Om ni fortfarande älskade partners och ändå trivdes med ert gemensamma liv men inte längre klarade av att ha sex med hen?
Man kan väl aldrig förvänta sig något som helst eller en evig relation. Varje sådan får ju utvecklas dit den ska och varje part gör säkert vad de kan för att den ska fungera om man väl förpliktigat sig till en sådan.
Detta är inget jag planerat på något sätt. Varje gång har jag gått in i den med stor passion och med förhoppning om att den ska vara lika spännande och givande så länge den varar. Men saker och relationer förändras, för att människor förändras. Inget är statiskt. Kanske är det ett mönster, har inte varit i så många långa så svårt att säga. Jag vet jag jag behöver i kärlek och andra människor men har ännu inte hittat någon som kan ge mig det fullt ut. Ingen rår över sina känslor eller att de försvinner. Mina partners har väl haft annorlunda känslor för mig men det gör ju inte dem till bättre människor. Bara med andra behov. Jag har älskat dem även om den sexuella och romantiska lusten försvunnit och då har kärleken till slut avtagit.
Sexet har varit väldigt bra och passionerat till att börja med. Har njutit otroligt mycket av det men för mig sex förutsägbart efter ett tag. Man vet exakt vad som ska hända, lär sig personens kyssar, sätt att tända en, hur de njuter osv. Något går förlorat där och spänningen infinner sig inte längre. Är en person som tröttnar på det mesta och behöver ny stimulans hela tiden på alla olika områden i livet.Ny mat, nya filmer, böcker, nya, jobb, platser att vistas osv. Har inte så bra tålamod över lag. Den fysiska närhetsbiten med kramar och mys har jag däremot inte tröttnat på i någon relation. Tyckt om att sova med varann och smekas, bara inte sexuellt.
Det är olika saker naturligtvis. Spänningsmomenten i början när man är ny för varandra och man skälver vid blotta åsynen av varandra och minsta lilla beröring gör en yr. Sen utforskandet och intimiteteten som djupnar som får en att våga experimentera och hitta ett gemensamt språk.
Men sen kommer jag till en punkt ungefär där det känns slentrian då man i princip vet exakt vad som ska hända i kombination med andra faktorer i förhållandet som kanske spelar in. Att man stör sig på varandra, missförstår, blir besviken, tar varandra mer för given osv. Då faller min lust och jag börjar se fel på personen, attraheras inte längre av dens utseende på samma sätt, irriterar mig på olika egenskaper, börjar störa mig på dofter t ex, gester och annat. Vill inte kyssas mer..då vet jag att jag tappat attraktionen.
Jag blir extremt kär och förälskad, kan nästan bli besatt men har aldrig varit det mer än högst några år i någon. Min sexlust går då ner rent allmänt och blir rätt obefintlig. Kan bli kåt men inte längre på den personen. Känner nästan äckel och sorg vid minsta antydan till sex.
För mig övergår ömhet till sex när jag märker att någon blir kåt. När deras lust blir påtaglig, andningen, smekningarna blir mer krävande, över bröst, kön, nedre mage, lår. Då blir det obehagligt på samma sätt som jag skulle ha en kåt främling kah inte kände attraktion för. Det blir ett krav och npgot jag måste ta mig ur, samtidigt som jag känner skuld och blir ledsen för den andres skull så klart. Jag vill kunna stå ut och önskar att vi hade kunnat ha sex men klarar inte det. Då funkar endast ömhetssmekningar när jag kommit till den punkten Jag kan då uppskatta närheten, värmen och att ligga bredvid, sova ihop, kramas mm men det är allt.
Jag hoppas innerligt för din skull att du aldrig behöver vara med om hur det känns när sexlusten dör och kroppen blir överkänslig för beröring och även den älskades kyssar och kramar börjar kännas jobbiga fast man så gärna vill ge gensvar.
Jag kan överhuvudtaget inte alls förstå hur du kan vara intim sexuellt med en människa du inte längre älskar. Det är för mig den manliga sexualiteten. Att ha sex är för mig det närmsta någon kan komma. Det kräver passion, längtan, innerlighet för mig. Kan inte ha sex utan starka känslor.
Håller med dig om att man kan göra det på ett bra sätt om man struntar i att gå in i en ny relation och inte flyttar osv. Men om man går in i nya relationer och kör fast gång på gång för att man helt tappar att ha sex och har en partner som blir besviken och man själv äcklas. Man måste byta jobb och stimulans gång på gång för att man aldrig känner sig riktigt nöjd.
Även om barnen bor varannan vecka på annat håll så kan det ju inte vara något vidare bra för dem. Då kanske man får ta ansvar och jobba med sig själv eftersom andra människor kanske far illa och även man själv. Man äringen sämre människa för det men man behöver kanske göra något åt det hela.
Förutsägbarhet och trygghet kanske är något som barnen mår bra av även om man inte själv gör det. Dom flesta mår väl bra av det. Gör man om samma misstag vill man väl ändå ha en relation med trygghet och förutsägbarhet. Kanske finns anledning att misstänka att det inte har så mycket med vem man lever med utan att man själv måste ändra något inom sig själv istället för att söka det utanför.
Ja, så i vissa fall kan det vara rätt att stanna för barnens skull tycker jag.
Därför att saker inte är så svarta och vita. Därför att en människa kan vara så fantastisk och få en att må bra på många andra plan och att detta är en process som tar tid innan kärleken helt vänder Men för mig till skillnad från dig är sexet det som får stryka på foten först.Vänskapen tar längre tid att avveckla och har gjort att jag fortsatt ett bra tag.
Lev själv och ha sex med tillfälliga partner som vet att det är tillfälligt. Håll det till vänskap med vänner. Så skadar du inte andra på vägen om det är omöjligt för dig att förändra det.
Jag tror inte någon vill uppleva att först bli insläppt för att sedan bli utelåst för alltid.
Lycka till!
Varför jag kan ha sex med någon jag inte "ännu" känner är ju pga av förälskelse. När det slår ner i mig är det ju som ett rus som får en att vilja saker. "Attraktion". Men när jag slutar vilja ha sex med min partner i ett förhållande är det pga att jag inte är förälskad mera. Ruset har tagit slut. Attraktionen är obefintlig. Men jag älskar ju fortfarande människan och det kan jag göra genom besvikelser och missförstånd, även om man sårat varandra, för det är så det är att vara människa. Vi sätter olika förväntningar på varandra som kanske inte kan uppfyllas, vi missförstår varandra och förstår inte alltid varann. Så har jag det med nästan alla mina vänner och jag älskar ju dem iallafall, men vill inte ha sex med dem. Men när det gått för lång tid utan sex och jag märker att jag börjar vilja ligga med andra och längta efter romantiken igen och inte längre har kul tillsammans eller vill vara med varann, då är det dax att lämna men detta är som sagt en process som kan ta flera år ibland beroende på hur länge jag varit med någon, hur djup kärleken varit, hur mycket vi delat osv och lite praktiska saker som kan spela in, ekonomi, bostad och sånt,
Så visst är ett dåligt sexliv ett stort tecken på att relationen inte längre är bra, på samma sätt som bristande kommunikation och uppvaktning.
Ja vi människor är olika något man också märker tydligt i relationer..
Ja det är ju hemskt att folk har tillräckligt med moral för att inte lura och såra folk, eller hur? Folk som håller på med ruttna saker ska alltid klaga på "moralpredikan" när folk säger att de gör fel. Det du kallar moralpredikan är inget dåligt, fler borde ha mycket mer moral än de har idag. Om du VET att du inte klarar av förhållanden så är det FEL att gå in i förhållanden. Svårare än så är det inte. Folk brukar gå in i seriösa förhållanden/äktenskap med tankar på en riktig framtid ihop. Tro det eller ej, men det finns folk som vill gifta sig och förbli gift tills döden skiljer en åt också. Jag hade definitivt blivit otroligt sårad, arg och besviken om den jag var tillsammans med hela tiden vetat att han inte klarar av förhållanden och att han kommer göra slut förr eller senare. Då har min tid och mina känslor slösats och inte respekterats alls. Ett livslångt kontrakt? Ja i stort sett, om inget drastiskt händer (misshandel, otrohet osv.). Det är så det ska vara med seriösa förhållanden och äktenskap. Klarar man inte av det låter man antingen bli att ge sig in i dem eller så klargör man redan från början att "jag älskar dig och vill vara med dig NU men om ett tag så kommer jag tappa den sexuella attraktionen till dig och då kommer jag lämna dig", så att personen själv kan avgöra om han/hon vill gå in i förhållandet under de förutsättningarna eller inte.
Jag har känt som du, att barnen är viktigast och jag har tryckt ner min sexlust under många år. Men, det börjar bli svårare med tiden. Och som du skriver på slutet "För att få knulla?" - det låter som det vore en liten detalj som inte är särskilt viktig, liksom inte ett legitimt behov. Ungefär så uttrycker sig min fru när jag tar upp detta. För mig är det extremt viktigt för mitt välbefinnande.
Känner igen det.
Tror du har missuppfattat min tråd lite. Jag ställde frågan till andra för att jag var intresserad hur vanligt det är att leva kvar i sexlösa eller kärlekslösa relationer t ex pga ekonomi, trygghet, barn etc?
Jag skulle personligen inte heller stanna kvar frivilligt i en kärleksrelation där sexlivet dött ut för att jag föredrog detta och inte har behov av sex . Självklart vill jag inte att varken jag eller min ev partner ska vara otrogna mot varandra hellre än att gå separata vägar om vi inte hittade tillbaks till en attraktion. Vad jag diskuterar i tråden är att det ofta tar tid till att komma fram till dessa saker och under tiden kanske ingen mår bra. och lider av olika brister men att kärleken till varandra kan vara stark likaså empatin och medkänslan. Jag går inte medvetet in i en relation och lurar någon utan hoppas naturligtvis att jag nästa gång ska känna annorlunda och kunna attraheras så länge jag älskar den personen.
Min upplevelse av tillvaron är att män tänder på sin kvinna lika mkt även efter 28 år! om hon så med åren blivit både fet, dryg och motvillig. Han älskar henne som hon är. Hon däremot vill ha nytt och spännande och därav alla separationer. Märkligt med tanke på att evolutionärt så är det ju mannen som ska sprida sin säd till så många som möjligt för rasens överlevnad! Män väljer separation när de träffat en kvinna som BESTÄMMER det åt honom. Kvinnor kan välja den för sin egen skull.
Okej så då är det där vi ser hur evolutionen slår i vår civilisation. Mannen är beredd att sprida sin säd utan en massa trams. Han går igång på en kropp. Då blir det logiskt. Kvinnan vill ha nytt och då är det väl för att det inte ska bli inavel? Allt har en mening och evolutionärt är vi grottmänniskor.......tyvärr.
Jo men nu är vi ju insnörda i "civilisationen". Det är den vi har att förhålla oss till och leva i. Då passar mannens sexualitet perfekt för långa äktenskap för han tänder på en kropp. Kvinnans sexualitet funkar sämre för i hennes gener finns driften att undvika inavel.
När det gäller andra drivkrafter än sexualitet så är det endast vår civilisation som bestämmer. Vi klarar det väl rätt bra för det mesta. En kvinna kan bo ensam i en tvåa med härlig utsikt över stan och en man kan sitta ensam i sin lya och supa.
Svar: i stor sett nej. Har kvinnor inte några andra drivkrafter än barn, facebook och kontrollbehov?
Jag lever inte längre med kvinnan som liknar exakt vad TS beskriver. Det var inte bara sexet jag saknade. Det var även förmågan att ta obekväma beslut och förmågan att vilja dela gemensamma saker. Hon bestämde sig för saker hon ville göra och frågade mig efter hon bestämt sig. Sedan när hon tog upp det så var hon lika hjälplös som inför sin ovilja att ha sex. Det bara "ar så" punkt, om hon känner något. Blir partnern upprörd eller besviken så är hon alltid helt oskyldig och förvånad.
Jag saknade väldigt mycket saker.
Tack! Spot on måste jag säga:) Sällan någon formulerat det så bra vad jag vill säga. Jag söker precis som du skriver motståndet och passionen. Det är allra viktigaste för mig för att bibehålla gnistan. Jag behöver bli åtrådd men får inte känna mig för säker, då dör det för mig. Har nog varit lite bästisar så småningom med mina olika partners. Den typen av lite farliga och för snygga män. du tar upp är de som jag ligger med men aldrig inleder relationer med? Varför det är så, har jag inte helt klart för mig men det kanske är just konkurrensen jag inte står ut med. Att sådana män är farliga och opålitliga och får mig att vara på spänn. En sådan man är alltid attraktiv för andra kvinnor och jag vill vara den som är den viktigast oavsett. Den kvinnliga sexualiteten är komplicerad för hon behöver både tryggheten och jakten i en mystisk kombination samtidigt som hon vill leva med en jämställd och pålitlig man. Tänk om snälla män kunde bli lite bättre på spelet och utmana sina kvinnor lite utan att för den sakens skulle vara otrogna eller osympatiska. Förutsägbarhet är det tråkigaste och met sövande jag vet. Om jag vet meningen som ska komma har jag redan lämnat rummet eller vänt någon ryggen.
KIllar som ger blommor fungerar inte alls förutom i mycket speciella sammanhang i komination med den riktiga presenten men de får gärna städa och stötta mig i livet och lyssna mycket så länge de inte ger avkall på sina egna intressen och som jag kommer att se upp till dem för och sitt utseende och förmåga at attrahera.