min farmor är krävande

Hej

Jag vill börja med att säga att jag ofta får dåligt samvete gällande hur mycket jag hälsar på och hur mycket/lite jag hjälper henne. Det känns som om jag gör fel oavsett hur mycket eller lite jag är där.

Min farmor bor 10 min från mitt jobb och jag hälsar på henne 1 gång i veckan. För lite tycker hon. Jag har tom börjat logga när jag åker dit för att kunna säga när jag var där senast när hon säger att det var länge sen jag var där.

I mitt jobb har jag relativt flexibla tider då jag har eget företag men det betyder ju ändå att jag behöver jobba.

När jag startade mitt företag åkte jag till henne flera ggr i veckan då jag hade en del dödtid mitt på dagen men det är annorlunda nu sen ett år tillbaka.

Ett av problemet är att hon tjatar. Jag har blivit lite tuffare och påtalat detta att jag blir kvävd och får dåligt samvete när hon tjatar. Hon blev arg först och satte sig i försvarsställning men köpte det sen och var glad att jag vågade säga hur jag kände. Hon har blivit bättre att inte tjata när jag är där och det är skönt men det är fortfarande meddelanden på fb och sms.

meddelanden nu är mer skuldbeläggande på ett sätt då hon skriver "Jag är inte tjatig nu utan vill se när du har tid med mig som är gammal och ensam" eller "Jag vill inte vara en last för dig". Och svarar jag inte direkt så skriver hon frågetecken en gång i kvarten tills jag svarar.

Hon skyller ofta på att hon inte kommer ihåg att hon skriver så mycket ,eller ringer, men min farmor är 74 år relativt pigg och har koll på teknikens värld. Alltså ser hon ju i meddelanden när hon skickat dem. Hon tycker hon har rätt att bete sig som hon gör och ramlar väldigt lätt tillbaka i gamla mönster även om jag påtalar vad som är jobbigt och inte funkar.

Jag förstår min farmor delvis att det är ensamt men hon vill inte göra så mycket åt det egentligen. Jag har erbjudit henne att skjutsa till aktiviteter men då säger hon att hon trivs bra hemma med sin sambo (bara hon får besök av familjen ibland). Hon har Facebook och där har hon skaffat massor med nya vänner och är med i roliga grupper där hon har utbyte.

Min farmor och jag skulle jag ändå säga har en god relation. Det är kul att hänga där oftast. Vi berättar historier och dricker för mycket kaffe.

Min syster orkar inte med henne då farmor är bra på att pika och tycka saker som inte angår henne. Jag brukar inte bry mig om det när hon "attackerar" mig eller så svarar jag "dräpande" och så skrattar vi åt det. Min farmor röker ganska mycket och syster tycker det är jobbigt att varje gång behöva påminna att hon kanske kan röka utomhus när hon är där då hon har astma.

Mamma orkar inte med henne heller så de ses och är artiga mot varandra när de måste.. Min faster vill inte umgås särskilt mycket med henne då hon har lidit mycket av hennes egoism och alkolism i barndomen.

Pappa är där så ofta han hinner och det kan vara flera ggr i veckan. Så det är jag och pappa som ställer upp mest. De andra orkar inte. I teorin gör det oss ingenting att det är så.

Jag har börjat känna att min farmor är ganska egoistisk och använder härskartekniker. Och det är ingen rolig känsla. Familjen måste vända ut och in på sig själva för att skjutsa till läkarbesök för att hon tycker det är bättre vi skjutsar än att hon ska ta sjuktransport (eller vad det heter). Hon har hämtat blanketter flera ggr när jag bett henne men hon fyller aldrig i dem.

Senast häromdagen så beordrade hon till mig att jag ska hämta henne en viss tid på lördag då det är släktkalas. Ingen fråga utan befallande. Jag berättade att jag inte visste om jag skulle dit pga jobb och då säger hon bara att jag kan komma lite tidigare till henne så vi kan dricka kaffe innan vi åker. (Vem säger så?!) Sen började hon prata om vilken belastning hon var och det slutade med att jag sa att jag ändå skulle skjutsa. Fel av mig men jag led och ville sluta lida.

Det är hårfint känner jag. Jag vill hjälpa till men inte stressa ihjäl mig. Hon hade själv kunnat göra så mycket för att underlätta men struntar i det då vi löser det åt henne.

Även om hon är pigg så börjar hon bli sjukare iom alkolism diabetes kol så jag är rädd om jag tar i för mycket och ställer höga krav, eller bara tar en paus så hon får känna hur det är när jag inte är där, så är jag rädd att hon kanske går och dör mitt i det. Då skulle jag aldrig förlåta mig själv. Då känns det nästan värt att känna såhär stundtals.

Känner någon igen sig? jag älskar verkligen farmor men nu börjar det bli ganska jobbigt. Och jag tror det är jobbigt för flera av oss runt omkring.

Hur har ni andra gjort?