lever med en diabetes kvinna

Du får prata med henne och berätta hur du upplever situationen och försöka komma fram till hur ni ska handskas med situationen.

Hur skulle du vilja bli behandlad om du fick en svår sjukdom och började få problem med den och blev lite gnällig? Skulle du vilja bli lämnad då?? Jag säger inte heller att hon gör helt rätt genom att vara övergnällig.

Det finns en tråd nyligen som handlar om en tjej som tyckte sin gravida kompis var jobbig. Det är lite lika situation.. hur man ska behandla gnällighet. Tror inte de som gnäller över att andra är gnälliga verkligen förstår deras sitts? Otroligt lätt för dig att tycka hon borde sluta.

Man får ta ansvar för sina handlingar.. vill du att folk ska okeja dig här med att du lämnar henne och i och med det validera att du veter dig ynkligt?

Du får göra det du vill och måste men då får du ta ansvar för ditt val att du lämnat en svårt sjuk människa. Eller så försöker du jobba på problemet.

Det beror ju på om du älskar henne och vill jobba på problemet?

Det är så obehagligt med människor som är tillsammans med någon som de säger sig älska och sedan händer det ngt som inte är till fördel tex sjukdom eller ekonomiska problem, och då lämnar man.

Hon har fått en kronisk sjukdom, det är klart att hon tycker det är jobbigt. Sen åt du tycker det är "no nig deal" är en sak, i många fall är det inte det.

Varför inte stötta och hjälpa henne så gått det går i hennes sjukdom?

Men han vill ju stötta och hjälpa, han frågar ju HUR!

Vill han? Han anser att hon är jobbig och gnällilg, fattar inte att hon mår dåligt och vill lämna henne för det. Är det verkligen att vilja stötta och hjälpa?
_____________________________________________________

Men, ja, du ts OM du vill det, dvs stötta och hjälpa, är det första du måste göra detta:
- Möt upp henne där hon är, emotionellt. Bekräfta hennes ångest, för tro mig, ångest har hon. Just nu ska du vara hennes trygga hamn där hon får gråta ut innan hon och ni tar nästa steg.

Det är vad hon behöver, det är vad gnället går ut på. Att hon mår dåligt och behöver någon som kramar om henne och säger "jag förstår". Inte någon som avfärdar henne och tycker att hon är löjligt.

Hmm..... är du säker på att du kan ge henne det?

Vill han?

Jag uppfattar det som att han vill få tyst på hennes gnäll och att hon ska förstå att hennes sjukdom inte är något speciellt.

Så tolkar jag då inte ts. Han tycker att frun är jobbig och funderar på att lämna henne. Ännu ett stolpskott till "man"...

Inte konstigt om hon är/har varit gnällig om ni nyligen fått diagnosen. Diabetes är tärande, speciellt om hon haft symptomen länge. Men precis som du skriver TS så finns bra hjälp och god chans till bättring, gäller även humöret. Sitt still i båten ett tag, hennes oro lär minska med tiden.

Jag är själv en typ II:a, och jag kan säga av erfarenhet att det är (eller kan vara) en stor omställning. Dels så ska kosten läggas om rejält, dels ska motionen ökas på, dels behöver alla måltider och till viss del träning läggas på rutiner (schema) som beroende på hennes/er livsstil kan betyda en markant förändring.
Dessutom är det ovanligt att typ II:or får medicin i början, läkarna vill helst att så mycket som möjligt ska göras med kost och motion innan läkemedel sätts in (kan ha ändrats dock, man kan ju hoppas).

Så för att kunna råda dig på ett vettigt sätt hade det varit bra om du förklarar hur mat- och tränings-situationen såg ut innan diagnosen, hur den ser ut nu, och hur du/ni hjälps åt för att göra övergången, och även vad det är hon gnäller över.

Och hon blev "jobbig" efter diagnosen? Hon var inte det minsta besvärlig innan? Kanske är det bara så att hon fått EN TILL sak att förpesta ditt liv med och du orkar inte mer? Du har bara ett liv och vill du vara en betjänt och lakej så varsågod.

Håll om henne. Säg att du förstår hur tungt det känns att få en kronisk sjukdom. Låt henne få prata och gråta och lyssna på det. Hon behöver kanske få gnälla just nu. Hon känner sig nog rädd och otrygg just nu, så ge henne all trygghet och stöd du kan. Hon behöver få ur sig den oron, ångesten, rädslan och osäkerheten inför detta nya i hennes liv. För henne är detta värsta grejen just nu, det är en stor omställning för henne. Låt det få vara det, tills ni fått in detta med diabetesen i er vardagslunk.

Fråga vad du kan göra för att underlätta hennes liv just nu. Läs på om diabetes så du vet hur du ska hantera olika situationer. Lär dig laga några goda maträtter som du vet hon tycker om och som fungerar med hennes diagnos. Hitta någon motionsform som ni kanske kan göra tillsammans, t.ex gå och simma eller ta promenader.

Han skrev "snälla hjälp mig vad ska jag göra", och det tolkar iaf jag som att han vill ha råd om hur han ska agera. Han känner sig handfallen, vet inte hur han ska hantera situationen och osäkerheten har gjort honom så slutkörd att han funderar på att lämna henne.

Lyckligtvis var det några andra som också fattade så nu har han fått några bra råd.
Fast det är ju enklare att bara döma ut honom...

Eller enklare att "stötta" honom, som du gör, UTAN att ge råd alls...

Han har fått  jättebra råd, varför ska jag upprepa dem?

Men det är just det. Hennes sjukdom är ju inte något speciellt. Hade hon haft en svår kronisk sjukdom är det annat. Diabetes är ingen svår sjukdom, en vuxen människa klarar av att ändra kostvanor och motionera mera utan att bli en gnällig bitch.

Jag håller med om att typ II inte är en stor grej egentligen, men jag tycker nog att det finns en viss "rättighet" att få vara gnällig och tjurig ett tag när du blir TVINGAD in i en (helt ny?) livsstil.

Hade inte du lackat ur om din chef plötsligt tvingade dig jobba skift istället för dagtid, utan att fråga eller informera innan? Du kan inte äta, sova eller utföra dina hobbies som du brukar, du måste tacka nej till vissa saker eller begränsa ditt deltagande, dina rutiner blir kullkastade och du vill verkligen inte ha ditt liv på det sättet.

Eller det klassiska FL-fenomenet, om din KK, ONS, dejt, sambo, fru blir gravid och väljer att behålla barnet mot din vilja. Hur många gnäll-trådar dyker det inte här varje vecka om den situationen? Män som inte vill att deras liv för alltid kommer förändras mot deras vilja.

Nej sambon har inte rätt att bli en gnällig bitch, men hon har rätt att få bli bitter och gnällig över att hennes liv har förändrats.

Dina exempel är saker som går att påverka. TS fru kan inte påverka sin sjukdom, den kommer inte att försvinna av att hon gnäller. Hon får lov at anpassa sig, det är inte svårt.

Och du är helt oförstående till att det är (eller kan vara) en stor omställning att tvingas in i. För din egen skull hoppas jag att du kan jobba lite på din empatiska förmåga.

Dessutom så kan det mycket väl vara mycket svårt att göra den omställningen. Bara för att det inte är en stor grej för dig betyder inte att resten av mänskligheten tycker att det är lätt.

åter igen, inte OK att låta sina känslor gå ut över sina närstående, men helt OK att ha känslorna.