjuden något som jag tror hette korttidsboende men att hon var rädd att pojken inte skulle trivas där och att personalen skulle vara elak. Att sonen skulle vara ledsen och känna sig bortlämnad.

Den här pojken har, tack och lov, inga syskon. Han har har äldre halvsyskon, men de är i princip vuxna och har själva valt att inte träffa honom. Något som mamman har mycket svårt för att acceptera.

Jag förstår hans halvsyskon. Samtidigt ser jag ju hur otroligt ensam den här mamman börjar bli. Alla flyr. Ingen orkar.

 

 

Jo, jag tror också att mamman hoppas att hennes son ska få ett vanligt liv på något sätt.

Det är svårt att påverka henne. Hon har hela tiden taggarna utåt. Tar man upp hennes sons problem börjar hon oftast prata om att han är så intelligent och att nästan alla toppakademiker har någon form av autism/asperger etc. Jag vet inte, det känns som att hon lever i förnekelse. Det är alltid andras fel när det uppstår problem, andra som ska anpassa sig till hennes son. Som nu detta när vi skulle fika att vi fika köra runt, runt planlöst för att han bara ville åka bil och hon tyckte att det var en kompromiss, för vi umgicks ju samtidigt.

På något sätt tycker jag inte att vi hjälpte henne eller pojken när vi bara gick med på det. Men hur säger man nej?