Är jag ego mot mitt barn?

Har grubblat på en sak rätt länge och vill bara höra hur andra, opartiska ser på denna sak. Ni får gärna kommentera och komma med idéer.

Jag ska försöka göra historian så kort som möjligt.

Jag har en 7årig son och bor inte är hans pappa. Vi har haft varannan vecka för några år sedan men hans pappa är deprimerad i perioder så i perioder har han bott mer hos mig och träffat pappa då och då. Ibland har det gått ett halvår innan dom setts, Ibland några veckor.

Hur som haver, hans pappa har en syster som bor ett par mil ifrån oss (med sin sambo) och dom drar inte alltid jämt. Han tycker mestadels att hon är en idiot osv osv, (sån mognad på han)

När min son inte är hos sin pappa på länge har jag under alla år varit extra noga med att se till så hon fortfarande har god kontakt med släkt på den sidan (speciellt då hans syster, hon har 2 egna barn i sonens ålder som tycker om varandra jättemycket) vilket har inneburit att jag hört av mig till dom, skjutsat sonen hela tiden när dom/han velat, kalas och högtider och allt var det innebär så har jag alltid skjutsat han dit, styrt med presenter och ibland bokat av saker vi ska ha gjort, då han gärna vill åka till dom så ofta tillfälle ges. Vilket tyvärr inte heller blir så ofta, då det mest är vi som hör av oss och jag inte vill tjata på dom för mycket. Dom är väldigt dåliga på att höra av sig men påstår att dom älskar sonen mycket osv. När vi under en period hade varannan helg fick jag höra av sonen att dom var där nästan varje helg. Men när han under vissa perioder bott hos mig på heltid och knappt träffat sin pappa på flera månader, år ibland hör dom i princip aldrig av sig till oss (honom)

Och jag vet att det är dom som hör av sig mest när sonen är hos pappa, det har dom själva sagt.

Min son tycker om dom väldigt mycket och skulle gärna vara där oftare än vad han är. Och när han hört av sig så måste dom alltid tänka några dagar först innan dom kan ge svar, dom svarar oftast inte tillbaka utan vi måste ringa igen och kolla. Om inte vi hör av oss kan det gå 2 månader ibland innan dom ses och det känns lite som att det funkar att ses bara när det passar dom. Men det kan absolut bara vara en dum känsla från mig...

Jag har ibland varit hos dom med min son på högtider för att jag tycker att dom styr upp det så roligt för barnen och för att min släkt inte har barn i min ålder, utan sonens pappa dårå. Vi har under alla år tagit med deras barn på saker, eftersom min son jämt tänker att han vill att dom ska följa med när vi ska göra något. Och tagit med deras stora på semester några gånger. Dom har aldrig tagit med sig min son på saker som dom gör, men visst får han följa med om dom gör något när han är hos dom. Jag vet också att när sonen är hos sin pappa och dom åker dit, då blir dom hämtade nästan jämt, dom har aldrig frågat om dom ska hämta min son de få tillfällen dom setts när han bott hos mig trots att jag flertal gånger erbjudit att köra deras barn hem om dom varit här.

Dock så har jag också under alla år alltid kännt att jag inte kan vara mig själv där, att jag måste spela att vara någon annan. Jag kan helt enkelt inte slappna av men har för min sons skull ändå varit där med han. Jag har försökt vara mig själv 100%men får lite blickar här och där .. Dom är väldigt... "ordentliga " och jag tror att dom tycker att jag är "hemsk" röker och kan typ hoppa bältet i bilen ibland på mig själv, det är typ dödsdom för dom.

Till saken så att säga, jag känner väl i princip att jag gör allt för att hålla kontakten med dom för min sons skull men har ledsnat för jag känner att man aldrig får något tillbaka. Att dom inte ens kan höra av sig till oss när han är här liksom. Dom visste inte ens om dom kunde komma när sonen fyllde år detta år, dom var tvungna att "kolla upp det". Jag känner att jag bara vill sluta höra av mig till dom, sluta vara hos dom, och sluta ha kontakt med dom helt. Men att dom får höra av sig till sonen om dom vill och hämta han om dom vill träffa. Jag har ingen minsta lust heller att köpa presenter osv till dom längre (sonens pappa köper ju inte då han "aldrig har pengar ") eller se till att sonen kommer till dom när det är kalas osv. Om han är hos sin pappa då, vet jag ju att dom ser till att han kommer.

Texten blev nog lite hoppig och rörig.. förlåt för det!

Vill gärna höra vad andra tycker om ifall jag skulle sluta att vara som jag har varit. Att liksom låta pappan sköta kontakten när det är hans sida osv. Känns himla ego mot min son, men å andra sidan känner jag att om dom kan ge så mycket när han är hos sin pappa, varför kan dom inte göra det när han är här?

Är jag hemsk?