Varför är det inte okej att kritisera diagnoser som ADHD, autism m.m??

Jag tror egentligen inte det är ett jättestort problem, men det är förstås tragiskt med varje enskilt fall. Folk får ju felaktiga diagnoser både när det gäller fysiska och psykiska sjukdomar och samma sak gäller olika sorters störningar. Det går nog aldrig att komma i från ...

Jag tror de oftast gör det, men när det gäller barn så hänger mycket på vad föräldrarna berättar om barnet. Då kan det bli lite snett.

Jag blev så lättad då jag läste ditt inlägg. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, det betyder jättemycket för mig. Har du funderat på att skriva en debattartikel? Jag tror fler skulle behöva höra det här.

Min bror fick en lättare utvecklingsstörnings diagnos då han gick i lågstadiet och sattes i särskola. Vi blev misshandlade hemma, vår pappa var allholist och slog både mamma och oss barn. Min mamma var bipolär utan sjukdomsinsikt och misshandlade oss (omedvetet) psykiskt. Då min bror blev vuxen och fick terapi försvann alla symtom på utvecklingsstörning. Idag jobbar han som programmerare (han är självupplärd) Han har aldrig gjort om sin utredning, men jag har svårt att tro att han är utvecklingsstörd, jag har träffat andra som är det, de har jobb, barn etc så de har en lättare variant och jag märker stor skillnad på dem och min bror.

Jag har i vuxen ålder läst min brors utredning (med hans tillåtelse såklart) och ingenstans står det något om vår hemsituation, de har inte ens utrett det. Det står inget om alla anmälningar till socialen heller.

Jag arbetar just nu på en arbetsplats med barn som är utsatta för psykisk och fysisk misshandel och som även växer upp bland föräldrar med ett gravt beroende. När barnen kommer dit har majoriteten av barnen både symtom och diagnosen adhd alternativt ibland Aspergers också. Men när barnen däremot varit hos oss i 1-3 år och dom fått fina vuxenrelationer och fått bearbeta det dom varit med om då uppfyller nästan ingen av barnen kriterierna för sina tidigare diagnoser.

Och visst kan det självklart vara så att vissa barn som växer upp under destruktiva förhållanden har föräldrar som har dessa diagnoser själva så att det finns en genetisk koppling och barnen skulle fått samma problem i en annan miljö.

Men idag är det som man absolut inte får ifrågasätta en diagnos, att den mer eller mindre är statisk, barnet blev sån.

Jag har träffat folk inom samma yrkesgrupp som jag som vittnar om exakt samma saker fast hos vuxna som lider av stora psykiska besvär som sedan fått behandling för trauman och sedan blivit av med sina diagnoser,

Från början skyllde man allt på föräldrarna när det kom till dom här diagnoserna att barnen var ouppfostrade m.m men sen svängde det rejält så man inte får prata om föräldrarna alls istället. SVT hade ju även nyligen en dokumentär med namn "diagnosen" där man fick följa en ung tjej som fick en Aspergers diagnos. När hon senare blev äldre och gör om utredningen visar det sig att hon aldrig haft Aspergers däremot så har hennes mamma inte kunnat knyta an till sin dotter utan såg sitt barn som en docka hon bar omkring på när flickan va liten så den unga tjejen hade istället en anknytningsstörning.

Blir det inte även dubbel bestraffning på dom här barnen om dom först utsätts för övergrepp i hemmet och när dom är arga, hyperaktiva och kanske egentligen har posttraumatisk stress då ska dom dessutom få en förklaring om att dom är funktionsnedsatta??

Finns det någon förälder här som har barn med dessa diagnoser som kan berätta för det är så känsligt att kritisera diagnoserna?

Jag tror egentligen inte det är ett jättestort problem, men det är förstås tragiskt med varje enskilt fall. Folk får ju felaktiga diagnoser både när det gäller fysiska och psykiska sjukdomar och samma sak gäller olika sorters störningar. Det går nog aldrig att komma i från ...