• Äldre 26 Sep 09:25
    6573 visningar
    39 svar
    39
    6573

    Hur mycket behöver man "hjälpa" ett endabarn?

    Jag är uppväxt med två jämnåriga syskon (1 år och 2 år yngre än jag själv) och när jag tänker tillbaka på min barndom känns det som att jag har lärt mig betydligt mer av dem än av mina föräldrar och att jag har lärt mig lite mindre av mina äldre och yngre kusiner samt allra minst av mina jämnåriga vänner. Mina syskon och allt kul vi gjorde är i princip allt jag minns från min barndom.

    Nu har jag läst runt en del här på FL och på andra forum för att få en bild av hur pass mycket "aktivering" ett endabarn kräver jämfört med två eller flera barn och jag känner mig kluven. De flesta verkar påpeka att man kan "kompensera" för syskon genom att barnet har nära vänner och kusiner/andra barn i släkten.

    För vår familj är det viktigt att umgås som en (relativt isolerad) enhet och att inte ha andras barn rännandes hemma i tid och otid, dvs vi kommer förmodligen INTE att kompensera en eventuell brist på syskon med andra vänner (för att se det realistiskt). Inga vänner/jämnåriga kommer att följa med på semestrar, etc, och barnet kommer inte heller att ha några jämnåriga kusiner. Vi känner heller nästan ingen som har barn i samma ålder som vårt barn.

    Jag älskar barn över allt annat och skulle helst vilja ha minst tre (gärna fler) medan min man, som själv är ett funktionellt endabarn, tycker att det definitivt räcker med ett.

    Hur skulle ni tänka i den här situationen? Vore det, rent praktiskt, bättre att skaffa ett eller flera relativt jämnåriga syskon till vårt barn eller är det fullt rimligt att vårt endabarn får växa upp ensam i vad som i princip blir en "vuxenvärld"?

  • Svar på tråden Hur mycket behöver man "hjälpa" ett endabarn?
  • Stårsc­han
    Äldre 26 Sep 09:49
    #1
    +1

    Som endabarn förstår jag inte problemet. Ni lär väl umgås med barnet och hitta på saker tillsammans, och hon lär väl få ta hem kompisar om hon vill. Vad är det som hon ska ha speciell "hjälp" med?

  • Caramb­olan
    Äldre 26 Sep 11:24
    #2

    Det är ju ganska tråkigt att leka ensam så ni får nog räkna med att umgås mer med ert barn än vad ni hade gjort om ni hade haft syskon. Men samtidigt innebär det ju också att ni har tid att umgås som du annars hade behövt lägga på skötsel av småbarnen, så det går nog på ett ut för din del.

  • Äldre 26 Sep 12:52
    #3
    Stårschan skrev 2017-09-26 09:49:00 följande:

    Som endabarn förstår jag inte problemet. Ni lär väl umgås med barnet och hitta på saker tillsammans, och hon lär väl få ta hem kompisar om hon vill. Vad är det som hon ska ha speciell "hjälp" med?


    Det behöver inte vara ett problem, jag undrar mest över hur andra skulle se på att skaffa syskon eller låta bli i vår situation.
  • Äldre 26 Sep 12:53
    #4

    När barnen kommer upp i skolåldern så kommer de skaffa kompisar. Jag kan tycka att man som ensambarn kan få ta med en kompis på semester. Det avlastar er också faktiskt. Att ha familjen som en isolerad enhet är inte så himla bra. Ungar behöver lära sig sociala sammanhang även utanför skolan. Har ni inga andra barn i släkten så blir det helt klart svårare.

  • Äldre 26 Sep 16:36
    #5

    Dagis och skola under vanlig dagarbetstid kompenserar mer än väl!

  • Äldre 26 Sep 16:45
    #6
    -1

    Jag anser också att ensambarn har rätt till kompisar som ränner hos en och ibland på semester! Även om man känner att man värnar om familjens integritet. Och jag tror inte enbart skola och förskola kompenserar för det. Detta eftersom de som bjuder in med öppen dörr är de som får vänner. Förenklat såklart.

    För mig handlar det om demokrati. Att ens barn är lika mycket människa som man själv.

    Känner man att man inte pallar det, och det gör väl tyvärr inte alla, så tycker jag att man förtjänar ett syskon att växa upp med.

    /ensambarn

  • Äldre 26 Sep 16:49
    #7
    Mirelle skrev 2017-09-26 16:45:52 följande:

    Jag anser också att ensambarn har rätt till kompisar som ränner hos en och ibland på semester! Även om man känner att man värnar om familjens integritet. Och jag tror inte enbart skola och förskola kompenserar för det. Detta eftersom de som bjuder in med öppen dörr är de som får vänner. Förenklat såklart.

    För mig handlar det om demokrati. Att ens barn är lika mycket människa som man själv.

    Känner man att man inte pallar det, och det gör väl tyvärr inte alla, så tycker jag att man förtjänar ett syskon att växa upp med.

    /ensambarn


    Skillnaden mellan oss endabarn och er ensambarn kanske.
  • Äldre 26 Sep 17:00
    #8
    Mirelle skrev 2017-09-26 16:45:52 följande:

    Jag anser också att ensambarn har rätt till kompisar som ränner hos en och ibland på semester! Även om man känner att man värnar om familjens integritet. Och jag tror inte enbart skola och förskola kompenserar för det. Detta eftersom de som bjuder in med öppen dörr är de som får vänner. Förenklat såklart.

    För mig handlar det om demokrati. Att ens barn är lika mycket människa som man själv.

    Känner man att man inte pallar det, och det gör väl tyvärr inte alla, så tycker jag att man förtjänar ett syskon att växa upp med.

    /ensambarn


    Det är ungefär så jag känner också, att man som endabarn förtjänar att ha "fri tillgång" till vänner på ett annat sätt än barn med syskon. Jag skulle gärna vilja bidra med ett mer öppet hem där alla är välkomna men att vi som familj plötsligt skulle ändra oss dramatiskt från idag känns inte speciellt realistiskt och då känns det dumt att planera utifrån ett "drömscenario" istället för verkligheten.
  • Äldre 26 Sep 18:14
    #9
    +2

    Konstigt att diskussionen aldrig handlar om huruvida ett barn hade haft det bättre utan syskon...

    Själv har jag bara ett syskon (ett år äldre) men har känt mig osynlig och bortprioriterad under delar av min uppväxt. Jag har inga minnen av den idylliska relation till min syster som du beskriver, den största interaktionen vi hade var att bråka.

  • Äldre 26 Sep 18:22
    #10
    EmberEyes skrev 2017-09-26 18:14:11 följande:

    Konstigt att diskussionen aldrig handlar om huruvida ett barn hade haft det bättre utan syskon... 


    ...och att de t ex skulle "förtjäna att ha fri tillgång till" ensamtid... ;)
Svar på tråden Hur mycket behöver man "hjälpa" ett endabarn?