Varför har folk så svårt att skapa sig ett liv som de orkar med?

När tycker du att man ska hinna det? Visst har man en man som är villig att ställa upp mycket så kanske man kan få sova varannan natt i alla fall och få komma till gymmet 1-2 gånger i veckan. Sånt tur hade då inte jag. Efter som jag "bara" gick hemma så var det självklart att jag skulle ta ALLA nätterna, han behövde sova inför jobb och på helgen skulle han så klart få vila. Efter jobbet behövde han också vila, träna eller träffa sina kompisar. Jag hade ju hela dagen på mig att göra sånt. Mm.. Träning innebar det jag hann med hantlarna hemma medan barnen lekte med nått annat, eller barnvagn promenader, båda stressande för man visste aldrig när barnen skulle tröttna. Sov barnen på dagen så fick man passa på att städa. På natten sov dom oftast inte jätte bra så då fick inte jag heller sova. Så trött jämt. Hela dagarna gick i ett, städning, matlagning, disk, tvätt, passa barn, underhålla barn, aktivera barn osv.

Att börja jobba sen var som att få semester. Bara att få gå på toa i fred i 5 minuter var helt fantastiskt. Åh när jag också arbetade så kunde jag åtminstone ställa lite krav på mannen att hjälpa till hemma igen.

Är trött på all okunskap det finns runt psykisk ohälsa.

Till exempel är den mycket, mycket, mycket större i u-länder.

Sen är det faktiskt så att man inte vet så himla mycket om orsakerna till utbrändhet eftersom det är komplext och inte så skitenkelt som ts och andra ostressade tror. Det man vet påverkar är krav, kontroll och stöd och samverkan dem emellan.

Med det sagt är det jättebra att många ser preventivt på sin hälsa och försöker göra bra val, för när man väl gått in i väggen är de där bra valen förbaskat mycket svårare att göra.

Andlighet och sånt kan funka för vissa, men det är inget måste. Jag tror snarare att vi i framtiden kommer att bli mindre materialistiska och värdesätta andra saker i livet. Eller det är snarare vad jag hoppas. För såsom det är nu finns egentligen bara en värdemätare: materialistisk framgång.

Så jobbigt. Men det var väl ett eget val, både att skaffa barn med den mannen och att vara hemma med barnen? Varför delade ni inte på det?

Håller med. 

Det här tror jag mycket på, att det är inte enbart jobbet som gör att man kan nå en gräns man inte visste fanns för en själv. Ett krävande jobb kan vara tufft men man hanterar det, sen om något hemskt händer i privatlivet så kan det faktiskt från en dag till en annan vara så att man inte längre är densamma. Det kan vara att ens partner plötsligt dör, det är svårt att ta hand om otröstliga barn och samtidigt själv sörja och fortsätta driva på i sin karriär som tidigare. I det läget behöver det inte krävas jättemycket för att tippa vågskålen något för mycket. Been there...:( Trodde i mitt inre att jag var helt immun.

Han var inte sån innan. När jag arbetade och vi inte hade några barn så var det inte så stor skillnad på oss, jag kanske gjorde lite mer än han på lediga dagar hemma men inte så att det var ett problem. Men när barnen kom och jag gick hemma så ansåg han att jag inte gjorde nått, att jag typ hade semester. Han var inte intresserad av vara hemma med barnen, det visste jag innan, och det var okej för mig, men inte att han la över ALLT på mig för att han ansåg att jag bara var ledig medan han slet på jobbet. Så tillslut satte jag barnen på dagis och återgick till mitt arbete, det funkade inte att vara hemma. Nu är det bättre, jag får mer hjälp hemma och mår psykiskt bättre av att jobba med, får komma ut och träffa folk, prata om annat än barn och städning.

Intressant tråd. Jag håller med i mångt och mycket här.

Jag har handskats med psykisk ohälsa större delen av livet och min terapeut förvånades över hur fort jag överkom flera av mina tidigare hinder som depression social fobi utbrändhet självmordstankar och de som varit i liknande sits som fortfarande är fast i det tillståndet har enligt mig bara inte samma vilja eller beslutsamhet att skapa bättre förutsättningar och har man inte det, då kommer absolut ingenting förändras hur länge du än går terapi, hur mycket mediciner du än tar, hur länge du än är sjukskriven, för problemet är inte en sjukdom, ett jobb, en tillvaro, problemet i grunden hur din situation än det ut är din bild av dig själv, din inställning och din oförmåga att ge saker en ny chans.

Svenskar måste vara de mest ältande människor som existerar, trots att det inom några år mest troligt inte kommer finnas kvar terapi som uppmuntrar att prata om samma saker upprepande gånger eftersom forskning kommit fram till att vår hjärna kan inte skilja på vad vi tänker / säger och vad vi upplever i nuet, det är därför vi har det som kallas ångest, vilket gör att det du tar upp det du tänker på som redan inträffat, ett trauma en jobbig erfarenhet, det uppfattas som nutid för din hjärna.

Man har inte ångest, man har däremot om man skulle skriva en post-it-lapp för varje tanke man har, alldeles för många tankar om saker som redan inträffat, att leva i det blir ett självförvållande. Vi tenderar också att tänka alldeles för ofta och mycket på saker om framtiden som är helt oskrivna blad, och lägger tid på att försöka lista ut vad som kommer ske, i en illusion att det mår vi bra av.

