Få planerat snitt som förstföderska??

Är det någon här som i Östergötland (eller någon annanstans för den delen) lyckats få planerat kejsarsnitt som förstföderska pga förlossningsrädsla??

Jag är så extremt rädd för att föda vaginalt, första barnet och jag är livrädd för att släppa kontrollen, kan inte sluta föreställa mig värsta tänkbara scenario och att det kommer sluta i akutsnitt eller liknande ändå. Skulle kännas sååå bra att ha ett planerat datum då man vet att bebis kommer, att man inte behöver gå och "vänta" och sedan ge sig in i en vaginal förlossning som kan gå hur som helst, är rädd att barnet ska skadas, att jag ska skadas och att i princip allt ska gå fel..

Har läst förlossningsberättelser från människor som fött både vaginalt och med planerat snitt, läst på om riskerna med snitt osv men känner ändå att jag vill ha det. Är i vecka 29 nu.

Finns det någon chans att få igenom det tro? Är nästan orolig att fråga BM då det känns som hon inte kommer ta mig på allvar pga att jag är ung (22), som det varit förut i andra diskussioner med henne.

Hur menar du med att det inte finns någon känt fall med en misslyckad vaginal förlossning? Det är väl inte ovanligt att en vaginalförlossning slutar i akutsnitt pga komplikationer (att barnet ligger fel, att mamman inte orkar krysta ut barnet, medicinska orsaker som uppdagar sig etc.)? Det är just sådant jag är rädd för. Att kvinnor fött barn i miljontals år känner jag är irrelevant, hur ska det göra riskerna mindre och min rädsla mindre? Om jag kan välja ett alternativ som får mig att känna mig säkrare och mer trygg i min förlossning, varför ska inte jag ha möjlighet till det? Jag vill kunna gå in i min förlossning och känna att jag gjort mitt val och känner mig trygg i att ha kontrollen i mitt val. Dessutom så är det en stor chans att jag skulle få genomgå förlossningen själv då min sambo jobbar borta (70 mil bort) vissa dagar i veckan och skulle förlossningen sätta igång så har han verkligen INGEN möjlighet att komma hem förän dagen efter som tidigast när han är där. Skulle kännas så mycket bättre för oss båda att veta när bebisen kommer och för mig att veta att jag inte kommer behöva gå igenom det som gör mig livrädd ensam.

Ni verkar tro att jag "förutsätter" det värsta pga att jag endast är negativ och inte "orkar" föda som "man ska". Nej, utan så fort jag tänker på förlossningen som är beräknad 22 februari, så mår jag dåligt över det. Jag försöker tänka att allt ska kunna gå bra men kan inte sluta tänka att något kan gå fel vilket gör att jag går runt och inte kan njuta av min graviditet fullt ut utan bara oroar mig för vad som kommer hända. Självklart kan det gå felfritt och allt kan lösa sig perfekt, och självklart finns det risker med ett kejsarsnitt också. Det känns som att folk förutsätter att man tar detta beslut helt ogrundat och själviskt för att man är lat eller liknande och inte orkar ta i tu med en "normal" förlossning. Detta är inte fallet här, och bara för att jag är ung så är detta inte ett ogrundat beslut pga okunnighet om de så kallade normala förlossningarna.

Det var en fundering och inget annat egentligen.

Det är absolut ingen grund för snitt om man inte ens tagit upp sin rädsla med sin bm samt gjort allt för att hantera sin oro och försök till att tänka annorlunda.

Folk här inne är så fruktansvärt elaka. Lyssna INTE på översittarna som tror att de ALLTID vet bäst, för det funkade ju för DOM och ALLA vet väl att ALLA funkar likadant!

För mig funkade det INTE att föda barn naturligt och allt annat bs. Vattnet gick, värkarna avstannade och kom inte igång igen. Jag var oerhört rädd men var puckad nog att bli övertalad till att föda vaginalt. Det absolut dummaste jag gjort. Inget funkade, blev igångsatt med TRE olika metoder, spydde genom allt, öppnade mig INGET förrän jag pinats igenom 10 timmar. Det slutade med URAKUT snitt för att sonen nästan DOG! 7 minuter från beslut tills att han var ute, jag var inte med och fick träffa honom 6 timmar efter det han var ute. Jag fick komplikationer, de skar fel och en magmuskel skadades, men jag har läkt. Man kan absolut få infektioner osv, men det kan du med en vaginal förlossning också.

Det hela slutade med förlossningsdepression, medicinering i 2 år och psykolog 1 gång/vecka i 1 år.

Lyssna på dig själv, inte ett gäng ?vaginal-hejare? på föräldraliv. DU vet bäst vad NI behöver.

Själv ska vi få barn igen, och fick beviljat snitt i v 13. Jag tänker ALDRIG föda vaginalt.

PS: Människan som ser ut som oss har funnits i ca 125 000 år, inte miljoner år. Bara då ni faktakollar innan nu skriver något. DS