Behålla mot pappans vilja?

Jag har inte varit i din sits men jag har läst vääääldigt många trådar där kvinnan tvekat och sen ångrar sin abort bitter. Just saying...

Däremot har jag blivit oplanerat gravid en gång och min man sa direkt att det är jag som bestämmer, trots att han egentligen inte ville. Under tiden vi väntade på aborten så frågade han två gånger om jag ångrat mig. Så ska en klok man agera. Tycker jag.

Jag blev mest oroad över ditt mående. Hur mycket ångest har du och vad sker när du har det? 

Du skriver "behålla mot pappans vilja..." I jämförelse kan du likaväl skriva "abort mot min vilja". Dels för att ni är två pm beslutet och den ena inte nödvändigtvis har mer rätt än den andra. Men samtidigt låter det verkligen som att du/nu har mycket stöd från åtminstone dina föräldrar.

Du är ung och studierna kan återupptas, min fru tog en master på distans under tid som jag jobbade i Norge i veckorna.

Njut av graviditeten och ta var dag som den kommer.

Som sagt, han behöver inte ACCEPTERA ditt beslut, men han ska iaf RESPEKTERA dig som person, partner och vän i det hela.

En klok man sa; "..in the end we will not remember the words of our enemies, but the silence of our friends.."

Du behöver inte nödvändigtvis umgås med de som håller med dig, men lägg din tid på de som respekterar dig och värnar ar om DITT bästa.

Grattis och lycka till!

Samtidigt som hon jobbade heltid och hade våran då ett åriga son under tiden.. Ska det också stå.

Har bara läst TS.

Spontant anser jag ganska krasst att anser man sig mogen att ha sex så är man också mogen att ta ansvar för konsekvenserna. Jag hade aldrig köpt hans resonemang dels för att det här berör dig mycket mer än honom; det är du som ska bära på ert barn i nio månader och få alla diverse krämpor det innebär, det är du som ska föda barnet, och det är din kropp som utsätts för en ev abort.

Visst behöver barn sina föräldrar, men det är så jäkla enkelt att säga att "man inte är mogen" eller att "det är inte rätt tillfälle": Det FINNS inga "rätta tillfällen" att få barn. Det är nämligen så att man får anpassa sig, och hans attityd till hela grejen avslöjar rätt mycket om honom generellt tycker jag. Han förväntar sig uppenbarligen att du ska göra som han vill, vad säger det om hans syn på dig? Du verkar ha väldigt liten talan trots att det är du som i slutänden står med beslutet. Strunta i honom, följ ditt hjärta. Vill han inte så vill han inte, man kan inte tvinga någon att ta ansvar för sitt barn, men däremot så brukar väldigt många skärpa till sig när insikten kommer att hoppsan, det verkar som de blir barn ändå. Först blir de panikslagna, det är normalt. Kanske sura, arga och rentav elaka. Men en vacker dag så inser de flesta fäder att det är bättre att göra det bästa av läget, och mer än en har ju fått kapitulera och erkänna att barnen är det bästa i deras liv även om de "inte var mogna och redo" när nyheten kom.
Du har ju dessutom stöd av familjen, så jag tror det går bra ändå! Du fixar detta!!

Distansstudier, ta hand om ett barn + jobba heltid? Tror du att det låter som att TS ska klara av sånt med sin ångestproblematik? 

Undrar lite vad du personligen bidrog med under den här tiden, kan det vara så att din fru var tvungen att göra allt det är för att du skulle jobba i Norge.

Michfris, är du man? Vilken klok man du är i så fall! Så insiktsfull och så rätt du har. 
(Ung gravid), du nämner att du har ångest. Hur skulle en abort påverka din ångest? 
Rent allmänt så är det inte ovanligt att man känner tvivel inför en graviditet och ett barn. Man vill gärna vara logisk, som din man, men innerst inne har man känslor också. Bara för att han känner så här just nu behöver inte innebära att han inte kan komma att ändra sig. Du ska inte känna som att det är ditt fel att du är gravid, det är ni två om. Det tar oftast längre tid för män att förstå innebörden av en graviditet eftersom det inte sker inne i deras kroppar.
Ni kanske skulle må bra av att gå till en kurator tillsammans. Kontakta isåfall sjukvården. Både abortmottagning och mödravårdscentral bistår med kurator. 

Igår pratade jag och min man länge. Han vet att jag vill behålla men han vill fortfarande inte.. han pratar om att han inte är redo, vi är inte gifta osv osv... han blir jätte sur och rent av elak när jag berättar vad jag känner om att behålla barnet. Han sa dock när han var lugn att på ett sätt vill han men han känner sig inte redo, vill inte ta några risker och vill att de ska vara planerat. Han tycker också att de är jätte viktigt att vi är gifta när barnet föds...

Men mina känslor? Jag har helt ärligt börjat få känslor för det här barnet även om jag försöker att låta bli... men jag känner mig så glad och tacksam. Jag känner mig redo att göra allt för det här barnet. Känns som hela min uppfattning av livet ändrats typ, allt har fått en mening

Vi människor är just väldigt bra på att skapa hjärnspöken och i viss mån  bestämma att de värsta farhågorna slår in... 

"det kommer aldrig gå.. man gör inte så... ingen annan har... Jag är inte redo.. 

Osv

Jag ska inte övertyga dig om det ena eller det andra, men livet är sjukt dynamiskt och när tiden är "rätt" kan likaväl naturen sätta sig emellan. Allt är en risk, allt.
Men allt är också en chans och en möjlighet, och att ta vara på dessa när de väl finns. Du har stöttning från familj, fantastiskt, fira det. Det är guld värt. Ni har mat på bordet och pengar på kontot. För vissa är det värt mer än en trisslott. 

Livet är kort och vi får många chanser, men vilka chanser vill du ta, bevara och göra något bra utav? Och vilka chanser kan du missa för det kommer en ny buss imorgon? 

Det finns inga rätt eller fel, men vad säger hjärtat och vad säger hjärnan om jag frågar DIG och inte din man. 

Och ja, jag är en man som någon undrade tidigare. Tack för dina vänliga ord. 

Ni är unga men absolut vuxna. Du skriver din man, ni är alltså gifta? Stort beslut ni tagit, och många tar i er ålder runtom i världen. Det kan vara så att din man behöver några fler dagar att smälta nyheten. Även om du gör abort kan det vara slut på förtroendet och relationen.