Jag tror min man skäms över mig

Jag kan ifrågasätta att mina föräldrar lät mig flytta, men inte för att ?jag var ett barn?, för det var jag inte. Jag hade på många sätt mer livserfarenhet än vad min man hade.

Nej.

Jag följer heller aldrig med på min mans jobbtillställningar.
Ingen stor sak för mig.

Det är otydligt för mig om du satt dig ner och frågat rakt ut. Om inte, gör det.
"Vi har varit ett par länge och jag får inte träffa några av dina vänner. Det känns jättekonstigt. Vad handlar det om?"

Jag tycker också det var för ungt att inleda något med en sextonåring, men jag var för allt i världen sjutton när jag träffade mitt ex som var i mitten av de tjugo, och hade aldrig några negativa reaktioner på det under våra tretton år ihop. (Det fanns /tjej/bekanta han inte presenterade mig för men det handlade om att han låtsades vara singel när det passade visade det sig... Hans familj och närmare kompisar kände mig.) Jag tycker med andra ord inte att du behöver leta förklaringar i detta för att han idag håller dig "gömd". Det är många år sedan du var tonåring och ni var ett nytt par. Fråga honom i stället, utan att leta förklaringar åt honom.

Det gör varken jag eller min man heller, och bara någon arbetskamrat jag umgås med privat har träffat min man. Men här handlar det som jag uppfattat det om att TS alltid hållits utanför alla sammanhang där hon skulle kunna träffa sin mans kompisar, arbetskamrater och viss utsträckning släkt.

Har ni det bra så tycker jag ni ska sluta haka upp er på åldersskillnaden. Båda två. Nu är det ju inga problem.

Att han inte vill ha med dig på jobbfest tycker inte jag är konstigt alls. Det skulle jag aldrig i livet vilja ha med min man på heller.

Boka in ett par tillfällen med en partepeut tycker jag och red ut det där.

Nej tonåringar tycker alltid att dem är mer vuxna än dom faktiskt är.
Sen förstår jag att du säkert var mer vuxen än din man som kanske hade stannat i utvecklingen av någon anledning?!

En vuxen man inleder inte förhållande med ett barn.

Vilket tjat om att hon var ett barn då. Nu är de 28 resp 38 med 3 barn tillsammans. Hur ska de gå vidare nu?

Men vad gör han för att trösta dig i det läget? Hur försvarar han att du inte ska få följa med på en gratis tillställning där respektive är välkomna? Hur fick du ens reda på det förresten? I och med att du inte känner några av hans vänner så måste han ju själv ha berättat att det var öppet för respektive, men att du inte får följa med, vilket är utstuderat elakt!

Hur är det ens möjligt att förklara för sitt umgänge  i tio års tid att du inte följer med på bröllop, barnkalas och andra släkttillställningar? Har du åtminstone en utbildning och ett jobb, eller är du fastkejdad mellan spisen och sängen?

Jag har inte läst hela tråden så det kanske finns någon kommentar.

Men ibland så hur mycket man än älskar sin partner så vill man va lite ifrån denne, va med polarna och skoja ljuga och snacka skit som man inte känner sig bekväm med sin partner är med. Snacka om gamla tider, den där tjejen eller va fan som helst.
Han kanske behöver den där tiden själv, inget fel i det och det betyder inte att han inte älskar dig mindre för det

Helt sant. Men här handlar det om en partner som aldrig, i något sammanhang, träffar mannens vänner, arbetskamrater eller släkt.