behandlar oss olika

Jag tycker inte att det är rätt alls.

De har tagit sig an uppgiften att ge barn ett hem, en familj och en trygghet och då bör det vara så.

Du har väl någon slags kontaktperson på soc som du förhoppningsvis kan vända dig till för tips och råd. Och väljer den personen att avvisa dig så är det bara att ringa till nästa. Det du beskriver är absolut inte okej och jag förstår att du mår dåligt av det, det skulle åtminstone jag göra.

Jag har en kontakt på soc men hon eller nån annan kan ju inte direkt ändra på hur dom är för det märks tydligt hur stor skillnad dom ser på sina bio barn och tex mig.

Ja tyvärr har man ju ett starkare band med sina biologiska barn. Om man är familjehem borde man dock försöka att behandla och bemötta alla lika.

Flytta hem till dina föräldrar om möjligt.

Vad är det för skillnad? Jag tänker att det kan bero på uppförande också. Tex om det placerade barnet ofta råkar illa ut när hen är ute sent på kvällen eller inte kan hantera pengar utan pengar som skulle gå till en sak går till en annan så kan jag tänka mig att den personen då inte får gå ut sent eller får hantera pengarna själv på samma sätt. 

Men de hade väl i så fall gjort samma sak ifall det var ett biobarn som började uppföra sig dåligt, fast risken är kanske mindre eftersom de haft en stabilare uppväxt. Man blir ju ofta struligare om man haft det jobbigt hemma tidigare. 

Är det såna saker du menar eller vad är det för saker? 

Jag menade mer att den kontakten kan prata med föräldrarna för att se till att det ändras

Så tänker jag också. Om några barn har regler och andra inte så beror det antagligen på att barnen utan regler visat att de sköter sig och är pålitliga och inte behöver regler. Jag och mina syskon har inte alls haft samma regler. Jag misskötte mig mest och hade mycket hårdare regler än vad mina syskon hade. I gymnasiet började jag sköta mig bättre och fick då också mindre regler.

om man har regler kan man inte bara ha massa regler till dom som är placerade och inga till bio barnen och det var bara exempel. svårt att förklara hur dom beter sig men tex köpte dom julkalendrar och dom köpte dyra till sina bio barn och jag+en till fick en billig. Inte för att det är viktigt att den är dyr och jag är tacksam för den jag fick MEN det visar att dom vill ge bättre till sina bio barn och inte behandlar oss lika och det är bara 1 exempel av många.

Det känns svårt att göra allt helt rättvist, olikheter blir det också på grund av ålder i våran familj.

Hej!

Jag som själv varit placerad i fosterhem som barn kan inte förstå hur man kan göra skillnad i negativ bemärkelse mellan sina biologiska barn och sina fosterhemsplacerade barn. Jag bodde i två olika familjer under min uppväxt i den sen senare levde jag och deras biologiska barn inte under samma premisser. Som vuxen har jag svårt att förstå hur man kan göra så mot barn. Ett fosterhemsplacerat barn lever ständigt med att där är en skillnad mellan en själv och barnen i sin omgivning. I familjen som blev min sista var vi tre tonåringa som levde under samma tak. En flicka och två pojkar och vi borde ha blivit behandlade lika dant men det blev vi inte. Behövde exempelvis min storebror ett par nya jeans åkte han och hans mamma till ett köpcentrum och köpte ett par. Behövde jag ett par nya fick jag alltid ett par av min storebrors gamla. Detta trots att jag hade mycket längre ben än honom och var mycket smalare. Jag hade aldrig ett par byxor som slutade under anklarna. När jag sedan som sextonåring var drygt två decimeter längre än min storebror började hon sortera ut byxor från min fosterpappas garderob. Det var precis som om det inte var lönt att spendera en krona på mig. Jag fick alltid saker som någon annan inte ville ha längre. Även sådana saker som regler skilde sig. För mina syskon fanns alltid utrymme att förhandla och det fanns ofta någon förmildrande omständighet om de brutit mot någon regel. Så var det inte för mig utan det blev alltid någon form av bestraffning.

Som barn gjorde denna särbehandling mig oerhört sorgsen. Jag kände mig mindre värd och gick ständigt med känslan i kroppen av att de egentligen inte tyckte om mig. Istället för att agera ut detta på något destruktivt sätt i skolan och mot klasskamrater försökte jag i stället sköta mig så exemplariskt jag kunde. Jag försökte få uppmärksamhet genom att få bra resultat på proven i skolan, gick ut med soporna utan att protestera, höll ordning på mitt rum etc. Det ledde däremot aldrig till den beröm jag hade hoppats på.

Som vuxen kan jag tycka att man som fosterföräldrar visst kan särbehandla men då ska det vara på andra hållet. I stället för att få de billigaste gympaskorna som finns på Intersport kanske man någon gång kan få de dära riktigt fina Conversen som alla vill ha. Som fosterbarn har man redan så mycket sämre förutsättningar. Istället för att prata om att det inte finns någon millimeterrättvisa och att där finns skillnader även mellan biologiska barn kanske man kan helgardera så att fosterbarnet åtminstone inte får det sämre.