Är det dags att lämna? 24, Desperat och maktlös

Hej!

Ska försöka sammanfatta lång historia kort.

24 år gammal, bosatt i storstad och pluggar i nuläget på en lång och svår utbildning.

Har senaste åren känt att mitt normalläge varit sänkt, känt mig deppig och alltid lite låg. Blev tillsammans med min kille 2011. Vi var tillsammans under 5 år. När jag påbörjade min utbildning och flyttade gjorde jag slut, då jag länge hade känt att gnistan var borta. Vårt sexliv var utdött sen länge, men jag tände på andra killar, jag störde mig på massa saker med honom som jag vet egentligen inte var något jag skulle stört mig på i vanliga fall. 10 mån senare träffades vi igen, blev tillsammans och flyttade ihop.

Sista tiden har jag mått fruktansvärt. Har ångest över skolan, skoltrött, är aldrig glad, bråkar med mina föräldrar. Jag har även blivit diagnostiserad medel depression. Nu känner jag exakt likadant som jag gjorde förra gången jag o min kille gjorde slut. Jag är avig, stör mig på allt och vill knappt att han tar i mig. Han har bott hos mig ca ett halvår och är ny i staden. Så han känner inte så många fler än mig. Känns som att jag tvingat honom att flytta hit nu för att sen "kasta ut honom". Jag bryr mig om honom, men vill inte såra honom..

Jag har även börjat smått intressera mig för andra killar, vilket känns som ett dåligt tecken.

Det som får mig att hålla kvar nu är nog till viss del egoism. Jag är rädd för att jag kommer ångra mig om jag gör slut. Eftersom jag redan är i en depression är jag rädd att denna motgång kommer att krossa mig. Samtidigt får jag nästan panik på tanken av att vi skulle vara i samma sits om en månad.

Jag önskar att jag bara kunde fokusera på detta men självklart har jag blivit lite smått intresserad av en annan kille. Vi har hängt på några fester tillsammans och haft en del kontakt på sms, mest vänskapligt. Nu är jag jag nästan rädd för att jag vill göra slut enbart pga den här killen och det finns ju inga garantier för att vi kommer börja ses. Dock vet jag att det inte handlar om just den här killen, det är snarare att andra killar är intressanta, kunde nog nästan varit vem som helst.

Jag är så förvirrad och vet inte vad som är rätt och fel. Jag vill helst bara springa ifrån allt och aldrig komma tillbaka. Känns bara just nu som att jag är en börda för min kille, mina vänner och min familj..

Vad hade din kille tyckt om han läste detta om att du känner såhär?

Jag tycker att har man inlett ett förhållande har man lika många rättigheter som skyldigheter mot varandra, du har som partner en skyldighet att vara ärlig om detta och ge han chansen att göra sitt val efter dessa nya förutsättningar som råder.

Det kan vara så att du stöter bort han för att du är djupt deprimerad och trivs inte med dig själv så du skjuter undan honom fast du innerst inne vill ha honom nära, men du vågar inte riskera att bli sårad. Andra killar blir nytt spännande och perfekt för bekräftelsebehovet du har som du döljer för din kille.

Ta ingen beslut om kärlek om du är i djup obalans med dig själv, men säg till han att du måste få vara själv att du behöver fundera om förhållandet och han är rätt för dig. Sen får du vara ansvarsfull och ta konsekvenserna att han kanske dumpar dig, han har rätt att få göra ett val utefter dessa förutsättningar och du får svälja det.

Finns ingen plats för egoism om du verkligen menar orden att du inte vill såra han. Så länge du är ärlig kan du inte såra han, såren skapas bakom ryggen.

Är det dags att lämna? 24, Desperat och maktlös

INNEHÅLL