Min relation till andra kvinnor

Det är väl allmänt känt att det för dig som kvinna är enklare att ha en manlig chef är en kvinnlig.

Jag jobbar helst med mån. De är avslappnade och lämnar tryggare över ansvar och är snällare. Kvinnor konkurrerar mer och kan vara jävliga når de känner sig hotade.

Förenklat.

Jag har haft kvinnliga chefer flest gånger men känner inte större skillnad på lönen när det gäller chefer. Min nuvarande chef är kvinna men inga problem. Dock, kollegor och andra kvinnor i samhället... där känner jag som du.

På KÖNEN! Inte lönen.

Jag känner precis likadant som du, riktigt jobbigt.

Jag har upplevt samma och mer gillande/tolerans från män för lite småknäppt beteende... men nu börjar jag misstänka att det inte alls är så att men har generellt högre tolerans utan att de bara har det för att jag är kvinna och attraktion ökar deras tolerans. Kvinnor har också högre tolerans för attraktiva män. Så egentligen är det så att som kvinnor behandlar en motsvarar hur man egentligen är, med männen får man bara en "kvinnobonus" :S

Jag håller helt med dig. Jag har haft en kvinnlig chef som varit bra för mig men hon var femton år äldre. Det värsta av allt som kvinna är att ha en yngre kvinna som chef. Alltså yngre än vad du är.

Så kände jag med fram till att jag kom fram till att det krävs mer av mig bland kvinnor (jag har utbyte av) för att de i större utsträckning har sett till utveckla sig själva och därmed kanske inte har något utbyte av mig. Män har ofta överseende med det mesta pga attraktion.

Jag har lite samma "problem" men jag har alltid tänkt att det har med att göra att jag inte är "traditionellt kvinnlig" i vare sig beteende eller intressen och det i sin tur gör att jag känner mig både ifrågasatt och granskad av andra kvinnor. (ibland helt obefogat)
Jag tror att det kanske nödvändigtvis inte har med att man är man eller kvinna att göra utan att man faller utanför normen. Det är milsvid skillnad när man träffar kvinnor med liknande yrkesbana och/eller intressen. Sedan kan jag nog uppleva samma ifrågasättande och granskning från män i vissa kretsar.

Jag har har sedan jag var i tolvårsåldern tyckt det var roligare att umgås med killar som är rakare och tydligare I sin kommunikation. De gör också roligare saker, tjejer är ju så ofta upptagna av kläder, smink , utseende och annat ointressant.

Jag växte upp på två orter så mina barndomskompisar är uppdelade i två olika tjejgäng. I båda har vi väldigt hård jargong och grov humor. När vi ibland har slagit ihop oss med olika killgäng så har de flera gånger chockats över just den hårda jargongen och de har inte kunnat hänga med i den. Detsamma gäller egentligen killarna som jag umgås mycket med just nu, via min utbildning. Jag har fått rollen som den "grova" med snuskigast och elakast humor. Men bland mina tjejkompisar sticker jag inte alls ut.

Däremot har jag också lite erfarenhet av den sortens tjejgäng som är lite mer "fina i kanten". Vad de har gemensamt är att de är grupper som har bildats i vuxen ålder. Jag tror att folk då är lite mer rädda för att vara sig själva helt och hållet, och det blir då kanske lätt att man börjar bete sig mer i linje med det man tror att folk förväntar sig (enligt könsrollerna). 

Eller så är det jag som är grov och gillar en hård jargong och så råkar det sig så att jag har haft turen att hitta kompisar som är likadana, men att vi alla egentligen är undantag och inte beter oss så som tjejer/kvinnor brukar. 

Så nej, när det kommer till att vara knäpp och grov i munnen och liknande så känner jag inte alls igen mig. Det jag däremot upplever som en generell skillnad mellan att umgås med tjejer jämfört med killar är att jag blir mer självmedveten när det kommer till mitt utseende när jag umgås med tjejer. Om de t.ex. sminkar sig mycket när vi ska gå någonstans så börjar jag känna mig konstig som inte så gärna gör det. Men när jag umgås med mina killkompisar så är det ju ingen av dem som sminkar sig och på så vis blir jag inte lika upptagen med att fundera över hur jag ser ut, klär mig, sminkar mig etc. 

Jag känner igen mig i att vara mer bekväm med män men vettesjutton om jag hade orkat befinna mig inom 50 m från någon som kan identifiera sig med Bam Margera, man eller kvinna. Så jag förstår din omgivning också ^^

Precis. Och själv har jag hunnit bli nästan 50 så usch för kvinnlig chef. Rensar ut möjligheten för det automatiskt genom att vara helt mig själv på intervjuer numera. Tjejerna kallar då mig "överkvalificerad" medan männen brukar välja mig. Hmm. Lite lustigt det där.

Haha! That's just who I am! Jag har sjuk humor. Dock skadar jag ingen.

Känner verkligen igen mig i det sista du skrev om att bli mer självmedveten i tjejers sällskap. Jag känner mig som ett UFO.

Min mest feminina tid var mellan 17 och ca 29 eller 30 år (och då var jag också som mest attraktiv i männens ögon). Innan och efter blev jag som jag egentligen alltid har varit, dvs katastrof

Innan VAR jag.

Jag har liknande problem. 

Mina närmsta vänner är förvisso kvinnor även om de är få. Men när det gäller "nya" kvinnor som vänners vänner, eller framförallt: kollegor, så tycker jag det är jättejobbigt med andra tjejer. 

Jag känner mig extremt dömd av mina kvinnliga kollegor när jag är på nya arbetsplatser, jag utgår nästan från att de ska ogilla mig. 

Jag vet inte varför det är så här. Jag är rädd för att kvinnor på jobbet ska "mobba ut" mig eller snacka skit om mig. Detta leder till att jag känner mig spänd och onaturlig när jag är med kvinnor jag inte känner. 

Vissa "typer" av tjejer kan jag i och för sig ha lättare med. Om de känns lite "knäppa" eller är lite unika på nåt sätt så har jag enklare för att känna mig avslappnad i deras sällskap. Men "vanliga" tjejer har jag så jävla svårt med. 

Jag kan vara ganska grabbig, men har även tjejiga sidor. Så jag tror inte att det är det som är problemet. Det här är skitjobbigt framför allt på jobbet. 

Någon som känner igen sig?

Jag gör.

Det här måste vara ett ovanligt fall tjejer har inte svårt med andra tjejer vanligtvis