Forum Änglasyskon - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL

    Tor 16 nov 2017 17:19 Läst 11043 gånger Totalt 34 svar
    Visar endast inlägg av Jobj - Visa alla inlägg
  • Tor 16 nov 2017 17:19 #3

    Hej! 

    Beklagar era förluster!! 


    Vi förlorade vår dotter  i v.32, i  mars i år och är nu gravida v.22 med BF mars 2018.  

    Bollar gärna det vi går igenom. Är en tuff graviditet på många sätt och det är svårt att hänga med både fysiskt och mentalt i allt som händer. :( 

    /J

  • Mån 20 nov 2017 19:53 #5

    Tack! 

    Vi väntade vårt andra barn. Sökte för minskade fosterrörelser på morgonen och fick tid på förlossningen på fm. Var då i fulla 32 veckor. CTG gjordes och precis som jag anade hade bebisen det inte optimalt i magen. Ultraljud följdes vilket såg normalt ut även om jag påtalade att det fortfarande inte var samma fosterrörelser. De pratade om akut kejsarsnitt men i samråd med Halmstad  beslutade de att skicka mig med ambulans dit. Väl där så följde ultraljud och fler CTG och de sa att det såg bättre ut och att barnet nog hade vänt sig så att det sparkade inåt så det blev aldrig på tal om kejsarsnitt igen.  Upplevde fortfarande att fosterrörelserna var svagare och att mönstret ändrats vilket jag påtalade flera gånger. Näst sista CTG:t gjordes ca 17/18 och vid sista CTG:t inför natten kl 22.30 hittade de inga hjärtljud. Då var min man hemma med vår son för att vi fått besked om att jag skulle få åka hem dagen efter. 
    Ja, ni vet ju vad som sker efter beskedet och sorgen som följer därefter. 
    Nu är en utredning på gång vilket alltid följer efter ett dödsfall på sjukhus. Den är inte färdig förrän nästa år. 
    Är en tuff period nu... det känns som att sorgen kommer tillbaka ännu starkare och det blir en ny fas av bearbetning. Självklart är det många situationer hos mvc som påminner om graviditeten med Alma vilket också skapar förvirring... har så svårt att förstå att det är ett nytt liv därinne. Vill bara att tiden ska gå så att jag kan få upp detta barnet på bröstet levande. 

  • Mån 20 nov 2017 19:58 #6

    Lenen... vill du berätta hur er dotter dog eller vet man varför? Glömde säga att obduktionen inte visade något så det kommer alltid vara ett frågetecken. 

  • Tor 23 nov 2017 19:56 #8

    Ja vi känner väl att de ändå borde ha gjort något men fastar inte i det där "tänk om" även om sorgen fortfarande är smärtsam över dottern man aldrig fick lära känna mer än i magen. Jag vill bara inte att det ska drabba någon annan för att vården brister. Vi är ju ett klassiskt exempel där det fanns möjligheter att få ner antal dödfödda barn som föds varje år men tyvärr... 

    Tråkigt att höra om er lilla tjej. Jag trodde ju aldrig att ett barn kunde dö i magen även om jag kände en viss oro... Det är lätt att ta livet för givet. 
    Känner du en oro att detta barnet kan bli tillväxthämmat? Jag antar att ni får fler ultraljud inplanerade? Vilken vecka är du i nu? 

    Jag kan ju känna en viss oro över att vi inte vet varför Alma dog... men vi har vårt tredje ultraljud första veckan i januari.. då är jag nog i v. 30. Sen blir det väl några till. Just nu känner jag mig lugn eftersom barnet är aktivt och jag känner tydliga sparkar. Jag kände väldigt tydligt när Alma avvek från sitt mönster men oron går upp och ner också. 

    Jag började jobba 90 % i höstas och trodde nog att jag var hyfsat återställd och hade bearbetat sorgen men blev sjukskriven nu för att allt bara rasat. Behöver pausa och komma i kapp både fysiskt och mentalt... även om vi är sååå tacksamma för denna graviditet så måste jag hinna ta in det som har hänt och det som händer med det nya livet i magen. 
    För min del tror jag det handlar om att få följa med i sorgens arbete och låta tiden ha sin gång. Det är inget man stressar sig igenom.  Men jag känner att jag vill vara i fas så bra det går när det är dags för livet i magen att komma ut och då är inte det primära just nu att jobba på som tusan och inte hinna med bearbetningen. Så nu tar jag det lugnt och fokuserar på att göra små saker som får mig att må bra i den takt jag orkar. Jag känner att energin är på väg tillbaka och jag har vänner och nära och kära som jag pratar mkt med och får lov att ventilera allt jag tänker på gällande Alma och denna graviditet. 

