Bakgrund: Sambon och jag separerade i mitten av juli. Vi har bott tillsammans i ungefär 6 år, i två olika länder. I Sverige hyrde vi i andrahand i ett år ungefär, sedan fick jag ett förstahandskontrakt som vi flyttade in i tillsammans. Jag står ensam på kontraktet och det är min kötid. Han är inte svensk medborgare, flyttade till Sverige för att vara tillsammans med mig (för ca 2,5 år sedan då). 

Separation: Separationen skedde på mitt initiativ, var inte ömsesidigt. Jag flyttade hem till min mamma och sade till honom att han självklart fick bo kvar i lägenheten tills han hittade ett alternativ, men han valde självmant att flytta ut redan samma vecka. Vad jag vet har han bott hos vänner och hyr nu ett rum i andrahand. Han har blivit erbjuden flera andrahandskontrakt av bekanta till mig som velat hjälpa till, men tackat nej.

Dagsläget: I augusti lade han fram ett (informellt) krav på att jag ska byta min lägenhet mot två mindre hyresrätter, så att han kan få en. Han hävdar att han måste ha permanent boende. Första månaden velade jag lite och tänkte att jag kanske kunde vara öppen för det, vi diskuterade fram och tillbaka, men från och med september har jag stenhårt sagt nej. Han anlitade då en jurist som har kontaktat mig och lagt fram samma krav. Även till juristen har jag svarat nekande.

Nu går det runt i cirklar där 1) Jag blir kontaktad av exet eller hans jurist, och samma krav läggs fram (vi vill att du byter lägenheten så att exet får ett förstahanskontrakt), annars kommer vi ta det vidare och kräva bodelning. 2) Jag svarar nekande och säger att de får ta det vidare. 3) Ingenting händer på ungefär en månad. Sedan steg 1 igen. 

De har alltså än så länge inte krävt någon bodelning, trots att jag nekat och sagt att vill han göra anspråk på lägenheten får han ta det vidare, sedan september. Däremot har de flera gånger upprepat kravet i form av brev hem, mejl, telefonsamtal, whatsapp-meddelanden och sms. Detta trots att jag gjort det klart att de som som sagt får kräva bodelning om de vill göra anspråk. Ingenting annat kommer jag att gå med på.

Min fråga är nu: HUR länge kan de fortsätta så här? Utan att ta det vidare? Hade min ekonomi tillåtit det hade jag nog tagit det vidare själv, bara för att få ett slut på cirkusen. Jag sitter på ett jättebra bytesobjekt nu, och längtar efter att kunna byta den mot någonting mindre och billigare åt mig själv. Vill också ha en nystart, inte bo i vår gemensamma lägenhet. Men jag sitter ju lite fast i situationen nu, eftersom jag inte kan riskera att byta lägenheten om det sedan skulle gå till bodelning. Men det måste väl finnas någon gräns för hur länge de kan vela?

Har läst någonstans att det faktum att han flyttade ut frivilligt innebär att hans tidsfrist är kortare, men hittar inte den infon igen... Någon som vet?