Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?

Man vet väldigt lite om andra människors liv och vad de går igenom eller har för sorger så jag tror inte man ska döma andra alls.

Arbetslivet är numer i ett väldigt högt tempo med krav på att prestera i alla fall i Stockholm. Bytte från privat till kommunalt för ett antal år sedan i tron att det skulle vara mindre stress - det var det inte. Pratar jag med som jobbat där länge säger de att det var helt annorlunda för ca 6år sedan.

Jag tror väl också att utbrändhet beror på att saker kolliderar - privat och jobb. T.ex man ska precis slutföra något stort projekt och en anhörig blir svårt sjuk på samma gång. Dvs det finns inget utrymme någonstans att hitta den där vilan.

Sedan visar ju forskning att kvinnor har en tendens (eller krav) på att prestera väldigt högt och samhället har också högre krav på kvinnan. Kvinnan sköter fortfarande stora delar av hem och barn, har helt andra krav än män på att se bra ut och behöver ofta prestera mer för att betraktas som lika bra som en manlig kollega. Tycker inte att det är ett dugg konstigt att man kollapsar då.

Nu tycker jag att du ser ner på folk .. jättekul att det går bra för dig men du måste tänka på att alla är olika , alla klarar av olika mycket , vissa blir utbrända av psykisk ohälsa , skolan , jobbet ja det kan va olika saker , sånt som kanske ä enkelt för dig är stressigt för någon annan och oftast fattar man inte att det är för mycket tills man börjar få utbrändhet symptom. Du vet inte hur det är föräns du varit i den situationen. Att du ens stör dig på att folk är utbrända och sjukskrivna visar bara hur självcentrerad och egoistisk du är.

Instämmer med Anonym (anonym) i att det är extremt viktigt att ha med sig i sådana här situationer att vi alla är olika, har olika förmågor, stresströsklar osv.

Har jobbat som personlig handläggare på fk i en massa år och något som slår mig och många av mina kollegor är att den stora majoriteten av de som sjukskrivs med utmattning till allra största del är kvinnor i sk lågstatusyrken. Jag har under mina drygt 8 år i yrket tex bara stött på två läkare med diagnosen, men flera uskor varje vecka. Liknande för tex ekonomichefer kontra admin assistenter osv.

Pratade med en äldre läkare en gång som menade att när denna diagnos först började dyka upp var det så gott som endast väldigt högpresterande individer med galet långa arbetsveckor, stort ansvar etc och ofta mycket resande i tjänsten + ett intensivt socialt liv därtill som erhöll den medan det numera närmast är tvärtom; mycket deltidsarbetande personer som kämpar för stt få ekonomin att gå runt och i många fall har en ganska passiv fritid. Ganska intressant, om hans observationer är riktiga. Känns för mig logiskt att man orkar mycket mer om man har ett jobb som ger en energi och utmanar en + en stimulerande och rolig fritid och ett bra nätverk omkring sig.