Hur slutar man ha aggressiva, negativa tankar gentemot personer och ting som stör en?

Jag tror att det kan ha med stressen att göra. Själv har jag mycket sådana tankar de dagar jag är på dåligt humör (p.g.a. stress, PMS, sömnbrist eller annat). Mår jag bra är jag väldigt förlåtande. Ibland tycker jag att det hjälper om jag tvingar mig själv att tänka mig in i den irriterande människans situation. Ofta kan ju dåligt beteende bero på att den personen mår lika kasst som jag, eller så är hen ung och obetänksam, precis som jag själv var en gång, eller gammal och seg som jag själv en dag kommer att bli.

Det är mycket möjligt, jag önskar ändå att det inte blev en sådan förändring, att jag kunde behålla ett någorlunda sunt sinne i alla fall.

Oftast har jag inget problem att förstå individen jag stör mig på, de kanske inte hann tvätta sig och måste ju på bussen ändå, synd om dom som måste gå ombord och lukta fult. Och att tonåringar babblar är ju ingen nyhet, att en bil kör långsamt kan ju också ha massvis med förklaringar. Min hjärna verkar dock inte bry sig om hur/varför utan det går åt "usch VARFÖR är jag tvungen att genomlida det här" på direkten.

Men meditation kanske hjälper, jag tänkte inte på det förrän jag skrev TS och kom på det då. Värt ett försök. 

Acceptera att folk är idioter.

Sedan kan du ta det vidare. Kan jag påverka detta?  Om svaret är nej, varför lägga energi på det.

Det är väl inte den mentala bilden jag vill ha av människor runt mig direkt. Vill helst av allt kunna se det och inte bli berörd över huvud taget.

Oj, vad jag känner igen mig! Jag har liknande tankar som du och tillochmed ännu värre. T.ex. om det är slöa pensionärer i kassan framför mig som verkar dra ut på tiden med flit bara för att provocera de som står bakom, kan jag tänka att jag vill sparka denne i arslet och säga "Men skynda på kärringjävel, ni pensionärer tror att vi andra har all tid i världen".

Eller när jag ser en person på gatan/ stan som ser högfärdig och nedlåtande ut kan jag tänka "Vad fan har du att vara högfärdig över" och har han/hon en liten hund med sig kan jag få lust att sparka hunden åt helvete. Likadant med kostymklädda rika personer, känner jag att jag vill ge dem en rejäl spark i skrevet då jag associerar rika, kostymklädda människor med , överlägsenhet och högfärd men som under den propra ytan är världens falskaste människor och säkert äckel och pedofiler.

Om jag hör en unge skrika som fan i affären vill jag bara gå fram till deras föräldrar och säga åt dem att få tyst på ungjäveln. Ibland när jag tänker på saker i mitt förflutna som gör mig upprörd och förbannad kan jag komma på mig själv med att slå i dörrar och skåpsluckor omedvetet. Ja det finns mycket sånt där..

Håller med

Förstår dig, men då jag är en av dessa kostymklädda personer som slitit för att göra något av sig själv ser jag det från andra sidan.

Ser mest drägg ute i samhället, drägg som lever på mina skattepengar och inte är värda ett piss. Djävla nerdrogade alkisars som till stor del är invallade kusingiftande ohyra.  inte undra på att de inte klarar av att göra något av sina liv. 
De dräller bara runt och hittar på ursäkter.

Du projicerar.

Vi kritiserar andra när vi kritiserar oss själva. Reflektera över hur dina tankar om dig själv låter och prova snälla till de vassa orden, ibland kan tristess / brist på Adrenalinrush leda till oönskad aggression också, är du uttråkad? Har du roliga intressen drömmar saker du pysslar med i mobilen eller hemma ? Om du är tillfreds med dig själv då blir du mer tillfreds med andra, mindre sympati mer empati om du kan skillnaden på de. (Sympati - det är stackars mig varför händer allt ont i världen baaara mig) (Empati - oj vad glad han som gapar glatt i telefonen verkar vara,undra vem som påverkat han, kanske glada nyheter, kanske taggad för helgen, kanske nykär!") Ge dig själv det du saknar, om det är uppskattning ge dig uppskattning om dig själv, höj dig själv så kommer du sluta sänka andra.

Jag tycker om mig själv, har många intressen och har många framtidsdrömmar. Just nu har jag dock massvis med saker runt mig; praktik, jobb, tenta, inlämningsuppgifter...och sedan en flytt. Jag är lite överväldigad, väldigt stressad, men jag förstår ändå inte hur det kopplas till negativa tankar om främlingar. Iofs är det inget som håller i sig, det är bara de som stör mig i den stunden.

Men det är väl möjligt att jag sjunker av allt jag måste ta mig igenom, att det är för tungt, och att dessa som inte har något med mig eller situationen att göra, men på något vis ändå drar ner mitt mående för stunden, blir de jag trycker under mig för att komma upp till ytan.

Jag får väl se, om det beror på det så borde det ju gå över om två-tre månader, då allt är över och stressen har lagt sig.