• Anonym (Glader)

    Någon som känt samma? Dejtar för snäll kille

    Blir så trött på mig själv! Har tidigare BARA träffat killar som varit elaka, manipulativa, otrogna... ja, listan kan göras lång. Jag drömmer om den stora kärleken och att ha en bra tillvaro med en snäll man.

    Nu har jag börjat träffa en som inte har några fel. Han är snäll, inga galna ex, lugn, försiktig, lite blyg, respekterar mig.

    Men jag blir typ... vet inte hur jag ska förklara det.. osäker för han är så snäll, även om han är vad jag så länge har sökt. Han håller med i allt, utmanar mig liksom inte. Samtidigt är det väl bra att man tycker samma? Det råder liksom ingen osäkerhet och "jakten" jag behövt tidigare, kanske kan det vara det, att detta bara är nytt för mig? Jag skäms nästan, för det finns ingen anledning egentligen till att säga adjö till den här killen.

    Nån som känner igen sig? Hur tusan får man in i skallen att en bra kille... är en bra kille!?? Det är verkligen inte så lätt som man tror!

  • Svar på tråden Någon som känt samma? Dejtar för snäll kille
  • AndreaBD
    Anonym (Glader) skrev 2017-11-09 23:41:19 följande:
    Jag lovar att detta inte är nån fejktråd. Jag känner inte till vad för annat du skriver om. Jag är en tjej, sist jag kollade hade jag iallafall ingen snopp. Och jag känner som jag beskrev i mitt första inlägg. Lägg nu energi på annat :)
    Okej, i så fall rekommenderar jag Robin Norwoods bok "kvinnor som älskar för mycket". Det kan hjälpa dig att sortera ut varför du väljer partner som egentligen inte är bra och t.o.m. hur man kan uppskatta "rätt" sorts man. Den boken hjälpte mig.
  • Anonym (zxc)
    Anonym ("Mespropp") skrev 2017-11-10 11:16:24 följande:

    Exakt, det kan ju "växa bort". Efter ett tag försvinner ju blygseln och tveksamheten som kan finnas i början. När man lär känna varandra på riktigt så får man se vem personen egentligen är. Det i början är mest en fasad. 

    Jag är väldigt mån om att folk ska tycka om mig och har svårt att säga nej. T ex om jag ska skjutsa någon med min bil så tar jag gärna en omväg av omtanke. Känns bara taskigt att t ex låta en person gå 2 km bara för att jag inte kan offra 5 minuter av min tid. Vet att andra är stenhårda på det där. Man får åka med så länge det inte avviker det minsta lilla från deras ordinarie rutt. 

    Jag har även svårt att köra över någon annan bara för att få min vilja igenom. T ex om jag vill äta sushi och en kompis vill ha tapas. Då känns det inget roligt för mig om jag tvingar kompisen att äta sushi. Så "vinner jag" så är glädjen ändå borta. Då sitter jag bara och tänker "hoppas hen inte är alltför missnöjd" mellan sushi-bitarna. Då är det lättare att jag ändrar mig. Kanske är jag "jag-svag"? Jag vet inte. Men jag bryr mig om hur andra har det. Empati?

    Fast bara till en viss gräns. När jag verkligen inte vill göra något säger jag faktiskt ifrån. Men den gränsen ligger rätt "högt" upp. Det ska rätt mycket till. Fast å andra sidan så om jag når den gränsen så är jag obeveklig. 

    Tror det här kan komma sig av att jag inte har några syskon att vässa min bestämdhet mot när jag var liten. De som har syskon har ju tränat hela livet på att ta plats och bestämma. De kanske till och med ser en njutning i att den andra förnedras en aning?


    TS tar upp ett ämne som innehåller en hel del viktiga saker. Små, subtila signaler från honom får henne osäker på om hon ska fortsätta förhållandet eller inte. Det är nog samma sak med att han vore elak. På samma sätt kan en karl vara fel för en kvinna för han är "för snäll" för henne (ordet snäll kan alltså tolkas på olika sätt av olika kvinnor). Så jag kan förstå till viss del TS resonemang. Det finns extrema personligheter. Elaka och super-snälla. En del vill ha dem, en del inte. 

    Varför jag citerade Mespropp är att jag så jäkla väl känner igen mig i hans sätt att beskriva sig själv och hans förhållande till olika personer och hur noga han är att dölja sina egna egenskaper och viljor för att vara till lags. Jag o min fru gick hos terapeut och jag berättade för terapeuten hur jag såg på vårt liv tillsammans: "tavlan vi målade tillsammans blev mestadels röd med lite blått nere i hörnet".  Sen skiljde jag mig. Nu målar jag en ny tavla tillsammans med en kvinna som har nästan samma färg som mig. (Jag hoppas ni förstår symboliken...)
    Vad jag vill säga till Mespropp är att du inte ska försvinna som person bara för att vara bussig. Du är inte bussig mot dig själv och till sist försvinner du och när du insett det kanske du blir jävligt besviken på dig och själv och insett att åren har gått. Ta plats du också. Passar det inte herrskapet så får de stå ut med det. 