    Är inte så hemma på familjeliv men vill du maila så går det också bra! 

    /J

  • Tis 28 nov 2017 19:38 #14
    Anonym (Änglamamma) skrev 2017-11-26 18:51:32 följande:

    Vi förlorade en liten pojke i v18 nu den 13 sep, blödde ca 3v. Fick tillbaka min mens den 17okt och nu lyser mensen med sin frånvaro. Testade troligen + idag och vet inte vad jag ska tro. Kan man fortfarande visa + efter förlossningen/ missfall? Eller kan jag vara gravid igen??


    Beklagar er förlust och gratulerar till det lilla livet i magen. Håller tummarna att det ska gå vägen denna gång.
  • Tis 28 nov 2017 19:47 #15
    Ebo88 skrev 2017-11-28 18:23:34 följande:

    Hej på er!

    För det första - beklagar starkt det som har drabbat er.

    Gratulerar även till era nya graviditeter!

    Jag och min sambo blev änglaföräldrar till vår son Dylan den 15/11-2017.

    Vi fick reda på den 12/6 att vi väntade honom. Det var inte planerat men ändå så välkommet. Eftersom jag har lätt till blodproppar fick jag göra vul för att bekräfta graviditet för att få ut blodförtunnande sprutor - Fragmin. Då upptäckte dem att jag har uterus bicornis - hjärtformad livmoder. Så jag fick gå på extrakontroller redan från start på specialistmödravården då man pga det kan föda tidigare. Dock nämnde dem runtomkring v34. Den 28/10 skulle jag på dop. Kände som en molande mensvärk och efter ca 30 min fick jag en störtblödning. Vi ringde efter ambulans och när vi kom till förlossningen så såg dem att hjärtat på honom slog så dem skjutsade oss i ambulans (från Västerås) till Uppsala. Där fortsatte blödningen och dem kunde stoppa den efter ca 1.5 dag. Då var livmodertappen 2.5cm. Jag fick vara kvar på BB i Uppsala. På måndagen så gjorde dem vul och då var tappen ca 2.1 cm. På tisdagen började jag känna av sammandragningar som kom som klockslag från tisdag eftermiddag fram till torsdag eftermiddag och vid 23.00 på torsdag kväll började jag blöda igen. Livmodertappen hade då krympt till ca 1.1 cm. Därefter slutade inte blödningen och naten till söndagen vaknade jag pga onda sammandragningar, trodde jag. Efter vul kunde dem konstatera att jag var öppen 3 cm. Eftersom han låg i säte så blev det akut kejsarsnitt. Dylan kom till oss den 5/11 kl 05.45. Efter att jag legat på uppvak så fick jag komma ner till neo. Där fick vi 10 underbara fantastiska dagar med honom innan han somnade in pga en infektion i tarmen.

    Det som vi änglaföräldrar har gått igenom är inte ens något jag önskar min värsta fiende. Att begrava sina barn är inget en förälder ska behöva göra. Jag saknar honom varje dag och det känns som ett stort tomhål. Jag och sambon har ett stort nätverk av nära och kära som hjälper oss och som finns för oss men der värsta är att min sambos syster - min bästa vän - är gravid och skamsnast ha sina underbara tvillingar. Jag har även två ytterligare bästa vänner som ska ha barn. Vi fyra skulle ha nu mellan december - april. Samtidigt som jag är så glad för deras skull så gör det ändå så ont. Och jag vill inte känna så för dem är mina bästa vänner och de här barnen kommer betyda så mycket för mig men den som betyder mest är min son och att inte får krama honom, ta på honom, pussa honom, hålla honom skär som en kniv i hjärtat.

    Nu är det fortfarande så nytt men ändå så finns ju en önskan av att skapa ett syskon till Dylan så han får bli storebror. Är dock livrädd för att bli gravid igen för allt var så bra i min graviditet fram tills blödningen. Kommer få gå på extrakontroller, mer än innan men det känns ändå hemskt att det kan gå åt samma håll igen. Jag var i v23+2 när jag började blöda och Dylan kom i v24+3. Än vet dem inte vad det beror på att han kom.

    Hur länge dröjde det innan ni blev gravida? Vi har valt att inte berätta för folk runt om att vi tänker försöka igen, dels för att slippa alla frågor om "hur det går" och för att vi inte ska bli stressade till att skapa ett nytt barn.

    Hoppas på att denna tråd blir kvar och aktuell för här kan man ändå relatera till andra som har gått igenom samma.

    Hoppas ni alla mår bra!


