Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?

(/ E) är ännu en som tror att alla människor fungerar likadant. Uttalandet att vem som helst kan komma hur långt som helst är bara rent skitsnack. Lika illa som när min bekanta sa: Ett minitriatlon kan vem som helst göra!

Jag kan för f-n inte ens gå en promenad. Flera jag känner kan inte stå på sina ben. Men vissa verkar leva väl fjärmade från allt som inte är friskt och käckt.

Vi är så olika genetiskt, till att börja med. Det finns genetiska skillnader som avgör hur känsliga vi är för stress, motgångar, provokationer mm. Vi kan alla jobba med våra svagheter, men face it!, vissa har väldigt mycket mer att jobba med. Tex de med genetisk fallenhet för depression eller annan psykisk sjukdom.

Att utgå från sig själv och tro att andra ska fungera likadant är så otroligt naivt och oempatiskt.

På grund av mina gener och händelser som triggat svagheten, har jag svårt att gå utan smärta. På grund av sina gener, och upplevelser som triggat dem, har flera jag känner svårt att hantera motgångar utan att gå in i depressioner/ångest som behöver medicineras.

Vi är i grunden olika. Och det är inte du som är mallen för hur alla andra borde vara.

Kan du inte gå på en promenad? Är du utan ben? Är du fastkedjad? Eller säger du till dig själv att du inte kan när det snarare handlar om att du vill inte gå på promenad, du kanske inte behöver gå på promenad ? Du kanske känner mer smärta och lidande att gå på promenad än att inte göra det, isåfall varför göra det?

Klart vi behöver botemedel, men att det måste vara att betala för droger det skriver jag inte upp på. Det finns massa botemedel, att ha en rolig hobby som gör dig för upptagen för att tänka på onödiga saker i livet t.ex kan vara en perfekt medicin. Att prova göra något du aldrig gjort för att få ett resultat du aldrig tidigare fått är också starka grejer. Att ta hand om barnen och njuta med sambon är för många ett lyckopiller som håller i sig. (Utan lidande bieffekter)

Jag lirkar gärna med folks hinder i deras tankar för jag vet att tankarna är diktatorn i våra liv. Då är det smartast att ha en diktator som drivs av samma saker som dig själv.

Varför tror du att vissa människor tycker det jag säger är klockrent och det är de som redan förstått flera av de komponenter jag tagit upp som är byggstenarna i livet medan de som inte förstår var jag kommer från, är de som fortfarande lider? Menar du då att ni lider för att ni inte har något alternativ?

Jag är inte någon mall, men det jag lärt mig och erfarat om psykisk ohälsa och delat med andra har varit sånt som inte särskilt många fått veta om i sina behandlingar eller terapier där de bara fortsätter vara sjuka och fortsätter lidandet. Mycket pga att psykiatrisk vård begränsar inställningar att "Jag kan visst bli bra" och gärna håller fast folk i "Jag är sjuk det går inte göra något"

Jag påtvingar ingen att följa mina tankar, det är helt frivilligt men talar vi om respekt och empati så respektera att jag har dessa kunskaper och åsikter och jag tror starkt på de och kommer inte hålla tyst om de för jag vet att de uppskattas av de som vill ha hjälp, annan hjälp än "du är sjuk du har den här diagnosen du kommer få gå behandling du måste äta de här pillrena"

Jag bestämmer inte vad du eller någon annan gör men så länge det finns de som önskar höra de tankar jag har så självklart vill jag dela med mig, jag har räddat liv med de förr och det känns faktiskt inte helt fel :)

Det är så tröttsamt med alla människor som är sjukskrivna för stress, ångest osv. Varför har så många så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med? Har människor inga spärrar idag, ingen självinsikt?

Det är ju kvinnor i 30-40-årsåldern som är mest sjukskrivna pga psykiatriska diagnoser och det är ju mycket för att livspusslet inte går ihop. Och varför går det inte ihop? Varför jobbar man heltid om man har små barn och livet bara blir stress? Eller har en miljon aktiviteter osv.

