När han inte vill/kan
Min pojkvän har under snart 15 års tid lidit av ångest. Det har nu kommit till den punkt då han är oförmögen att ha något som helst sexuellt förhållande.
Jag tog upp detta då jag kände att det kommit till en punkt då jag ger upp för mycket. Jag vet att det inte behöver vara så här. Men vi var vänner innan vi blev tillsammans. Vänner trots att vi båda var singlar. Gör jag slut så förlorar jag min bästa vän.
Vi hade en stor diskussion då han bland annat tog upp att jag begränsar hans sociala liv. På grund av hans ångest så har han tidigare aldrig haft ett socialt liv, men nu har han flyttat till en annan ort och har en nytt arbete där han fått möjligheter att starta på en ny kula med ett socialt liv. Från början så flyttade jag med honom, jag sa upp mitt arbete och flyttade med honom för att stötta honom.
Jag själv lider av depression som går i vågor. Under den tid jag hade arbete fungerade mitt liv rätt bra, det var inte perfekt men det var stabilt och jag kände att det gick på rätt väg. När jag sa upp mitt arbete för att flytta med honom så gjorde jag det med vetskapen om att det skulle gå det andra hållet. Jag sa upp min trygga bas med något som styrkte mitt självförtroende och gav mig rutiner jag inte kunde slippa undan. Min pojkvän var medveten om detta då jag uttryckte min oro över att jag skulle börja må dåligt igen när jag sa upp mitt arbete. Trots detta valde jag att ge oss den tiden tillsammans samt att stötta honom i sitt nya liv, då han skulle flytta utomlands långt ifrån familj och mig. Hans arbete är också relaterat till hans utbildning varav mitt arbete var något jag gjorde för att få ordning på mitt liv och mina tankar under det år jag tog ledigt från min utbildning. Under vår tid tillsammans utomlands så ville jag inte träffa hans nya arbetskollegor. Dels för att det var påfrestande med språket då jag inte förstod vad de sa men också för att nya relationer är jobbigt för mig, speciellt när jag inte hade min trygga bas längre. När man inte har jobb eller något att sysselsätta sig med så är mitt självförtroende inte på topp och utöver det så hade jag en pojkvän som inte ville ha något sexuellt umgänge med mig. Jag sa att jag inte hade lust att träffa en massa nya människor som jag sedan aldrig skulle träffa igen då vi inte kommer att bo på denna orten sedan. Hans jobb är inte permanent. Jag hade flyttat och gett upp väldigt mycket kände jag, för att kunna vara med honom. Här skulle vi äntligen få tid till varandra då jag inte var lika trött på grund av att jag inte hade jobb. Och vi kanske äntligen kunde få gnistan tillbaka i vårt sexliv. Men vi hade kanske sex tio gånger under de drygt fyra månaderna vi var där tillsammans. Jag träffade alla hans kollegor och han var ute med dem själv ett par gånger. Jag tog även initiativ till att vi själva skulle arrangera något med det par jag tyckte bäst om. Flera av hans kollegor är över dubbelt så gamla som mig eller har livsvärderingar som är så långt ifrån mina egna att det blir så ytligt och därför ger mig inget. Jag hade flyttat för honom för att jag ville ha tid för honom. Jag ville att vi skulle ha ett fungerande sexliv igen. Men det blev bara värre. Han ansåg också att han inte kunde lämna mig ensam och att jag på så vis tvingade honom att vara med mig och ifrån hans sociala liv.
När jag sedan flyttade hem till Sverige igen så har det gått ett par månader. Vi har inte träffats sedan. Jag har försökt att starta något via SMS eller telefon, då vi haft långdistans innan och det fungerade då. Sedan trodde jag att det kunde vara enklare då han lätt kunde avbryta det eller till och med låtsas om det inte kändes bra. Men han har avfärdat varje gång. Då hade vi den här diskussionen då han tog upp att jag inte får honom att må bra och begränsar hans sociala liv. Att han inte har velat ha sex med mig har lett till stora påfrestningar på mitt självförtroende. Jag har gjort ändringar på mitt utseende, börjat äta jättemycket och ohälsosamt för att gå upp i vikt.
Om jag ska börja vara mer social för hans skull, så kommer det kännas som att jag gör det för att han ska ha sex med mig. Och jag vet att jag kan vara mer social, men han vet inte om han kommer kunna ha sex igen. Och helt ärligt vet jag inte om jag kommer kunna ha sex med honom heller för det känns inte riktigt.
Så antingen gör jag slut eller så accepterar jag att hans psykiska ohälsa. Det tär på mig trots att jag vet att han inte kan hjälpa det. Jag vet inte om jag är stark nog att ta smällarna då jag själv har mina egna problem. Varför är hans viktigare än mina? Han har för övrigt vetat om mina problem och han berättade först om sina problem för cirka ett år sedan när jag kände att något inte stod rätt till. Sedan har det gradvis blivit värre och jag har ifrågasatt mig själv till den punkt att jag först inte kunde byta om framför honom (vilket jag tidigare kunnat göra) tills att jag nu inte ens kan skicka en bild på mitt ansikte.
Ska jag behöva stå ut med hans psykiska ohälsa och hoppas att det blir bättre, eller ska jag gå igenom vad som kommer kännas som ett helvete och hoppas att jag en dag hittar någon som kan ge mig allt det jag vill ha? Är det vanligt att man är bästa vän med sin pojkvän?