Reparera förhållandet eller gå vidare?
Min fd sambo och jag blev tillsammans då det visade sig att jag var gravid för snart 3 år sedan. Efter 5 månader uppdagades mitt extremt omogna beteende: jag hade hållit liv i ett par konversationer med andra killar (det fanns ingen otrohet, och kontakten bestod inte i den typen av skrift) Min sambo blev såklart förkrossad och flyttade ut. Jag insåg vad jag ställt till med (tog inte dessa konversationer på stort allvar direkt), och ville till varje pris ställa allt tillrätta. Vi lyckades hitta tillbaka och fortsatte förhållandet men tilliten var skadad. Min sambo lät det gå ut över precis allt åren som följde. Han undvek att vara hemma, blev otroligt kontrollerande, kom och gick som det behagade, var nedvärderande mot mig, och gjorde saker rent medvetet för att få mig att må dåligt. Jag mådde redan rätt dåligt efter graviditet, och det tunga lasset att vara ensam dygnet runt månad efter månad med bebisen. Det höll på att ta kål på mig.
För 6 månader sedan packade jag, tog sonen och stack när han inte var hemma. Det tog över en vecka innan han ens hörde av sig.
Vi återupptog dock kontakten gradvis, umgicks regelbundet och jag fick även med honom på familjerådgivning.
Men faktum kvarstod: han litar inte på mig.
Så idag är vi uttalat avslutade och ska gå vidare. Men jag kan inte undgå att känna att vi gör ett misstag. Och min känsla av skuld är enorm...
Kan man hitta tillbaka och finna tillit efter ett sådant svek? Jag har verkligen försökt bevisa att jag är en pålitlig partner, men det känns som han bestämt sig för att inte vilja sluta älta det jag gjorde, och verkar inte ens ha sett mina ansträngningar för att visa motsatsen de senaste 2 åren som gått. Han tycker detta är så jobbigt och han saknar mig, men han orkar inte gå runt och tänka på det jag gjorde varje dag menar han.
Jag personligen börjar tycka att det nästan blir löjligt i sammanhanget, samtidigt som jag verkligen förstår honom.
Men att låta en enda enskild händelse förstöra ett helt liv ihop? Vi är så himla bra tillsammans i övrigt och det känns verkligen så tråkigt att ge upp allt..."bara för detdär".
Någon som har råd?
