När vet man att det räcker med barn

Ja du vi har 5 barn och känner samma. Är så avis på min vän som fick sin underbara bebis för en vecka sen. Men någonstans måste man sätta stopp. Men visst tar det emot.

Förnuftsmässigt var jag säker när jag fyllde 40, men känslomässigt vacklade jag. Det var en kamp i bland att inte bara "slarva" lite med preventivmedel. Jag var egentligen inte 100% säker förrän mitt barnbarn föddes. Då kände jag att jag absolut gjort mitt.

Jag började känna lite sug efter ett fjärde vid 40, men det gick över. Nu är jag 45 och känner definitivt att det inte blir något fler barn. Men om du är jättesugen, tycker jag att du ska göra det!

Det beror helt på din ålder och din ekonomi. Över 40 skulle jag nog börja dra i bromsen iaf med tanke på ökade risker för sjukdomar och skador hos fostret.

Jag blir 36 nästa år och ekonomin fungerar. Vi kan bygga om ett tvrum till sovrum. Men vi måste köpa en 7 eller 8sitsig bil isåfall.

Men hinner man med alla barn och när de blir större deras aktiviteter?

Och all oro och risker med graviditet och förlossning.

Och om vi får en fyra, blir jag nöjd då?

Så mycket tankar som snurrar

Det är framförallt en prioriteringsfråga. Ni väljer hur mycket tid ni vill lägga på barnen och hur mycket ni vill lägga på jobb och fritidsintressen.

När man inte tror sig kunna ta hand om fler pp ett bra sätt, utan att det drabbar de barn man redan fött.

Sant. Visst är det så.

Först tänkte jag oj, jag är precis tvärtom!

Just efter att första föddes kände jag att hmm... jag kan nog nöja mig med ett

Men sen kom längtan ändå efter några år och nu har jag två pojkar, och fler blir det inte.

Dels är min livmoder rätt sargad efter två kejsarsnitt. Dels räcker tiden knappt till nu så jag ser inte hur vi ska kunna engagera oss i aktiviteter mm om vi blev ännu fler i familjen.

Vilket du själv är inne på. Dina barn är fortfarande små! De kommer alla bli äldre och det tar verkligen både tid och kraft med barns aktiviteter och för att inte glömma, läxor!!

Jag har en kille i mellanstadiet och en bebis och det är fullt ös!

Planen är ju att kunna göra annat också i livet, hinna hänga med min man, resa, träna lite då och då och sen måste man ju tyvärr jobba också.

Mina graviditeter har varit helt underbara och känslan av en alldeles ny liten bebis på bröstet är enorm. Men jag får helt enkelt tänka bort det för vi kan inte ha fler. Om några år har jag passerat 40 och då hoppas jag att kroppen och hjärnan är överens så att inte längtan väcks på nytt.

Jag har tre barn fast inte så tätt mellan. Småbarnsåren är ju intensiva men ganska så simpla i jämförelse med vad som kommer högre upp i åldrarna. När de börjar skolan och ska ha hjälp med alla läxor, skjuts till aktiviteter och kompisar mm så vet man att man har nog med barn. Sen alla problem i skolan som kan uppstå och kontakter med skolpersonal osv. Man känner ibland att man inte räcker till att ge alla barn den tid och uppmärksamhet de behöver. Sen orkar man inte lika mycket efter 40 som innan heller.

Med all respekt men om man faktiskt umgås med barnen är tveklöst småbarnsföräldrar 1-2 år värst.

Senare får man ta det som man bäddat. Om man byggt upp en bra relation blir övriga barntiden i huvudsak fantastisk.

Små barn, små problem. Stora större problem och de kostar

Remmens, vilket bullshit rätt ut sagt! Jag har verkligen lagt ner min tid och själ på mina två barn och det är långt mycket jobbigare nu när de är större mot när de var små. Det är dagliga bråk och utbrott från bådas sida, antingen bråkar de med varandra eller är snutiga mot mig eller min man. Naturligtvis inte hela tiden men tillräckligt ofta för att det ska vara jobbigt. Hormoner och pubertet är INTE att leka med.

Där håller jag inte med dig. Har en helt annan upplevelse. Klart barntiden är fantastisk och vi lägger och har alltid lagt mer tid på barnen. Det var dock enklast när de var små tyckte jag.