Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?
Om jag ser till den i min närhet som kämpar med utbrändhet kan jag se att hon har ett mindervärdeskomplex som jag tror härstammar från hennes uppväxt då hon alltid jämfördes med sitt syskon, som ansågs duktigare på allehanda vis. De föräldrarna värderar prestation högt och hon lyckades aldrig prestera så bra som syskonet. Fortfarande, som 40-åring, märker man hur hon försöker visa sig duktig. Hon påtalar gärna fel som syskonet gör (typ såna grejer som några nämnde tidigare, för litet hus etc).
Något som också slagit mig är hur de hårdare reglerna kring barnens tid på förskola drabbar kvinnor. Det är, tyvärr, fortfarande ofta mammor som har huvudansvaret för barnen och hemmet. Förr var dagistiderna generösa. Man kunde handla och ta en fika innan man hämtade. Idag är de stenhårda. Jag tror faktiskt att det här är en bidragande orsak, om än så klart inte hela sanningen.
För min del, som inte blivit utbränd utan bara periodvis är fruktansvärt stressad, handlar det helt och hållet om en ohållbar arbetssituation. Min fritid är lugn och skön. Men det räcker inte för att kompensera de sju timmar om dagen jag spenderar i intensiv stress.
Jag jobbar på ett ställe som tidigare fick avsevärt mycket högre offentliga anslag till sin verksamhet och som idag kämpar för att hålla samma kvalitet, fast med mycket snävare ekonomiska ramar. Håller vi inte samma kvalitet slutar folk vända sig till oss och då skulle verksamheten avvecklas och vi blir arbetslösa.
Vi har en som är sjukskriven för utbrändhet nu och två som arbetstränar för att försöka komma tillbaka. Många mår dåligt men kämpar på. Nytt jobb i våra yrken är jättesvårt att få.
Kvinnor jobbar i högre grad än män i offentlig sektor och jag tror att det bidrar till att fler kvinnor än män går in i väggen.