    Beklagar er förlust av Dylan.  Samtidigt tacksam för att du delar med dig av er historia! Betyder mkt att möta andra med liknande erfarenhet. Skönt att ni har ett stort nätverk av nära och kära för det är så otroligt viktigt. Speciellt när tiden går är det skönt att ha vänner som inte "tröttnar" på att man fortfarande måste få prata om det och bearbeta. Det tar tid. Förstår att det är tufft med två vänner som är gravida! Min svägerska var beräknad två veckor efter mig och jag kommer ihåg hur jag grät när jag fick reda på att de också fått en flicka. Inte för att jag missunnade dom utan att det blev ännu mer fysiskt påtagligt vad jag förlorat. Tog någon vecka innan jag hälsade på och det kändes fruktansvärt jobbigt på vägen dit. När jag väl fick träffa henne så blev det så tydligt att det inte var Alma utan ett annat barn. Det blev inte så jobbigt som jag hade trott. Vi har ju fortfarande vår Alma även om hon inte lever fysiskt med oss idag. Idag är min svägerska ett stort stöd i det vi går igenom. 
    Jag blev gravid exakt tre månader efter hennes död så otroligt nog har jag samma BF som Almas årsdag... 26:e mars. 
    För min del tog längtan efter ett annat barn över rädslan för att inte våga försöka bli gravid igen. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är tufft att vara gravid igen. 

    Hoppas också att tråden blir kvar!!
  • Tis 28 nov 2017 20:01 #16
    Lenen skrev 2017-11-27 09:58:50 följande:
    Precis som du beskriver så är det mycket känslor på en gång, både sorg o lycka, hopp och oro. Man pendlar emellan lite hur som helst, inget man kan styra alls.

    Vad bra att du tog steget att vara hemma när du behöver det.. jag känner mig också lite tudelad inför att börja jobba så småningom. Jag är sjukskriven nu för jag mår så illa, kräks och är så trött. Men även om det blir bättre så känns det svårt att fokusera på något annat, jobbar i vården och behöver ta hand om andra o bemöta deras besvär. Har ingen aning om jag pallar det.

    Jag har svårt att förstå hur läkarna i erat fall kunde missa att hon mådde sämre. Men man måste kanske sätta elektrod i huvudet på barnet för att mäta exakt syrehalt.. Det är väl inte lätt för dem heller men känns så onödigt!

    Nu är jag i v 15 (14+3). Har redan gjort tre ultraljud. Tycker om att se att den lever men oroar mig också för att ultraljud skadar barnet... man är ju helknäpp i det här! Oroar mig nog inte för att denna blir tillväxthämmad, men att den ska dö. Äter Trombyl för att öka på flödet och minska risken att det händer igen. Men de hittade ju ingen specifik orsak mer än att hon var liten. Jag tänker att det bara blev fel från början, nåt i någon utveckling som inte funkade. Jag har alltid gjort tillväxtmätningar med mina andra barn, skulle gjort min första mätning med flickan dagarna efter hon dog. Nu kommer vi göra tillväxtmätningar från v 24. Men jag kan inte styra över något eller kontrollera att detta blir bra ändå, hur många kontroller vi än gör.. mer än att kanske plocka ut barnet tidigare, men det finns ju risker med det också.

    Tänker nu på jul och att vi ska fira jul utan henne.. funderar på om man ändå ska köpa en julklapp till henne..? Hon räknas ju lika mycket! Kanske en liten ängel att hänga i granen :)

    Vad skönt att du har några att prata med! Jag har min man o min syster som jag pratar med allra mest! Min man är ju den som förstår och tröstar bäst..

    Skönt att du får mer övervakning och ultraljud. Visst är man lite helknäpp i allt det här. Känner själv att graviditeten är en jobbig transportsträcka tills man förhoppningsvis får träffa sitt barn. Sen självklart finns det stunder jag kan "njuta" av graviditeten men det går ju inte helt ta bort oron som finns. 


    Tycker det är en fin tanke att köpa en julklapp till henne... fint med en ängel i granen! Det får det nog bli här också så tack för tipset :) 

    Fick ett svar från Löf idag dit vi anmälde vårt ärende. Där står det att vår dotters fosterdöd är till följd av felaktigt handlagd graviditet och förlossning. Enligt deras bedömning hade det varit medicinskt indicerat att utföra akut kejsarsnitt senast vid sista CTG:t. Om man hade gjort detta hade dödsfallet med övervägande sannolikhet kunnat undvikas. 


