Skulle ni kunna stanna trots att ni inte ville ha sex längre?

Därför att den tyå av känslor helt dött. Det blir för nära och äckelkänslor uppstår när det blir tal om annat än bara kramar och ömhet. Detta dabbar många kvinnor och en del män när man varit ihop länge. I mina fall har partnern fortfarande velat ha sex och hoppats tills det tagit slut.

Man kan väl aldrig förvänta sig något som helst eller en evig relation. Varje sådan får ju utvecklas dit den ska och varje part gör säkert vad de kan för att den ska fungera om man väl förpliktigat sig till en sådan.

Detta är inget jag planerat på något sätt. Varje gång har jag gått in i den med stor passion och med förhoppning om att den ska vara lika spännande och givande så länge den varar. Men saker och relationer förändras, för att människor förändras. Inget är statiskt. Kanske är det ett mönster,  har inte varit i så många långa så svårt att säga. Jag vet jag jag behöver i kärlek och andra människor men har ännu inte hittat någon som kan ge mig det fullt ut. Ingen rår över sina känslor eller att de försvinner. Mina partners har väl haft annorlunda känslor för mig men det gör ju inte dem till bättre människor. Bara med andra behov. Jag har älskat dem även om den sexuella och romantiska lusten försvunnit och då har kärleken till slut avtagit.

Sexet har varit väldigt bra och passionerat till att börja med. Har njutit otroligt mycket av det men för mig sex förutsägbart efter ett tag. Man vet exakt vad som ska hända,  lär sig personens kyssar, sätt att tända en, hur de njuter osv. Något går förlorat där och spänningen infinner sig inte längre. Är en person som tröttnar på det mesta och behöver ny stimulans hela tiden på alla olika områden i livet.Ny mat, nya filmer, böcker, nya, jobb,  platser att vistas osv. Har inte så bra tålamod över lag. Den fysiska närhetsbiten med kramar och mys har jag däremot inte tröttnat på i någon relation. Tyckt om att sova med varann och smekas, bara inte sexuellt.

Det är olika saker naturligtvis. Spänningsmomenten i början när man är ny för varandra och man skälver vid blotta åsynen av varandra och minsta lilla beröring gör en yr. Sen utforskandet och intimiteteten som djupnar som får en att våga experimentera och hitta ett gemensamt språk.
Men sen kommer jag till en punkt ungefär där det känns slentrian då man i princip vet exakt vad som ska hända i kombination med andra faktorer i förhållandet som kanske spelar in. Att man stör sig på varandra, missförstår, blir besviken, tar varandra mer för given osv. Då faller min lust och jag börjar se fel på personen, attraheras inte längre av dens utseende på samma sätt, irriterar mig på olika egenskaper, börjar störa mig på dofter t ex, gester och annat. Vill inte kyssas mer..då vet jag att jag tappat attraktionen.

Jag blir extremt kär och förälskad, kan nästan bli besatt men har aldrig varit det mer än högst några år i någon. Min sexlust går då ner rent allmänt och blir rätt obefintlig. Kan bli kåt men inte längre på den personen. Känner nästan äckel och sorg vid minsta antydan till sex.

För mig övergår ömhet till sex när jag märker att någon blir kåt. När deras lust blir påtaglig, andningen, smekningarna blir mer krävande, över bröst, kön, nedre mage, lår. Då blir det obehagligt på samma sätt som jag skulle ha en kåt främling kah inte kände attraktion för. Det blir ett krav och npgot jag måste ta mig ur, samtidigt som jag känner skuld och blir ledsen för den andres skull så klart. Jag vill kunna stå ut och önskar att vi hade kunnat ha sex men klarar inte det. Då funkar endast ömhetssmekningar när jag kommit till den punkten Jag kan då uppskatta närheten, värmen och att ligga bredvid, sova ihop, kramas mm men det är allt.

Usch den är fruktansvärd! Har varit med om det flera gånger. Man kan faktiskt älska en persom innerligt trots att man inte är ett dugg attraherad längre som jag känner. Man har på något sätt lämnat relationen mentalt och kroppen vägrar ställa upp. Personen har hamnat utanför ens integritesfält och intimitet blir aldrig mera möjlig efter detta inträffat hur gärna man än skulle vilja.

Därför att saker inte är så svarta och vita. Därför att en människa kan vara så fantastisk och få en att må bra på många andra plan och att detta är en process som tar tid innan kärleken helt vänder Men för mig till skillnad från dig är sexet det som får stryka på foten först.Vänskapen tar längre tid att avveckla och har gjort att jag fortsatt ett bra tag.

Jag kan överhuvudtaget inte alls förstå hur du kan vara intim sexuellt med en människa du inte längre älskar. Det är för mig den manliga sexualiteten. Att ha sex är för mig det närmsta någon kan komma. Det kräver passion, längtan, innerlighet för mig. Kan inte ha sex utan starka känslor.

