Min dotter fast ändå inte.....

Hej alla. Jag tänker att jag går rätt in på sak och berättar vad jag har på hjärtat. 

Så här är det. Jag blev för 11 år sedan ihop med en tjej, som hade en dotter som idag är 13 år. 

Jag kom in i hennes och mammans liv ganska hastig, efter att mamman haft några tuffa år bakom sig med sin gamla kille (dotterns pappa). Men som sagt jag och mamman blev ihop ganska fort, tror inte att vi var på en enda dejt innan vi blev tillsammans. Och vi hade bara varit ihop i en månad när jag flyttade ihop med dom. Men iallafall eftersom att det varit väldigt struligt mellan barnet mamma och pappa, och pappan efter ett och ett halvt år bestämt sig för att han inte längre ville vara pappa till barnet, så blev det ganska automatiskt så att jag tog på mig papparollen.

Jag och mamman hade det bra dom 3 första åren, jag blev till och med adoptivfar till dottern. Men ungefär i takt med att det vardags för dotter att börja skolan, så började mamman att ta mindre och mindre ansvar för sin dotter, hon var mest intresserad av att antingen gosa och mysa med mig eller om jag inte ville det vara ute dricka sig stup-full och festa. 

Det kunde ibland gå flera dagar utan att jag visste vart hon var. 

Jag valde därför att ta beslutet att separera från mamman, vilje gjorde att hon blev helt förkrossade. I början efter separationen hade vi dotter varannan vecka, det fungerade ungefär i några månader, eftersom att mamman mådde så dåligt efter separationen så tog hon till än grövre metoder för att dämpa sina känslor. Det gjorde att socialen tillslut satte mamman på ett behandlings hem och jag, som då bara var runt 23 år fick ta hand om min adoptivdotter helt själv. Vilket jag gjorde i ca ett år tills jag träffade kvinnan som jag lever med idag, och som jag nu har tre till barn med. 

Det är först nu som mamman till min adoptivdotter kan börja ta ansvar, och min dotter bor där ca varannan helg och det funkar för det mesta bra. 

Men jag är på sätt och vis glad för det, som hände, eftersom att jag nu får vara pappa till världens mest underbara tonåring. Även om hon kan vara lite arg ibland. 

Jag är egentligen mest nyfiken på om någon vet om något sånt här fall eller liknande, jag har iallafall inte hört talas om det. 

Eller om vad era tankar är kring det som hänt, har väldigt svårt att öppna upp mig om just det här, då det är ett ganska känsligt ämne, men kände väl helt enkelt att det var dags att öppna upp sig för min dotter skull. För att hon ska våga prata om det här när hon blir äldre.