    När jag läste det brast det... det blir så tydligt och svart på vitt att vården gjort fel och känslor som kommer över en är en enorm sorg, ilska och besvikelse. Så som du skrev... de borde inte missat att hon mådde dåligt och jag som verkligen tjatade om att fosterrörelserna var så mkt sämre och att mönstret hade ändrats. Jag kände inte ens sparkarna de visade mig på ultraljudet vilket jag även påtalade för överläkaren. 
    LÖF som har granskat våra journaler  och CTG-kurvorna har ju gjort en bedömning av att hon skulle plockats ut... så det ska bli intressant att se vad sjukhusets utredning visar och vad IVO kommer fram till. Att bara orka jobba mitt i allt kaos är inte ens att tänka på... är för mkt att försöka ta in allting... att både hinna bearbeta och ta till sig en ny graviditet. Är en konstig känsla att glädjas över barnet i magen och samtidigt sörja Alma och förstå att hon kanske dog på grund av felaktig hantering i vården. 


     

  • Fre 1 dec 2017 19:57 #22
    Ebo88 skrev 2017-11-30 21:11:56 följande:
    Går du och pratar med kurator eller psykolog nu när du är gravid igen? Får du gå på extrakontroller eller är din graviditet - vad ska man säga utan att det blir fel.."som vanlig" eller vad man ska säga? Tänkte på om du blir sjukskriven eller om dem rekommenderat sängvila eller liknande? Är Alma er första också eller hade du barn sen innan?

    Inte för att jag är gravid nu, för det är ju bara 3,5 vecka sen Dylan gick bort men jag är så rädd att jag kommer vara rädd och ängslig den dagen man blir vilket inte är konstigt. Graviditeten var helt felfri innan blödningen kom. Så man vet ju inte om det är risk att det händer igen eller ej. Vad fint att din svägerska är ett sådant fint stöd. Mår du bra i din graviditet?

    För mig är det viktigt att dela med mig och få ta del av andra också. Man känner sig så himla ensam i det som skett och att få hitta nätverk som detta är som lite balsam för själen för här kan ju folk relatera och förstå även om vi alla har olika historier.

    Min pappa har jag kunnat vända mig till också på ett helt annat sätt än till min mamma även om hon är ett sv de bästa stöden. Min pappa och min styvmamma fick min lillasyster Amanda -99 men två timmar efter födseln så gick hon bort pga en infektion. Så både jag och min pappa är änglaföräldrar. Jag har nog aldrig sett min pappa gråta så mycket som när han fick se Dylan efter han hade somnat in.

    Vet du vad det är ni väntar för liten underbaring?
    Hej! Går hos psykolog och har gjort regelbundet efter Alma. Har varit skönt att ventilera. Du behöver inte tänka på att det ska bli fel beroende på hur det skriver. Vi har alla varit med om det tuffa att förlora sitt barn och den vissheten gör att det inte kan bli så mkt fel. Jag vet inte alltid heller vad jag ska skriva för att inte uttrycka mig fel här på forumet...vill inte trampa någon på foten. :) 
    Jag har inga restriktioner under graviditeten. De hittade inget fel och alla provsvar och obduktionen visade ingenting. Jag har en son på 4 år och den graviditeten var helt normal och jag var som vanligt hela vägen igenom. När sonen var lite mer än ett år blev vi gravida igen men fick missfall i v. 12 som var jättetufft psykiskt. Då gick jag igenom det där med att hata gravidmagar och gravida så jag kände mig väldigt klar med det nu när Alma gick bort. Det var en period jag tror jag var tvungen att gå igenom men efter Alma orkade jag inte riktigt. Sen klart att det gör ont i mig att höra andra berättelser om barn som fötts i v.30 och klarat sig... inte för att jag missunnar någon ett barn men mer känslan av att de inte räddade Alma som ändå var såpass stor så att hon förmodligen hade klarat sig utan komplikationer. 
    Efter missfallet tog det 1 1/2 år att bli gravid med Alma. Tuffa år och en enorm längtan efter ett barn till.  Därav kände vi att vi ville få ett syskon till våra barn så fort det gick.
    Rekommendationen vi fick var när kroppen var redo. Hade en mens innan jag blev gravid. Sen var de första 12 veckorna en mardröm för jag var så rädd att få missfall igen. Ett Ultraljud i v.12 lugnade mig och sen var det ganska lugnt fram till RUL. Nu är det tufft med tanke på att jag känner fosterrörelser så det blir en större oro över om jag känt dem eller inte och innan man lär sig barnets rörelsemönster. Men mår fysiskt jättebra vilket jag även gjorde med Alma.
    Har fått reda på att det är en liten kille där inne. Det blev så sjukt känslomässigt under RUL då jag fick beskedet. Inte för att det var en pojke... men bilden av flickan vi skulle ha haft blev så klar och alla de saker vi aldrig kommer få uppleva med henne. Så grät floder... jättemärkliga känslor som inte går att styra. Så tacksam för vår lille pojk i magen och samtidigt så ledsen över Alma som vi aldrig fick lära känna. 
    Förstår att din pappa grät när han fick se Dylan. Det är första gången jag har sett min pappa gråta när han fick se Alma... Min mamma och pappa förlorade min storebror i plötslig spädbarnsdöd när han var 3 månader.. så lite lik din historia. 