Varför jag kan ha sex med någon jag inte "ännu" känner är ju pga av förälskelse. När det slår ner i mig är det ju som ett rus som får en att vilja saker. "Attraktion". Men när jag slutar vilja ha sex med min partner i ett förhållande är det pga att jag inte är förälskad mera. Ruset har tagit slut. Attraktionen är obefintlig. Men jag älskar ju fortfarande människan och det kan jag göra genom besvikelser och missförstånd, även om man sårat varandra, för det är så det är att vara människa. Vi sätter olika förväntningar på varandra som kanske inte kan uppfyllas, vi missförstår varandra och förstår inte alltid varann. Så har jag det med nästan alla mina vänner och jag älskar ju dem iallafall, men vill inte ha sex med dem. Men när det gått för lång tid utan sex och jag märker att jag börjar vilja ligga med andra och längta efter romantiken igen och  inte längre har kul tillsammans eller vill vara med varann, då är det dax att lämna men detta är som sagt en process som kan ta flera år ibland beroende på hur länge jag varit med någon, hur djup kärleken varit, hur mycket vi delat osv och lite praktiska saker som kan spela in, ekonomi, bostad och sånt,

Så visst är ett dåligt sexliv ett stort tecken på att relationen inte längre är bra, på samma sätt som bristande kommunikation och uppvaktning.

Ja vi människor är olika något man också märker tydligt i relationer..

Alltså moralpredikanterna här inne är skrämmande. Försök vidga ditt perspektiv en aning. Och du en sak! Det finns INGA garantier i kärlek. Tror du att det liksom, är ett livslångt kontrakt och att dina och partners känslor inte kommer att förändras under livets gång? Sanslöst naivt. Tror inte mina partners känner sig ett dugg lurade. Så är livets gång och vi har iallafall behållit vänskapen.

Ja mycket intressant vändning på tråden!

Det kan jag absolut intyga att det finns eftersom jag är en sådan.

Tror du har missuppfattat min tråd lite. Jag ställde frågan till andra för att jag var intresserad hur vanligt det är att leva kvar i sexlösa eller kärlekslösa relationer t ex pga ekonomi, trygghet, barn etc?
Jag skulle personligen inte heller stanna kvar frivilligt i en kärleksrelation där sexlivet dött ut för att jag föredrog detta och inte har behov av sex . Självklart vill jag inte att varken jag eller min ev partner ska vara otrogna mot varandra hellre än att gå separata vägar om vi inte hittade tillbaks till en attraktion. Vad jag diskuterar i tråden är att det ofta tar tid till att komma fram till dessa saker och under tiden kanske ingen mår bra. och lider av olika brister men att kärleken till varandra kan vara stark likaså empatin och medkänslan. Jag går inte medvetet in i en relation och lurar någon utan hoppas naturligtvis att jag nästa gång ska  känna annorlunda och kunna attraheras så länge jag älskar den personen.

Den där beskrivningen kan jag på många sätt känna igen mig i, samtidigt som jag har ett starkt behov av att åtrå någon...det är två sidor på samma mynt!

Tack! Spot on måste jag säga:) Sällan någon formulerat det så bra vad jag vill säga. Jag söker precis som du skriver motståndet och passionen. Det är allra viktigaste för mig för att bibehålla gnistan. Jag behöver bli åtrådd men får inte känna mig för säker, då dör det för mig. Har nog varit lite bästisar så småningom med mina olika partners. Den typen av lite farliga och för snygga män. du tar upp är de som jag ligger med men aldrig inleder relationer med? Varför det är så, har jag inte helt klart för mig men det kanske är just konkurrensen jag inte står ut med. Att sådana män är farliga och opålitliga och får mig att vara på spänn. En sådan man är alltid attraktiv för andra kvinnor och jag vill vara den som är den viktigast oavsett. Den kvinnliga sexualiteten är komplicerad för hon behöver både tryggheten och jakten i en mystisk kombination samtidigt som hon vill leva med en jämställd och pålitlig man. Tänk om snälla män kunde bli lite bättre på spelet och utmana sina kvinnor lite utan att för den sakens skulle vara otrogna eller osympatiska.  Förutsägbarhet är det tråkigaste och met sövande jag vet. Om jag vet meningen som ska komma har jag redan lämnat rummet eller vänt någon ryggen.

KIllar som ger blommor fungerar inte alls förutom i mycket speciella sammanhang i komination med den riktiga presenten men de får gärna städa och stötta mig i livet och lyssna mycket så länge de inte ger avkall på sina egna intressen och som jag kommer att se upp till dem för och sitt utseende och förmåga at attrahera.

Huvudet på spiken. Människor borde ta dessa synpunkter i beaktande för exakt här har du anlednoingarna till varför attraktion tar slut och ersätts med äckel många gånger.