    Jag kan ha tolkat Mespropps inlägg fullständigt men då får jag väl be om ursäkt då. 

  • Anonym (M)
    AndreaBD skrev 2017-11-10 21:34:15 följande:

    Okej, i så fall rekommenderar jag Robin Norwoods bok "kvinnor som älskar för mycket". Det kan hjälpa dig att sortera ut varför du väljer partner som egentligen inte är bra och t.o.m. hur man kan uppskatta "rätt" sorts man. Den boken hjälpte mig.


    Gjorde den?

    En bra man ska stå upp för sig själv och sin son.
  • Anonym (M)
    Anonym (M) skrev 2017-11-12 02:11:17 följande:

    Gjorde den?

    En bra man ska stå upp för sig själv och sin son.


    ...och leda sin familj.
  • Anonym (Blomma)
    Anonym (M) skrev 2017-11-12 02:26:09 följande:

    ...och leda sin familj.


    Mannen äger inte resten av familjen. Han bör inte heller vara familjens VD.

    Man och kvinna bör ha ett jämlikt förhållande och stå sida vid sida när det kommer till ledarskap och ansvar. Kvinnan är inte gjord för att gå i mannens ledband. Ingen ska behöva gå i ledband.
  • Anonym (zxc)

    Det kan ju finnas många olika par-relationen och hur de ser ut och vem som leder vem. Viktigast är att båda parter är lyhörda för varandras behov.

  • Anonym (en annan)

    Jag känner igen mig litegrann, skillnaden är att jag verkligen inte dragits till eller träffat "bad boys" förut.

    Jag träffade också en kille som var "för snäll". Egentligen är uttrycket helt fel. För "snäll" är ju något positivt. Den här killen var snarare självutplånande.
    Jag föll verkligen för hur snäll och känslosam han var. Men jag märkte efter ett tag att han började vika sig för mina åsikter hela tiden, oavsett vad diskussionen gällde. Det kunde gälla politik, vad vi skulle äta, vad vi tyckte om en film och så vidare. Han höll med hela tiden oavsett vad saken gällde. I början kunde vi prata och diskutera normalt. Det här kom efter att vi hade träffats några månader.
    Jag vet att han hade levt i en relation med en väldigt dominant kvinna (där hennes vilja var lag) och det verkade som om han föll tillbaka i rollen han hade i den relationen. Jag försökte prata med honom om det ett par gånger, men han höll bara med och fortsatte på samma spår.
    På slutet var det så illa att han inte ens kunde tala om att han inte tålde mat jag lagade. Jag kände mig som en hemsk människa fastän jag aldrig hade gjort eller sagt något dumt till honom. Så jag avslutade det.

    Jag vill fortfarande ha en snäll man. Men man kan vara snäll utan att göra våld på sin egen personlighet och sina åsikter.

  • Anonym (M)
    Anonym (Blomma) skrev 2017-11-12 12:27:01 följande:

    Mannen äger inte resten av familjen. Han bör inte heller vara familjens VD.

    Man och kvinna bör ha ett jämlikt förhållande och stå sida vid sida när det kommer till ledarskap och ansvar. Kvinnan är inte gjord för att gå i mannens ledband. Ingen ska behöva gå i ledband.


    Kvinnan klarar inte av en jämställd relation. Då tappar hon respekten för mannen. Det är därför han måste leda.
  • Anonym (Blomma)
    Anonym (M) skrev 2017-11-12 21:41:18 följande:

    Kvinnan klarar inte av en jämställd relation. Då tappar hon respekten för mannen. Det är därför han måste leda.


    Du har hoppat över ett led, så ditt resonemang är ofullständigt.

    Du har inte beaktat vad som händer med mäns respekt mot kvinnor när män leder dem.

    Ser man sig om i världen kan man se att ju mer mannen leder kvinnan i ett samhälle, dvs ju starkare patriarkal kultur, desto lägre respekt finns för kvinnor och desto mer och grövre våld sker mot kvinnor. Så inte får de skydd av patriarkala hierarkier inte. Vidarerar samhället vara mer våldsamt. Så det där verkar vara ett större problem bland män.

    Kanske är det mänskligt att i viss mån tappa 'respekt' för den man inte är underställd. Men det handlar inte om ett visst kön.

    Eftersom kvinnor inte är lika kapabla till grovt psykiskt våld som män, och dessutom som grupp är fredligare och mer empatiska (oavsett kvoten arv/miljö), så föredrar jag ett jämlikt samhälle.

    Du verkar vidare mer eller mindre påstå att jämställdhet leder till någon slags matriarkat. Klart det kan finnas enskilda relationer med dominanta kvinnor som styr över sin man. Men det skiljer sig väl inte nämnvärt från ett förhållande för en dominant man styr över kvinnan, så det är inte något argument för att hålla kvinnor underordnade männen.
Svar på tråden Någon som känt samma? Dejtar för snäll kille