    Jag hoppas att det kommer gå vägen för er när ni är redo för ett syskon till er fina Dylan. Det är så olika när man är redo och det kan nog bara ni känna. Jag tror att graviditeten efter ett "änglabarn" är lika jobbig oavsett när det ligger tidsmässigt... 

    Förstår att ni går och väntar på provsvar nu... Tyckte själv det var mkt ångest innan vi fick provsvaren... 5 långa veckor.. 

    Kram
  • Fre 1 dec 2017 20:05 #23
    Lenen skrev 2017-11-29 14:18:04 följande:
    Usch vad sorgligt att läsa.... det är ju ofattbart bara! Förstår att det gör ont idag. Nä jobba är väl längst ner på listan. Herregud, står du upp idag? Jag kan bara inte förstå... Jag fattar att de ville ha henne kvar inne längre och det var kanske det som var deras anledning till att inte ta ut henne. Men det är så orättvist och onödigt! De gjorde så många CTG på dig och reagerade inte riktigt ändå. Men ni fick aldrig nåt svar på varför hon dog?

    Jag upplevde också minskade fosterrörelser men sökte aldrig för jag tänkte att det händer ju inget med tredje barnet. Så naiv och dum.. tänkte också att händer det nåt nu så kan man knappt rädda livet på henne. Veckan efter fick vi reda på att hon dött. Jag kan fortf fråga mig, tänk om jag åkte in när jag var orolig, tänk om vi haft henne hos oss nu? Med allt vad det innebär med vård på neo, risk för komplikationer osv. Försöker tänka att det var meningen så men det är svårt. Tänker ibland att hennes själ är menad att komma till oss och det samma själ denna gång fast i en annan kropp... å andra sidan vill jag att hon ska få vara hon och denna är en ny. Men det är en tanke som lugnar mig. Än vet vi inte vad det är för kön, känns dock som en tjej, lika stark känsla för det som med henne... vilken vecka är du i nu? Vet ni kön?

    Ja visst ska de ha julklappar :)

    Jag hoppas du på något sätt hittar ro igen efter tråkiga besked idag. Det är okej att vara arg, ledsen och besviken! Så länge du behöver!!
    Hej! Ja det har varit tuffa dagar och det är tufft att hantera ett sådant besked. Provsvaren och obduktionen visade inget. En fin och söt flicka så otroligt lik sin storebror och normal i storlek. Vi får se vad sjukhusets utredning kommer fram till och även IVO. :(  Samtidigt hade jag varit besviken om beskedet hade visat att de inte gjort något fel för vi kände verkligen att de inte skött sina kort rätt. Det var väldigt tydligt på återbesöket då de var väldigt försiktiga med vad de berättade och hur de la fram saker och ting. Jag och min man kände direkt efter återbesöket att det var en räv begraven och gjorde en IVO anmälan. 

    Jag är i v. 24 och känner också att det knappt går att rädda pojken i magen i denna veckan.  Jag har svårt att känna ett tydligt rörelsemönster så här tidigt även om jag känner sparkar. Jag hoppas det blir lättare ju längre in i graviditeten jag kommer. 
    Jag tror inte du ska skuldbelägga dig själv för att du inte åkte in. Jag tror att sjukvården måste bli bättre på att informera om minskade fosterrörelser och att man faktiskt får åka in hellre en gång för mkt än en gång för lite. Men jag tror att känslan man kan få är att man blir stämplad som "orolig gravid" om man söker till förlossningen och det inte är något fel. 
  • Lör 9 dec 2017 09:21 #27
    Ebo88 skrev 2017-12-08 12:32:32 följande:

    Lenen och Jobj - hur mår ni och hur går der för er med era graviditeter? Tänker på er och hoppas allt är bra


    Hej! 
    Just nu är det inte så oroligt över fosterrörelser och jag kan njuta lite mer. Det kanske är för att barnet sparkar tydligare och att jag börjar lära känna mönstret. Men jag vet också att det kan gå upp och ner. Är i v.26 nu så det är ändå skönt att tiden går även om jag tycker det går för sakta. Har nästa UL 8 januari och då även läkartid. 


