Forum Änglasyskon - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Gravid igen efter intrauterin fosterdöd - stannar här på FL

    Tor 2 nov 2017 14:25 Läst 11043 gånger Totalt 34 svar
    Visar endast inlägg av Lenen - Visa alla inlägg
    Tor 2 nov 2017 14:25

    Hej!

    Jag startar nu en tråd för alla oss som väntar syskon till änglabarn som vill stanna kvar på Familjeliv. Jag själv har inte Facebook och vill inte skaffa heller (vet att det finns en grupp där).

    Så till min historia:

    Förlorade i Juni mitt tredje barn, en liten flicka, i v 28. Jag har två pojkar sedan tidigare. Blev snabbt gravid igen och är nu gravid i v 10. Förväntat BF sent maj/tidigt juni.

    Jag behöver någon att bolla med... Oron är stor!

    /Lenen

  • Mån 6 nov 2017 10:28 #2

    Hej!

    Vilken vecka var du i när hon dog? Sent eller?

    Ja jag väntar också bara på att börja blöda, kollar noga varje gång jag vart på toa. Även om jag mår dåligt så är det inte någon garanti... jag har mått illa o kräkts hela grav med alla barnen, även att hon hade dött så mådde jag illa tills hon kom ut. Så jag känner inte att jag kan lita på symtomen riktigt... går in i v 12 på fredag och det känns väl ändå lite skönt att ha klarat dessa första veckor. Risken att det händer igen är lika liten som sist och det händer ju säkert inte en gång till...

    Vet ni varför eran lilla dog? Skönt att ha varit på RUL, känns också som en trygghet att ha sett att allt ser bra ut.

    Ja vi är inskriva på SPEC.MVC på östra. Ni också?

    Jag har gått där alla grav pga en leversjukdom. Så har samma läkare o BM som tidigare. Går på tätare kontroller och kommer be om ultraljud vid nästa besök. Jag kommer göra tillväxtmätningar av bäbis från v 24 tror jag läkaren sa. Så det är väl ungefär samma plan som ni har.

    Vad hemskt att det var erat första barn som ni förlorade, det måste vara svårt att ha det som enda erfarenhet... jag var så glad för mina två killar när flickan dog, kändes skönt att ha dem att se på varje dag samtidigt som dry är hemskt att de har fått vara med om detta!

    Kram!!

  • Mån 20 nov 2017 09:35 #4
    Jobj skrev 2017-11-16 17:19:19 följande:

    Hej! 

    Beklagar era förluster!! 

    Vi förlorade vår dotter  i v.32, i  mars i år och är nu gravida v.22 med BF mars 2018.  

    Bollar gärna det vi går igenom. Är en tuff graviditet på många sätt och det är svårt att hänga med både fysiskt och mentalt i allt som händer. :( 

    /J


    Hej!

    Beklagar din förlust också... vill du får du gärna berätta vad som hände med ert barn? Var det ert första eller har du fler sen innan?

    Jag är gravid med fjärde barnet nu, det är konstigt att både sörja henne samtidigt som jag försöker glädjas med det nya och hoppas på att det blir nåt den här gången!

    Men jag tror att erfarenheten av två levande barn gör att jag ändå har mer hopp än oro...

    Du är ju också lite i samma sits som jag, att vänta barn samma tid som du förlorade ditt förra, det är så konstigt hur kroppen fungerar. Tänker att det finns en mening med det :)
  • Tor 23 nov 2017 17:01 #7
    Jobj skrev 2017-11-20 19:58:03 följande:

    Lenen... vill du berätta hur er dotter dog eller vet man varför? Glömde säga att obduktionen inte visade något så det kommer alltid vara ett frågetecken. 


    Er historia är ju skräcken.. att ha ett levande barn som börjar bli svag och så blir det så här. Hade barnet varit äldre kanske de tagit andra beslut och fått ut henne. Men "om" kan man tänka flera ggr om... inget ger dem tillbaka!

    Våran lilla var tillväxthämmad, upplevde minskade fosterrörelser men var naiv o tänkte att med tredje barnet händer det inget. Jag trodde jag var garanterad ett barn, jag som aldrig ens haft tidigt missfall. Tyckte mej sen känna henne när jag la mig ner men förstår i efterhand att det var tyngden av henne o livmodern som jag kände. På en vanlig BM-kontroll hittade BM inga hjärtljud, då gjorde hon ultraljud och det var helt stilla. Vi fick göra två ultraljud till innan vi förstod. Tyvärr var inte mannen med på det första så jag behövde ringa det hemska samtalet..

    Men hon var som sagt tillväxthämmad, moderkakan var också liten, de hittade inget specifikt men förklarade att det oftast beror på att moderkakans funktion var dålig om barnen inte växer som förväntat.

    Är livrädd vissa dagar, idag har jag varit oerhört tung och bara sörjt mitt barn.. försöker tänka på de jag har och det nya lilla livet men jag saknar den dotter jag aldrig fick. Hon skulle snart vara tre månader om hon kommit som beräknat. Det är svårt. Känns som jag borde vara förbi sorgen på nåt sätt men den dyker väl bara upp ibland.

    Jag är också ivrig, så livrädd att nåt ska hända men jag kan inte skynda på detta ändå, det är väl bara att acceptera oron och de onda tankarna!
  • Mån 27 nov 2017 09:58 #10
    Jobj skrev 2017-11-23 19:56:44 följande:

    Ja vi känner väl att de ändå borde ha gjort något men fastar inte i det där "tänk om" även om sorgen fortfarande är smärtsam över dottern man aldrig fick lära känna mer än i magen. Jag vill bara inte att det ska drabba någon annan för att vården brister. Vi är ju ett klassiskt exempel där det fanns möjligheter att få ner antal dödfödda barn som föds varje år men tyvärr... 

    Tråkigt att höra om er lilla tjej. Jag trodde ju aldrig att ett barn kunde dö i magen även om jag kände en viss oro... Det är lätt att ta livet för givet. 

    Känner du en oro att detta barnet kan bli tillväxthämmat? Jag antar att ni får fler ultraljud inplanerade? Vilken vecka är du i nu? 

    Jag kan ju känna en viss oro över att vi inte vet varför Alma dog... men vi har vårt tredje ultraljud första veckan i januari.. då är jag nog i v. 30. Sen blir det väl några till. Just nu känner jag mig lugn eftersom barnet är aktivt och jag känner tydliga sparkar. Jag kände väldigt tydligt när Alma avvek från sitt mönster men oron går upp och ner också. 

    Jag började jobba 90 % i höstas och trodde nog att jag var hyfsat återställd och hade bearbetat sorgen men blev sjukskriven nu för att allt bara rasat. Behöver pausa och komma i kapp både fysiskt och mentalt... även om vi är sååå tacksamma för denna graviditet så måste jag hinna ta in det som har hänt och det som händer med det nya livet i magen. 

    För min del tror jag det handlar om att få följa med i sorgens arbete och låta tiden ha sin gång. Det är inget man stressar sig igenom.  Men jag känner att jag vill vara i fas så bra det går när det är dags för livet i magen att komma ut och då är inte det primära just nu att jobba på som tusan och inte hinna med bearbetningen. Så nu tar jag det lugnt och fokuserar på att göra små saker som får mig att må bra i den takt jag orkar. Jag känner att energin är på väg tillbaka och jag har vänner och nära och kära som jag pratar mkt med och får lov att ventilera allt jag tänker på gällande Alma och denna graviditet. 

    Är inte så hemma på familjeliv men vill du maila så går det också bra! 

    /J


    Precis som du beskriver så är det mycket känslor på en gång, både sorg o lycka, hopp och oro. Man pendlar emellan lite hur som helst, inget man kan styra alls.

    Vad bra att du tog steget att vara hemma när du behöver det.. jag känner mig också lite tudelad inför att börja jobba så småningom. Jag är sjukskriven nu för jag mår så illa, kräks och är så trött. Men även om det blir bättre så känns det svårt att fokusera på något annat, jobbar i vården och behöver ta hand om andra o bemöta deras besvär. Har ingen aning om jag pallar det.

    Jag har svårt att förstå hur läkarna i erat fall kunde missa att hon mådde sämre. Men man måste kanske sätta elektrod i huvudet på barnet för att mäta exakt syrehalt.. Det är väl inte lätt för dem heller men känns så onödigt!

    Nu är jag i v 15 (14+3). Har redan gjort tre ultraljud. Tycker om att se att den lever men oroar mig också för att ultraljud skadar barnet... man är ju helknäpp i det här! Oroar mig nog inte för att denna blir tillväxthämmad, men att den ska dö. Äter Trombyl för att öka på flödet och minska risken att det händer igen. Men de hittade ju ingen specifik orsak mer än att hon var liten. Jag tänker att det bara blev fel från början, nåt i någon utveckling som inte funkade. Jag har alltid gjort tillväxtmätningar med mina andra barn, skulle gjort min första mätning med flickan dagarna efter hon dog. Nu kommer vi göra tillväxtmätningar från v 24. Men jag kan inte styra över något eller kontrollera att detta blir bra ändå, hur många kontroller vi än gör.. mer än att kanske plocka ut barnet tidigare, men det finns ju risker med det också.

    Tänker nu på jul och att vi ska fira jul utan henne.. funderar på om man ändå ska köpa en julklapp till henne..? Hon räknas ju lika mycket! Kanske en liten ängel att hänga i granen :)

    Vad skönt att du har några att prata med! Jag har min man o min syster som jag pratar med allra mest! Min man är ju den som förstår och tröstar bäst..
  • Mån 27 nov 2017 10:02 #11
    Anonym (Änglamamma) skrev 2017-11-26 18:51:32 följande:

    Vi förlorade en liten pojke i v18 nu den 13 sep, blödde ca 3v. Fick tillbaka min mens den 17okt och nu lyser mensen med sin frånvaro. Testade troligen + idag och vet inte vad jag ska tro. Kan man fortfarande visa + efter förlossningen/ missfall? Eller kan jag vara gravid igen??


    Hej! Jag beklagar din förlust!!

    Jag vet inte hur länge efter som graviditetstest visar positivt. Jag hade mens två ggr innan jag blev gravid så då kunde jag mer lita på det testet. Mensen kan ju också vara oregelbunden.. men kommer den inte och testen blir mer positiva (starka) så ring MVC. Då får de ta blodprov kanske och se att HCG stiger.

    När skulle du fått din mens då? 17/11 eller? Då har du ändå gått över 1,5 vecka. Jättesvårt att säga nåt men tyvärr får du nog vara vänta och kolla nya test!

    Vill du bli gravid igen så hoppas jag att det är så :)
  • Ons 29 nov 2017 12:03 #17
    Anonym (Änglamamma) skrev 2017-11-27 13:23:14 följande:

    Min mens är idag 14dgr sen och fick ett klart pluss imorse. Har haft kontakt med bm i Falun och hon sa att det är väldigt osannolikt att set skulle ha med den förra graviditeten att göra. Så mu har vi ett + och en liten bebis pågång. Vi är jätteglada men samtidigt livrädda att det skall hända något igen, är fortfarande sjukskriven och arbetar med sorgen efter våran änglapojke.


    Fantastiskt hur kroppen fungerar... GRATTIS :)

    Det kan gå fort likadan väl som det kan ta tid att bli gravid igen, min känsla var ju ändå att det går ju inte att vänta hur länge som helst för man vet ju inte hur länge det funkar att bli gravid. Sörjer gör man ju varje dag resten av livet ändå... Jag sörjer vissa dagar väldigt mycket, då hänger sorgen över mig som en kraftig tyngd så det blir svårt att andas. Men jag vet att det varierar från dag till dag och ibland är jag världens lyckligaste och jätteflamsig! Vaknade livrädd imorse o trodde att bäbis har dött. Har fortf inte känt den... men kan ju inte lita på rörelser så här tidigt. Det är svårt att försöka fokusera på nåt annat då. Igår funderade jag massa på förlossningen och såg fram emot den... knäpp i huvudet känner jag mig ibland :)

    Det kommer gå upp o ner hela tiden med känslorna inför ny graviditet. Det värsta är att vi inte kan kontrollera nånting eller garanteras nånting! Det är bara att vänta ut tiden, som känns som en evighet...
  • Ons 29 nov 2017 12:31 #18
    Ebo88 skrev 2017-11-28 18:23:34 följande:

    Hej på er!

    För det första - beklagar starkt det som har drabbat er.

    Gratulerar även till era nya graviditeter!

    Jag och min sambo blev änglaföräldrar till vår son Dylan den 15/11-2017.

    Vi fick reda på den 12/6 att vi väntade honom. Det var inte planerat men ändå så välkommet. Eftersom jag har lätt till blodproppar fick jag göra vul för att bekräfta graviditet för att få ut blodförtunnande sprutor - Fragmin. Då upptäckte dem att jag har uterus bicornis - hjärtformad livmoder. Så jag fick gå på extrakontroller redan från start på specialistmödravården då man pga det kan föda tidigare. Dock nämnde dem runtomkring v34. Den 28/10 skulle jag på dop. Kände som en molande mensvärk och efter ca 30 min fick jag en störtblödning. Vi ringde efter ambulans och när vi kom till förlossningen så såg dem att hjärtat på honom slog så dem skjutsade oss i ambulans (från Västerås) till Uppsala. Där fortsatte blödningen och dem kunde stoppa den efter ca 1.5 dag. Då var livmodertappen 2.5cm. Jag fick vara kvar på BB i Uppsala. På måndagen så gjorde dem vul och då var tappen ca 2.1 cm. På tisdagen började jag känna av sammandragningar som kom som klockslag från tisdag eftermiddag fram till torsdag eftermiddag och vid 23.00 på torsdag kväll började jag blöda igen. Livmodertappen hade då krympt till ca 1.1 cm. Därefter slutade inte blödningen och naten till söndagen vaknade jag pga onda sammandragningar, trodde jag. Efter vul kunde dem konstatera att jag var öppen 3 cm. Eftersom han låg i säte så blev det akut kejsarsnitt. Dylan kom till oss den 5/11 kl 05.45. Efter att jag legat på uppvak så fick jag komma ner till neo. Där fick vi 10 underbara fantastiska dagar med honom innan han somnade in pga en infektion i tarmen.

    Det som vi änglaföräldrar har gått igenom är inte ens något jag önskar min värsta fiende. Att begrava sina barn är inget en förälder ska behöva göra. Jag saknar honom varje dag och det känns som ett stort tomhål. Jag och sambon har ett stort nätverk av nära och kära som hjälper oss och som finns för oss men der värsta är att min sambos syster - min bästa vän - är gravid och skamsnast ha sina underbara tvillingar. Jag har även två ytterligare bästa vänner som ska ha barn. Vi fyra skulle ha nu mellan december - april. Samtidigt som jag är så glad för deras skull så gör det ändå så ont. Och jag vill inte känna så för dem är mina bästa vänner och de här barnen kommer betyda så mycket för mig men den som betyder mest är min son och att inte får krama honom, ta på honom, pussa honom, hålla honom skär som en kniv i hjärtat.

    Nu är det fortfarande så nytt men ändå så finns ju en önskan av att skapa ett syskon till Dylan så han får bli storebror. Är dock livrädd för att bli gravid igen för allt var så bra i min graviditet fram tills blödningen. Kommer få gå på extrakontroller, mer än innan men det känns ändå hemskt att det kan gå åt samma håll igen. Jag var i v23+2 när jag började blöda och Dylan kom i v24+3. Än vet dem inte vad det beror på att han kom.

    Hur länge dröjde det innan ni blev gravida? Vi har valt att inte berätta för folk runt om att vi tänker försöka igen, dels för att slippa alla frågor om "hur det går" och för att vi inte ska bli stressade till att skapa ett nytt barn.

    Hoppas på att denna tråd blir kvar och aktuell för här kan man ändå relatera till andra som har gått igenom samma.

    Hoppas ni alla mår bra!


    Hej och jag är så hemskt ledsen det ni har behövt gå igenom!! Förstår att ni gärna vill ha barn igen, vi hade samma starka önskan direkt när hon dött. Spelar ingen roll vad andra säger, tycker de första har blivit väldigt glada för våran skull när vi blev gravida. Den värsta stressen att bli gravid kom från mig själv.

    Precis som ni var vi ett par bland 13 andra som fick barn detta året, bland annat min syster, två vänner, min kusin och flertalet av min sambos vänner. Vi var en av de första som fick barn och varje gång som någon fått barn efter oss så har jag mått fullständigt skit när jag fått reda på det. Inte velat titta på bilder och inte kunnat prata med dem, vissa har vi inte ens hälsat på och med andra har det tagit tid att vilja hälsa på. Dessa känslor kan jag o min man prata om, men ingen annan förstår. Och ingen annan skulle kunna förstå. Jag missunnar inte någon av alla deras barn men jag blir så galet påmind om att vår lilla sötnos inte är här...Men det är få av dem som hälsade på oss efteråt så varför skulle vi fira deras barn när de inte firat vårt??? Hon räknas ju lika mycket som alla som lever och mina barn fick en syster... men ingen har gett dem nån present... vi fick massa jävla blommor!! Det är fint att några bryr sig men det känns precis som att hon inte gills bara för att hon dog. Det kan jag fortf känna mig arg för. Eller när nån säger att vi haft två förlossningar, vi har haft tre!! Det är viktigt! Men folk förstår inte vad detta är och vad det innebär..

    Så jag vet precis vad du menar med den känslan.. det är inte konstigt alls utan helt normalt. Jag blev ledsen så fort jag såg gravidmagar, barnvagnar med bäbisar i och när jag såg små flickor! Såg häromdagen en tre månaders bäbis i ett väntrum och jag blev så ledsen igen... min dotter skulle vart tre månader nu om hon fötts levande i rätt tid. Man kommer nog alltid ha den känslan med sig för det var ett barn man ville ha och längtade efter! Så att pendla mellan sorg, ilska, lycka, oro, besvikenhet, kärlek, tålamod och allt annat är min vardag.. tror många andra som gått igenom detta fattar precis vad jag menar. Att acceptera förlusten av ett barn tar tid, jag vet inte jag fullt ut nånsin kommer acceptera det, jag förstår ju att hon inte kunde bli mer än vad hon blev, jag är tacksam för den lilla tid jag fick med henne och att jag ändå fick träffa henne, och att barnen fick träffa henne känns väldigt bra. Min man visar inte sina känslor på samma sätt men vi har låtit varandra sörja på det sätt som vi behövt var för sig och mötts på vägen på ett väldigt fint sätt. Vi har hållt oss starka under tiden.

    Vet ni om ni kommer få reda på varför han kom så tidigt? Som svar på din fråga blev vi gravida efter två menser, hon dog 1/6, föddes 4/6 och jag blev gravid nån gång i slutet av augusti. När vi strödde hennes aska i havet så var jag redan gravid... Så vi väntar nästa nästan samma tid som hon dog o föddes, men det blir nog i slutet på maj.

    Ta hand om er!! Det känns hemskt att veta att ni är i den värsta fasen av sorgen nu. Tyngden lättar men den måste nog få finnas och kännas och ältas innan den kan bli lättare. Och det finna inga ord som tar bort smärtan <3
  • Ons 29 nov 2017 14:18 #19
    Jobj skrev 2017-11-28 20:01:33 följande:

    Skönt att du får mer övervakning och ultraljud. Visst är man lite helknäpp i allt det här. Känner själv att graviditeten är en jobbig transportsträcka tills man förhoppningsvis får träffa sitt barn. Sen självklart finns det stunder jag kan "njuta" av graviditeten men det går ju inte helt ta bort oron som finns. 

    Tycker det är en fin tanke att köpa en julklapp till henne... fint med en ängel i granen! Det får det nog bli här också så tack för tipset :) 

    Fick ett svar från Löf idag dit vi anmälde vårt ärende. Där står det att vår dotters fosterdöd är till följd av felaktigt handlagd graviditet och förlossning. Enligt deras bedömning hade det varit medicinskt indicerat att utföra akut kejsarsnitt senast vid sista CTG:t. Om man hade gjort detta hade dödsfallet med övervägande sannolikhet kunnat undvikas. 

    När jag läste det brast det... det blir så tydligt och svart på vitt att vården gjort fel och känslor som kommer över en är en enorm sorg, ilska och besvikelse. Så som du skrev... de borde inte missat att hon mådde dåligt och jag som verkligen tjatade om att fosterrörelserna var så mkt sämre och att mönstret hade ändrats. Jag kände inte ens sparkarna de visade mig på ultraljudet vilket jag även påtalade för överläkaren. 

    LÖF som har granskat våra journaler  och CTG-kurvorna har ju gjort en bedömning av att hon skulle plockats ut... så det ska bli intressant att se vad sjukhusets utredning visar och vad IVO kommer fram till. Att bara orka jobba mitt i allt kaos är inte ens att tänka på... är för mkt att försöka ta in allting... att både hinna bearbeta och ta till sig en ny graviditet. Är en konstig känsla att glädjas över barnet i magen och samtidigt sörja Alma och förstå att hon kanske dog på grund av felaktig hantering i vården. 

     


    Usch vad sorgligt att läsa.... det är ju ofattbart bara! Förstår att det gör ont idag. Nä jobba är väl längst ner på listan. Herregud, står du upp idag? Jag kan bara inte förstå... Jag fattar att de ville ha henne kvar inne längre och det var kanske det som var deras anledning till att inte ta ut henne. Men det är så orättvist och onödigt! De gjorde så många CTG på dig och reagerade inte riktigt ändå. Men ni fick aldrig nåt svar på varför hon dog?

    Jag upplevde också minskade fosterrörelser men sökte aldrig för jag tänkte att det händer ju inget med tredje barnet. Så naiv och dum.. tänkte också att händer det nåt nu så kan man knappt rädda livet på henne. Veckan efter fick vi reda på att hon dött. Jag kan fortf fråga mig, tänk om jag åkte in när jag var orolig, tänk om vi haft henne hos oss nu? Med allt vad det innebär med vård på neo, risk för komplikationer osv. Försöker tänka att det var meningen så men det är svårt. Tänker ibland att hennes själ är menad att komma till oss och det samma själ denna gång fast i en annan kropp... å andra sidan vill jag att hon ska få vara hon och denna är en ny. Men det är en tanke som lugnar mig. Än vet vi inte vad det är för kön, känns dock som en tjej, lika stark känsla för det som med henne... vilken vecka är du i nu? Vet ni kön?

    Ja visst ska de ha julklappar :)

    Jag hoppas du på något sätt hittar ro igen efter tråkiga besked idag. Det är okej att vara arg, ledsen och besviken! Så länge du behöver!!
  • Sön 9 sep 2018 14:58 #31 +1

    Hej alla igen!!

    Jag startade denna tråden för lite mer än ett år sen. Jag orkade inte finnas här efter ett tag. Har kollat ibland o läst ibland. Men det blev för jobbigt att bara vara i graviditeten men den oro det innebar.

    Jag hoppas ni andra mår bra!! Och att allt gått bra för er... det kändes som en evighet att komma ut på andra sidan, komma igenom graviditeten och landa i något som var bra. Att få en bebis att behålla....

    Jag tog mig igenom min graviditet och har nu en liten dotter i mina armar, just nu ammar hon och knorrar!

    Inga ord i världen kan beskriva hur mycket kärlek jag känner och jag känner mig förundrad över att hon finns och lever. Jag trodde dock att jag skulle känna mig mer hel nu när jag fått ett barn till men det är fruktansvärt tomt efter min förra dotter och det är som att minnena flyter samman.. alltihop känns väldigt overkligt och verkligt på samma gång. Det gick inte lång tid emellan och jag känner att jag inte har bearbetat klart sorgen. Men dottern är som ett litet plåster på det där onda som finns kvar, håller jag henne nära så gör det mindre ont.. Men det är tydligt att de är olika personer och att min flicka nu inte på något sätt ersätter den förra, hon ör bara en otrolig tröst och en upprättelse efter den stora förlusten vi gjorde.

    Nu när jag håller i en liten dotter och tittar in i hennes ögon ser jag vad jag har förlorat.. jag förstår det mycket mer nu när jag ser alla små bebisar som fick leva förra året. jag ser på mina stora barn, två killar, och är förundrad över att de finns och springer omkring! Det är så fantastiskt att se levande barn!! Och jag känner att jag uppskattar det mycket mer nu...

    Jag ville bara skriva av mig lite o säga hej till er!

    Jag kommer nog troligtvis att kontakta spädbarnsfonden så småningom och hitta någon att prata med för det är fortfarande ensamt på denna sidan av sorgen..

    Kram på er!!

  • Sön 9 sep 2018 15:54 #33
    Ebo88 skrev 2018-09-09 15:02:31 följande:

    Vi finns på Facebook <3

    Och kan tipsa om Rebellerna. Föräldrar som har förlorat barn i alla olika åldrar <3


    Tack snälla för ditt svar!!

    Jag har tyvärr inte Facebook, annars hade jag nog gått med för längesen...

    Hur mår du efter din förlust av din son?

    <3
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll