Skulle ni kunna stanna trots att ni inte ville ha sex längre?

Med tanke på att du börjar känna så efter en tid i varje förhållande men uppenbarligen hittat partners som vill ha sex. Sådana partners försvinner väl redan i början om de får veta att det inte blir något sex från start. Har man sex en kort tid när man inleder förhållandet så tror ju partnern förmodligen att de kan vänta sig ett tryggt sexliv.

Är det ett mönster att du "hamnar" i den situationen så får jag känslan av att du försätter andra i ett väldigt skuldfyllt dilemma och sedan blir det dom som får ta ställning om de orkar gå vidare i ett förhållande som inte alls var vad de trodde att de gav sig in i. 

Kanske är det du som behöver fatta beslut kring ditt liv. Det handlar inte så mycket om andra utan vad är ditt behov i relationer överhuvud taget? 

Förlåt om jag drar slutsatser här men det du berättar och det du fråga väcker i alla fall dom funderingarna hos mig.

Jag håller med om att man inte är en sämre människa för att man har andra behov. Jag menade inte att "mönster" skulle betyda att det är något du planerat. Vad jag däremot inte håller med om är hur du ser på känslor. Man kan rå över sina känslor om man rår om dem på ett bra sätt. Fast det är ju inte lätt om man inte vet hur eller så har det i alla fall varit för mig.

Skulle du vilja ha tålamod?

Håller med dig om att man kan göra det på ett bra sätt om man struntar i att gå in i en ny relation och inte flyttar osv. Men om man går in i nya relationer och kör fast gång på gång för att man helt tappar att ha sex och har en partner som blir besviken och man själv äcklas. Man måste byta jobb och stimulans gång på gång för att man aldrig känner sig riktigt nöjd.

Även om barnen bor varannan vecka på annat håll så kan det ju inte vara något vidare bra för dem. Då kanske man får ta ansvar och jobba med sig själv eftersom andra människor kanske far illa och även man själv. Man äringen sämre människa för det men man behöver kanske göra något åt det hela.

Förutsägbarhet och trygghet kanske är något som barnen mår bra av även om man inte själv gör det. Dom flesta mår väl bra av det. Gör man om samma misstag vill man väl ändå ha en relation med trygghet och förutsägbarhet. Kanske  finns anledning att misstänka att det inte har så mycket med vem man lever med utan att man själv måste ändra något inom sig själv istället för att söka det utanför.

Ja, så i vissa fall kan det vara rätt att stanna för barnens skull tycker jag. 

Lev själv och ha sex med tillfälliga partner som vet att det är tillfälligt. Håll det till vänskap med vänner. Så skadar du inte andra på vägen om det är omöjligt för dig att förändra det.

Jag tror inte någon vill uppleva att först bli insläppt för att sedan bli utelåst för alltid.

Lycka till!

Så du tror inte att det såra människor att först få vara intima och har sex för att sedan t.ex. flytta ihop och sedan bli avvisade för att du äcklas av dem och aldrig mer vill ha sex med dem?? Att ni ska leva ihop för at du ska känna dig trygg utan sex tills du fått mod att hitta någon ny???

Ärligt så tycker jag att det är rent psykiskt våld du utövar även om du kanske inte menar det.

I alla fall blir det så för oss som söker relationer med intimitet och trygghet och den första passionen är en bonus vinst. Vi som fungerar på det sätt som du inte gör har även vi känslor som ändras då och då. Tider med mindre lust och andra med mer. Dom är inte huggna i sten.

Jag lever inte längre med kvinnan som liknar exakt vad TS beskriver. Det var inte bara sexet jag saknade. Det var även förmågan att ta obekväma beslut och förmågan att vilja dela gemensamma saker. Hon bestämde sig för saker hon ville göra och frågade mig efter hon bestämt sig. Sedan när hon tog upp det så var hon lika hjälplös som inför sin ovilja att ha sex. Det bara "ar så" punkt, om hon känner något. Blir partnern upprörd eller besviken så är hon alltid helt oskyldig och förvånad.

Jag saknade väldigt mycket saker.

Ja du har en  poäng där men den jag känner som liknar TS beskrivning är det något annat med.

.Hon går igång på att män är utom sig av åtrå till henne.
Hon kan inte tänka sig att den makten jämnas ut. Därför tror jag inte att hon kommer att träffa någon som ger henne samma behandling så pass att hon påverkas även om en del drar sig ur i tid. 

Japp, du känner nog åtrå. Det upplevde jag att mitt ex gjorde i början men hon var noga med att ha det känslomässiga övertaget genom att alltid vara först med att hålla mig på avstånd långt innan hon tröttnade på sexet.
Hon spelade ut allt som gjorde mig osäker snarare än trygg med att hon höll sig till mig. Har inte stött på dess like varken före eller efter.

Jag tror hon är livrädd för låta någon välja. Jag vet att hon i grund och botten är jätte otrygg men hon är inte beredd att låta någon man har sex med få ge den biten.

I början får jag själv alltid åtrå men med tiden som övergår det i lustbetonad trygghet att ha sex. Smekningar behöver inte sluta i sex men vet man att det är förbjudet område så raseras tryggheten och vitsen med ett långvarigt sexuellt förhållande försvinner.

Tryggheten i sexet med en partner väger normalt tyngre än den åtrå jag känner till andra kvinnor även när jag är i ett förhållande. Åtrå tror jag alla känner men den svalnar för alla med tiden. Alla blir nog kåta på andras attraktion även om de är lyckliga med den partner de har.   

"

Men jag kan förstå att man kanske inte tänder på sin man eller fru som från början såg ut på ett visst sätt och hade en viss stil både på insidan som på utsidan och att år av barnuppfostran, fisar, rapningar, smutsiga kalsonger, städning, bråk, middag, stress, press inte direlt håller sexlusten levande.


Det gäller att försöka bibehålla det, att inte sluta göra sig fin, köpa nya kläder, träna & bry sig helt enkelt, "

Är det där skon klämmer så är det ju inte så svårt. Är det "år" av barnuppfostran man går igenom så kan man ju förstå att hen inte orkar ligga på topp hela tiden. Fiser hon så oroar jag mig mer för hennes mage än att reta mig på fisen. Jag kanske har mindre lök i maten för hennes skull.
Smutsiga trosor beror kanske att hon börjar få dåligt på troslagret. Jag stannar till på Lindex efter jobb och köper en packe till henne. Jag tänker att bråken kanske är lika mycket mitt fel istället för att bara hänga upp mig på vad hon gör fel osv. Har jag fullt av energi och hon ingen så kanske jag lyssnat för lite på vad hon vill eller dissat henne för mycket.

Dömer jag henne hårt och raderar henne ur mitt liv för såna saker så smyger sig negativa tankar om mig själv in i medvetandet. Jag blir lika oresonlig och oförlåtande mot mig själv. Jag kan inte leva upp till andras normer dag ut och dag in.

Hamnar jag i den känslan så måste jag separera och fly in i nya förhållanden där jag får ständig bekräftelse, nya fantasier och ny ork.

Så skulle det bli för mig om jag valde att tänka på det viset.

Ja jag håller med dig med en liten reservation beroende på i vilka åldrar man befinner sig. Alla förändras ju med åldern och själv har jag fått lite mage fast den är ingen extrem ölmage. Jag vet att t.ex. den kvinna jag känt en gång som påminner om ts fått lite "lösare" bakdel mm..... Man bör ju mestadels hålla sig ren men samtidigt måste det ju finnas stunder där man får slappna av i sitt hem utan att ha känslan av att någon letar fel. Ibland får det vara stökigt utan att den andra partnern måste få det gjort på stubinen men båda måste ju ställa upp så gott de kan överlag. Man kanske inte måste springa på gym men kanske vilja röra sig och gå långpromenader osv.
Man kan ju inte vara ung och vacker hela livet men givetvis så är det ok att försöka om det var det som var bådas viktigaste ideal när man träffades.. :)