    Sen har det varit en tuff tid nu med tanke på LÖF:S utredning. Fick hem papper igår där vi kunde läsa exakt varför de har bedömt att min graviditet varit felbehandlad när jag kom till förlossningen. CTG visade aldrig en bättring utan det var så illa från början att vår dotter skulle ha plockats ut omgående. Men ändå valde både Varberg och Halmstad att avvakta. Såg anteckningar från Ultraljudet när jag kom in och där står det att barnet inte sparkade alls. Varför väljer man då att vänta? Vi blir så ledsna och frustrerade över hur vi har blivit behandlade. Har även läst första utkastet från sjukhusets internanalys och där är det tydligt att personalen försöker motivera sitt ställningstagande till varför de inte plockade ut henne. Det enda jag önskar är att de ska "erkänna" att det inte gått rätt till. Det är mkt informationen kring min vistelse på förlossningen som jag aldrig fick som jag kan läsa nu i efterhand. De undanhöll hur illa det var. Ja, det är mkt mer info än det jag skriver här... svårt att sammanfatta allt. Men vi hoppas att IVO går vidare med vår anmälan så att vi kan få två oberoende som granskar vårt fall. Det hade i blivit en form av upprättelse. Bara svårt hur man ska kunna lita på förlossningen nästa gång. 

    Hur går det för er efter Dylan? Vet att tiden är tuff och att man känner sig väldigt ensam. Har du förresten kontaktat ditt distrikt på spädbarnsfonden? Jag mailade så fort jag kom hem och fick kontakt med en tjej i samma stad så vi träffas ibland. Hon förlorade sitt barn för 6 år sedan så det är skönt att träffa någon som har kommit en bit på väg och som vet vad man går igenom.

    Kommer inte ihåg, men har ni haft begravning? 
    Förstår att ni går och väntar på återbesöket och den informationen de kan ge i anslutning till det. 
    Hoppas att er väg till ett syskon till Dylan kommer när ni känner er redo. Vi fick inga förhållningsregler över när vi kunde börja försöka efter Alma och längtan efter ett syskon var enorm. Konstigt egentligen men har förstått att det är så för många. Efter missfall så var rekommendationen att man gärna skulle vänta minst en menstruation så att eventuella rester kommer ut. 


    Tycker det är så fint att du skriver att Dylan gjorde dig till mamma.  Kommer ihåg att det var precis så jag kände när jag fick upp Alma på bröstet. Det första jag tänkte på var " shit, vi har blivit tvåbarnsföräldrar och vi har fått en underbar dotter" Det var en enorm känsla. Ingen kan ta det ifrån en. Sen tror jag det är svårt för andra att förstå att det faktiskt är ett barn och inget foster. 

    Hur känns det för er att julen närmar sig?


    KRAM

  • Lör 16 dec 2017 09:26 #29
    Ebo88 skrev 2017-12-12 11:58:37 följande:
    Vad skönt att graviditeten går bra! Går du ofta på kontroller? Vi hade begravning för Dylan i torsdags. Den var liten med våra närmaste anhöriga, våra föräldrar och syskon och min sambos bästa vän. Begravningen var jättefin. Vi fick se honom en sista gång och jag fick klappa hans fina lilla huvud. Det var så fint men självklart så kom även känslor och smärta. Varför får inte han leva för? Varför får jag bara inte ta upp honom och ta med han hem till hans säng? Hans fina små lockar och hans fina lilla mun. Han såg precis ut som när han somnade in. Min kropp har värkt sen den dagen.

    Fy vad orättvist för er! Varför undanhöll dem så mycket för? Och varför tog dem inte beslutet om k.snitt! Man blir tokig av alla tomma svar. Precis som du säger så vill man bara att någon ska ta på sig eller förklara eller stå för det åtminstone. I vår situation gick det inte att göra så mycket annat för det var min kropp som bestämde men när min pappa förlorade sin dotter så berodde det på att dem inte tog ut henne. Min styvmamma var 39 år, gick 3 veckor över tid och hade åkt på en infektion och ändå tog dem inte ut henne. Hon blev smittad från sin mamma så hennes lungor brast. Hoppas som du säger, att IVO fortsätter lyfta och ta detta vidare så det slipper drabba någon annan och så ni kan få ett erkännande.

    Att det är jul känns ändå helt okej. Jag älskar julen och har gjort sedan jag var liten.

    Det känns tråkigt och trist och jag hade så gärna velat ha kvar honom i magen och suttit i sofffan och myst och hållt magen och bara njutit av hans rörelser. Så det tar emot litegrann men jag försöker ändå att tänka att han är med ändå för jag vill inte börja hata eller tycka illa om saker för att det blev som det blev. Dylans bortgång får inte vara anledningen till att vi ska börja hata eller avsky. Men det är en svår balansgång för man är ju så arg och uppgiven emellanåt.

    Jag tänker så mycket på emellanåt vad som gick fel. Vad hände - hur blev det så här - varför vi? Visar inte moderkakan något så kommer vi inte få veta. Jag vet att den låg ganska långt ner i bakväg och om den inte flyttar på sig så kan den orsaka blödning utan att ha släppt, när livmodern trycker på den. Men det var ju inte bara att jag blödde utan tappen krympte ju så pass också. Känner bara att jag är så rädd för kommande graviditet. Första rädslan är ju att det kan ta sådan tid. Dylan var inte planerad så jag vet inte hur lätt eller svårt jag har att bli gravid. Och sen att bli gravid.. jag har sagt till kuratorn att det blir ju sjukskrivning i v.15. Nu ska man ju inte tabut det värsta men som jag känner nu så vill jag vara sängliggande.

    Det här är kanske en jättedum fråga men innan ni blev gravida.. hur var ni då? Det känns som att jag väntar på något. i drygt en vecka har det känts som att jag väntar besök. Väntar på att någon ska ringa på dörren. Jah ligger tilloch med i soffan ibland och bara väntar in någon som inte ens ska komma. Ungefär som att någon är på väg men inte dukt upp. Är liksom rastlös och bara går och väntar. Vet inte om det är för att man är så slut och kroppen och hjärnan spökar men st känns som i hela kroppen att jag väntar på någon som snart ska komma.. upplevde ni något liknande ?
    Hej! 
    Var på MVC igår, v.26. Lyssnade på hjärtljud och diskuterade planen framöver. Vanliga blodprov och blodtryck.  Fick en himla massa tider efter nyår. Så det blir glukosbelastningstest för att utesluta felaktiga sockervärden. Annars som normal graviditet förutom UL var 4:e vecka. Så nästa UL är första veckan i januari. Känns skönt. Sen har det varit en turbulent vecka med många turer fram och tillbaka med min sjukskrivning från mvc:s sida men nu är jag sjukskriven heltid fram till i början av januari och då testar jag nog att gå tillbaka en viss procent om jag mår bättre. 
    Helt otroligt nog så meddelade sjukhuset i onsdags em att de kommer göra en lex Maria på vårt ärende. Trodde aldrig det med tanke på hur deras internutredning varit. Men känns skönt. Så nu är bollen igång igen och det blir ett möte med verksamhetschefen för kvinnokliniken framöver. Kan säkert ta ett tag men ska bli skönt när allt är avslutat och vi kan gå vidare i processen. Förhoppningsvis får vi lite mer svar på om det är bristande rutiner vilket LÖF ansåg. 

    Så skönt att er begravning var fin! Det betyder mycket för det är ett minne man bär med sig resten av livet. Vi valde att ha en öppen begravning och väldigt ljus. Kändes också så fint att dela det med människor som står en nära. Och visst är det en enorm smärta. Jag tyckte avskedet var värst i kyrkan. Då tror jag att jag återigen insåg vad vi blivit "drabbade" av och att vi gick miste om att lära känna vår flicka. 

    Det är fantastiskt att du väljer att vara positiv och inte börjar hata. Det är lätt hänt annars. Jag gick ju igenom den fasen efter mitt missfall och vet hur mkt energi det tar att hata och avsky och tycka att det är orättvist. Därav bestämde vi oss när vi gick hem från BB att inte gå "tillbaka" i den fasen. Tack och lov kunde vi även le och känna genuin glädje över en mamma som satt med sin nyfödda bebis i korridoren när vi lämnade BB. Vi kände bara en glädje över att det faktiskt föds levande barn och att vår verklighet inte är alla andras verklighet. Det ingav oss hopp för ett framtida syskon. Samtidigt är det viktigt att man får lov att känna känslor, att vara arg, förtvivlad, ledsen och tycka att livet är orättvist för visst är det de.  Annars tror jag det är svårt att ta sig vidare. 

    Du får gärna skriva och berätta vad återbesöket sa. Förstår att det är många frågetecken för din del också. Är fullt förståeligt att känna rädsla inför kommande graviditet men det är då bra hjälp och stöd från mvc är viktig och en bra psykolog/kurator. 

    Kände också att jag väntade och än kanske på ett annat sätt. Framför allt på nästa graviditet. Hatade blödningarna efter förlossningen och ville bara att de skulle ta slut så vi kunde försöka. För vår del har det varit en viktig del i läkeprocessen att få bli gravida igen. Det första året är tufft så då kan man lika gärna gå igenom det tuffa med att vara gravid igen. Men de första veckorna var en dimma i sig med allt som hände så minnet är inte så klart från den tiden vilket kanske är ett tecken på att huvud och kropp inte är fungerande till hundra procent. 

    Hur tänker du kring jobbet och börja arbete igen? För min del gick jag på semester efter sjukskrivningen så jag var borta från jobbet i knapp 5 månader vilket var väldigt skönt. Fick mkt tid tillsammans med min man och son vilket har varit ovärdeligt. 

    Kram
  • Tor 20 sep 2018 20:58 #34

    Hej Lenen! 


    Tack för din uppdatering och grattis till er dotter. Så skönt att höra att allt gått bra.  Det betyder mycket. Har själv inte orkat vara aktiv med tanke på graviditeten och den jobbiga period som följde under tiden. Vågade själv knappt tro att man skulle komma över på andra sidan och ha ett litet liv i famnen. Vi födde vår son den i mars så han är lite över halvåret nu. Det var som om luften gick ur mig efter förlossningen. Jag grät och grät när jag hörde barnskriket i förlossningsrummet. Det var så känslomässigt. Vilken lycka att få upp ett levande barn på bröstet. Till och med vår son på 4 år blev rörd och tårögd när han fick träffa sin lillebror för första gången på BB och den minnesbilden kommer alltid vara stark. Då kände man sig som en komplett familj. Samtidigt känner jag allt jag saknar ett barn. Som du beskriver Lenen är vår son ett plåster på såren men de dagar man "hinner" och får tid över att verkligen känna efter så är det ett tomrum och sorgen finns där. Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på det vi tvingades gå igenom samtidigt som jag förvånas över overklighetskänslan att vi förlorat ett barn. Kroppen värker fortfarande efter vårt lilla liv som vi aldrig fick lära känna. 
    Det är som du skriver nu man förstår hur mycket man gick miste om förra gången.... 

    Jag har träffat en tjej från spädbarnsfonden efter vi förlorade vår dotter och jag tror jag träffade henne redan 2 veckor efter och vi har fortsatt under graviditeten och träffats någon gång efter förlossningen i våras.  Det har hjälpt jättemycket att inse hur lika man känner och tänker och att man inte är ensam i sorgen. Hon uttryckte precis som du att hon trodde att hon skulle känna sig mer hel efter att ha fått ett levande barn.
    Jag var också rädd för hur jag skulle må efter förlossningen och om det skulle hjälpa att få ett barn till. Hel blev jag inte men jag mår ändå bättre. Hade jag fortfarande inte varit gravid efter Alma tror jag att jag hade mått sämre. 

    Helt sjukt är också att utredningen kring Almas dödsfall fortfarande inte är färdig. Det har nu gått ett och ett halvt år.... Nu känner vi att det ska bli så skönt när allt kring utredningen är över så vi kan fortsätta bearbeta... Vi får väl se när IVO är färdiga.:( 

    Hoppas det gått bra för er andra som varit aktiva här på forumet! 


    Kram till er alla!


    Lenen skrev 2018-09-09 14:58:48 följande:

    Hej alla igen!!

    Jag startade denna tråden för lite mer än ett år sen. Jag orkade inte finnas här efter ett tag. Har kollat ibland o läst ibland. Men det blev för jobbigt att bara vara i graviditeten men den oro det innebar.

    Jag hoppas ni andra mår bra!! Och att allt gått bra för er... det kändes som en evighet att komma ut på andra sidan, komma igenom graviditeten och landa i något som var bra. Att få en bebis att behålla....

    Jag tog mig igenom min graviditet och har nu en liten dotter i mina armar, just nu ammar hon och knorrar!

    Inga ord i världen kan beskriva hur mycket kärlek jag känner och jag känner mig förundrad över att hon finns och lever. Jag trodde dock att jag skulle känna mig mer hel nu när jag fått ett barn till men det är fruktansvärt tomt efter min förra dotter och det är som att minnena flyter samman.. alltihop känns väldigt overkligt och verkligt på samma gång. Det gick inte lång tid emellan och jag känner att jag inte har bearbetat klart sorgen. Men dottern är som ett litet plåster på det där onda som finns kvar, håller jag henne nära så gör det mindre ont.. Men det är tydligt att de är olika personer och att min flicka nu inte på något sätt ersätter den förra, hon ör bara en otrolig tröst och en upprättelse efter den stora förlusten vi gjorde.

    Nu när jag håller i en liten dotter och tittar in i hennes ögon ser jag vad jag har förlorat.. jag förstår det mycket mer nu när jag ser alla små bebisar som fick leva förra året. jag ser på mina stora barn, två killar, och är förundrad över att de finns och springer omkring! Det är så fantastiskt att se levande barn!! Och jag känner att jag uppskattar det mycket mer nu...

    Jag ville bara skriva av mig lite o säga hej till er!

    Jag kommer nog troligtvis att kontakta spädbarnsfonden så småningom och hitta någon att prata med för det är fortfarande ensamt på denna sidan av sorgen..

    Kram på er!!


Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll