Du har fått ganska mycket svar men samtidigt svarat på din fråga bäst själv.
En "grym" kvinna (likaledes "grym man") kräver en motpart med intakt självkänsla. Jag vet av egen erfarenhet. Jag har levt i 7 år med en sådan kraftfull och stak kvinna. Hon höll ännu på som modell, hade utbildat sig för pengarna hon fick från modellandet. Media, film, foto, webdesign och lite annat smått och gott. Hon har arbetat vid en radiostation som var oerhört populär i hennes hemland. (oväsentligt vilket) Hon hade tidningserfarenheter. Hennes fotografier gick inte av för hackor. Hon var en grymt duktig webdesigner som i brist på kompetent folk lärde sig programmera sina sidor på egen hand. Hon var belevad, omtyckt och aldrig någonsin hörde jag annat än mycket goda omdömen.
Förutom allt detta var hon en underbar, engagerad, närvarande mamma. Jag behöver inte säga att detta var det som impade mest på mig. Att trots alla de irrspår för egot att köra fast i genom sitt/sina yrken var hennes prio ALLTID barnen.
Jag hade ett arbete som gav oförtjänt mycket utdelning. Så pass att jag bara arbetade 15 dagar på månad men tjänade mer än en chefsläkare. Detta tillät mig/oss att kunna ses varannan fre-mån. Övrig tid var det en 3 timmars effektiv resan från Sverige till hennes dörr. Eller tvärtom innan hennes uppdrag och barnen prioriterade bort hennes resor till Sverige.
Kort och gott var de flesta av mina vänner skeptiska med tanke på hennes status (lilla jag fick gå på kändisgalor, samkväm med mediakändisar och event tills jag spydde) och våra många dagar i olika länder.
Trots detta har jag aldrig känt mig så trygg, avslappnad och stimulerad någonsin vad gäller en kärleksrelation. Visst fanns det trätomedel om vi så ville. Och ibland ville vi tjafsa. Men trots (eller rättare sagt TACK VARE) avståndet, uppehållen för arbete i varsitt land så var vi mer benägna till öppenhet, ärlighet och lyhördhet till varandras behov och eventuella oro.
Inte en gång fanns det svartsjuka eller missunnsamhet. Hon hade trots allt enattraktionskraft som vida överträffade det normala. Som hennes kille fick jag snabbt koll på "schyssta blickar" och "respektlösa blickar". För blickarna var konstanta vad vi än gjorde och var vi än befann oss. Jag lärde mig själv att blocka alla eventuella osäkerhetstecken för att istället använda dem till än mer tillit. 7 underbart givande och lärorika år. Vi växte tillsammans. Vi stöp av andra orsaker. Men det är en annan historia.
Nu undrar du säkert vad det var du skrev som så tydligt blottlade den största orsaken till detta?
Läs och begrunda:
"Måste tilllägga att hon är extremt snygg, (många killar som är på henne). Hon har dessutom ett bra jobb och skulle lätt kunna få någon bättre än mig."
Dina egna ord. Ser du något allvarligt fel här? Att känna sig mindervärdig sin partner leder ALLTID till förakt. Oftast från bägge håll efter ett tag men det är ALLTID den "sämre", som av orsaker vi kan ta sen, som inleder destruktiviteten. Tyvärr ärdu ett skolexempel på detta min vän. Jag lider med dig något grönjävligt. Du kan inget göra hur hårt du än försöker. Inte själv. Och inte är taskig självkänsla något man botar på ett dygn. OM du dessutom är funtad på så vis att du förnekar detta kommer det rulla snabbare o snabbare utför. Det finns hjälp, men det kan vi bespara våra kära forumvänner ifrån än så länge. Om du vill kan vi via telefon ta ett snack. Ge inte upp men släpp egot och vinn tbx dig själv . .då kommer karusellen snurra mindre snabbt. Utan några krav andra än att du kan SE och KÄNNA denna hypotes med egna ögon får du ge mig ett tecken (skicka ett PM med ditt mobilnummer LOVAR jag att ringa upp så snart jag hinner.
Jag märker att du lider, din dubbla natur av vårdslöst beteende och rädsla kommer bara göra dig än mer olycklig.
Agera nu eller finn dig i att förlora en grym kvinna.
DU är inte orsaken till din självkänsla. Men DU har ansvaret att göra ditt bästa för att koda om din själsliga Matrix.
Det går med hjälp av andra. Ni har ännu en chans.
Jag finns som stöd om du tar den.
Pantarei / Anders