Jag funderar ständigt på hur jag ska göra för att må bra, orka med, återhämta mig osv. Det leder till att jag är noga med sömnen, försöker hinna träna minst en gång varje vecka, vi jobbar deltid för att minska vardagsstressen, vi tackar nej till en del saker på helgerna för att ha hemmatid osv.

Vill ge min enkla bild av problemet.

Samhället har blivit mer otryggt (osäkra anställningar speciellt för yngre och jag fick själv sparken så fort jag fick barn) - samtidigt som pressen utifrån sett att vara perfekt har ökat i och med segregationen i samhället (tillhör du "rätt" grupp och går dina barn på rätt skola).

Psykvården har också försämrats jämfört med förut - kommunen verkar inte ha råd med den samtidigt som fler söker stöd idag.

Lödningen för att orka är nog individuell. Men ungdomar idag verkar ha det tuffare än vad jag hade som ung och jag hoppas att samhället har blivit mer tryggt tills mina barn har vuxit upp.

jag tror många ändå inte insett att man inte kan göra allt. Inte samtidigt i alla fall. Och jag är ganska säker på att det sällan är jobbet som knäcker folk. Inte som enda orsak i alla fall. Tittar vi på en del som är sjukskrivna så ser man att de fortsätter med rätt stressiga fritids och familjeliv. Det är barnens aktiviteter i absurdum, skjuts hit och dit , det är egna saker som stallet eller liknande som tar tid och stor del i hushållet. I bland tänker jag att de omöjligt kan göra allt samtidigt som de jobbar heltid och att vara sjukskriven blir ett sätt att få i hop det.

Folk undrar i bland hur jag orkar, jag har fyra barn och ett tött krävande jobb. Min man och jag delar på vardagens bestyr och han får också skjutsa dem till aktiviteterna och han får också ta sin del läxor o dyl. Ändå inser jag att helt lika är det inte. Städningen exempelvis blev liksom mest mitt så jag tog upp det och i stället för att fortsätta bråka eller tjafsa hyr vi städhjälp.

Vi har också medvetet ganska lata helger utan massa aktiviteter. Det är verkligen pyjamas hela fm och en sprakande brasa där vi ligger med varsin bok eller spelar spel.

Vill ge min enkla bild av problemet.

Samhället har blivit mer otryggt (osäkra anställningar speciellt för yngre och jag fick själv sparken så fort jag fick barn) - samtidigt som pressen utifrån sett att vara perfekt har ökat i och med segregationen i samhället (tillhör du "rätt" grupp och går dina barn på rätt skola).

Psykvården har också försämrats jämfört med förut - kommunen verkar inte ha råd med den samtidigt som fler söker stöd idag.

Lödningen för att orka är nog individuell. Men ungdomar idag verkar ha det tuffare än vad jag hade som ung och jag hoppas att samhället har blivit mer tryggt tills mina barn har vuxit upp.

Det jag undrar är var männen är. Kvinnan gör nästan allt hemmaarbete, tar huvudansvaret för barnen och jobbar. Du frågar varför kvinnan jobbar heltid, jag frågar varför männen inte gör hälften av hushållsarbetet och tar hand om sina egna barn. Det är så typiskt att kvinnans val är att gå ner i arbetstid och leva som fattigpensionär eller bränna ut sig och få skit för att hon gör för mycket.

Det stämmer inte.. Kolla med tidsanvändningsundersökningarna...

Det är din uppgift som förälder att skapa den tryggheten. I och med inträdet av det nya moderna klassamhället har ansvaret för föräldrarna ökat. Chansen för ett barn att skapa sig ett bra liv utan social och ekonomisk uppbackning från föräldrarna är idag liten. Många har inte förstått detta utan lever kvar i tiden då staten ordnade allt åt dig så länge du bara gick till jobbet.