Obstinat och oresonlig femåring
Vill dra upp de problem som jag tycker är ALLRA JOBBIGAST med femåringen. Ska också ge exempel på de olika vis vi försökt hantera utbrotten, utan framgång. Och hoppas på tips och råd.
Vid middagsbordet;
Maten duger INTE. ?Jag vill inte ha?.. ELLER; Så glider hon helt lealös ner från stolen och lägger sig under bordet, arg/ledsen, skriker. Eller kryper ihop i fosterställning i stolen och snyftar och säger ens inte med ord att hon inte vill ha! Allt är bara FEL från dag till dag.
Tex; i måndags skulle hon INTE ha det vi åt. Till slut värmde vi köttbullar åt henne, då åt hon. Igår skulle vi alla äta pasta o köttbullar till middag, det skulle hon INTE äta. Slutar med att sambon tar henne till hennes rum och försöker prata med henne medans jag får äta ensam med gråt och skrik som sällskap. Sambon kommer sen ut ensam och får äta sin mat själv och kall. Jag ligger utslagen i sängen (höggravid).. En halvtimme efter kommer femåring ut och äter som inget har hänt. Sitter och sjunger och säger Mmmmmmmm gott. Man kan inte hjälpa att bli irriterad?? Vad var det som var så jäkla fel från början så vi alla fick middagen förstörd, när maten sedan plötsligt var så god!!!!
Lösningar vi försökt vid liknande situationer;
Snabbt tillaga nånting som fröken accepterar (ej HÅLLBART, enligt mig när man är 5 år!!)
Säga; innan du säger att du inte vill ha, så får du iaf SMAKA innan du avfärdar det. = INTE EN CHANS. Hon totalvägrar att ens smaka.
Säga; om du inte kan äta detta så är du inte hungrig!! Här lagar vi bara en middag. Antingen äter du detta eller inget alls = då förflyttas problemet. Från att ha behövt lyssna på tårarna skrik över Att maten är fel, får man istället lyssna på utbrott över att hon inte får sitta med vid bordet och inte ska specialbehandlas......
Hon får väldigt många utbrott dagligen som jag inte tycker är acceptabla vid hennes ålder. Hon ska bli storasyster vilken dag som helst och jag oroar mig på riktigt över stt hon kommer bli en väldigt dålig förebild med sitt uppförande så snart inget går hennes väg. Hon är VÄLDIGT duktig på att låta oss veta att vi lever om saker inte går hennes väg. Men oerhört dålig på att visa tacksamhet om hon får som hon vill. Man får tjata till sig ett tack, det kommer INTE självmant. Max en gång av 20. Känns mer som att; gör vi fel så blir det hus i helvete. Gör vi rätt, så är vi benådade ett utbrott, men ett simpelt tack finns inte på kartan.
Vid olika typer av utbrott fungerar det inte att ignorera. För då får man blodiga magsår mer eller mindre innan det lugnar ner sig.
Att följa upp ett utbrott efter det är över genom att försöka prata om vad det var som gick fel ger ingen effekt.
Att försöka förklara att det inte är OK beteende, eller att VI blir ledsna när HON beter sig illa väcker ingen förståelse eller sympati........ vet verkligen inte hur man ska nå fram till henne :(
Blir nästan långsint!! Tycker det finns en gräns på att ursäkta ett barns dåliga beteende just med att ?det är ju bara ett barn?.....
När utbrottet är överspelat så blir hon vanlig igen ert tag.. vill prata, rita, hålla handen när vi går ut.. medans man själv egentligen fortfarande är irriterad och dränerad, plus man vet att det där INTE var dagens sista utbrott.. blir svårt att leva i nuet när det är så överväldigande mycket missnöjdhet.
Såhär har hon alltid varit, men har alltid tänkt att det måste bli bättre. Men nu börjar jag istället oroa mig för att det kanske bara kommer bli värre och värre ju äldre hon blir. Börjar nästan känna att det är ohållbart.