Vi mår som bäst av att släppa hända saker, leva i nuet och ha inställningen att vad ön framtiden eller imorgon ger, så fixar vi det. Punkt. Den terapi som liknar detta tankesätt är KBT. Med mycket fokus på att vara här.

Sverige har inte i vår kultur att meditera (släppa allt och vara i stunden) att vara tacksamma (tacka gudarna för maten för hemmet för kärleken i livet och allt vi har)

Att tillåta sig känna sig fulländad och nöjd.

Dessa tre komponenter är enligt mig livsnödvändiga för ett hälsosamt liv. De är botemedlet för ångest. De skapar lugna celler i dig som ger dig en frisk kropp, de vårdar det viktiga, och glömmer det meningslösa. De gör dig pigg på livet, på dig själv, de stärker vem du är och vad du mår bra av inte som Svenska kulturen "vad jag borde må bra av"

"Vad jag borde göra" de alla hänvisar till fullkomlig acceptans för vad som är.

Här är dessutom en lista på vad svenskar intalar sig att de mår bättre av:

- Rutiner (du mår inte bra av rutinen du mår bra av att känna mening med varje dag och detta kan du göra utan en klocka)

- Äta nyttigt (Du mår inte bättre av att räkna kalorier eller köpa ekologiskt, du mår bra av omtanken om dig själv och din kropp detta kan du göra på många andra sätt)

- Sova regelbundet (Du mår inte bättre av att klocka din sömn, du mår bra av att respektera det din kropp signalerar är du trött sov, är du jättepigg mitt i natten gå upp och gör någon syssla, gör av med energi)

- Ha ett jobb (Du mår inte bra av att ha ett jobb du mår bra av tryggheten att tillhöra och att byta miljö)

- Ha mer pengar (Du mår inte bra av att ha mer pengar du mår bra av illusionen att mer pengar ska betyda mer lycklig men din lycka är helt kostnadsfri från pengar, du kan sitta på en sten i skogen och vara lycklig det är en tacksam person som är lycklig, inte en rik)

- Att inte vara ensam (Du mår inte dåligt av ensamhet, du mår dåligt av att du inte ger dig det du behöver så ensam kommer du känna dig med eller utan människor när du försummar dig själv med kritiska tankar om dig, med krav på dig, med dömanden)

Med andra ord, vill du höja din levnadsstandard räcker det inte att äta nyttigt, sova regelbundet, tjäna mycket pengar, ha ett förhållande och vänner, och följa rutiner, för du mår bara bra av dessa om dina tankar är på rätt ställe,alltså kan du vara helt utan allt detta, men har du rätt tankar som skapar rätt sinnesstämning, känner du lycka och frihet i ditt liv ändå. Tankens kraft är så fruktansvärt mäktig och svenskar vill gärna inte förstå detta.

Jag har fått se vad tankar har för makt rent fysiskt. Vi var en grupp i ett experiment och fick prova tänka olika tankar och se hur vår styrka ändrades. Positiva tankar om oss själva gjorde oss starkare i musklerna, negativa gjorde oss klena. Positiva gjorde också att man frigjorde mer energi, och blev rakare i kropen, negativa gav värk i leder och nacke och gjorde att vi säckade ihop. Finns ytterligare experiment där folk skapat blåmärken av tanken att ett låtsas-slag var ett riktigt. Att de som tror något är nickel när de är allergiska får utslag fast det var av plast.

Så varför har jag kunnat tagit mig ur det här sjukskrivna utbrända vad tycks vara hopplösa tillståndet som flera terapeuter ansåg skulle hålla mig sjuk resten av livet?

Jag gjorde min hemläxa med mina tankar.

Och som ni märker. Det handlar inte om "tänk positivt" det handlar om att vara medveten vad du redan bär på för tankar, dagligen. Om du känner dig fruktansvärt stressad och i paniktillstånd, skriv ner alla tankar du har och stryk över alla som är dåtid, framtid, eller som kritiserar dig.

Se hur många du har kvar som gynnar dig, för mig var det chockande lite, så det var bara att skriva ner nya livsfrämjande tankar och vara bestämd att faktiskt skita i resten. Det kan du lära dig genom bl.a mindfulness.

Har hjälpt och inspirerat främlingar till bekanta till vänner till familjen i olika situationer och tillstånd och de som mår bättre idag har en sak gemensamt, de förstod att mental hälsa är som fysisk hälsa, kondition är färskvara, det är ditt sinnestillstånd med. Du måste träna upp din mentala hälsa, lika hårt som du tränar din kropp för att få bra starka muskler, bra kondition,

Det krävs alltså inte bara vilja, du måste vara 100% engagerad, då kan vem som helst komma hur långt som helst.

/ E

Jag gick in i väggen för snart 15 år sedan, med facit i hand började det med att min pappa dog och att jag var duktig äldsta barnet, det gick så långt att jag fick en depression.

För inte allt för länge sedan var jag nära igen, tidplaner som hela tiden fallerade, kunde vara sysselsättningslös men ändå under tidspress eftersom jag inte fick handlingar i tid och sedan skulle jag få två veckors arbeta gjort på två dagar. Men jag har tack och lov en chef som lyssnade och fick en jättefin hjälp. Bara det att han tog över prioriteringarna och jag kunde släppa den biten, så.släppte mycket.

Man vill fixa det, man vill lösa det och blir fartblind

Tillägg. Jag kan se sambandet att har man barn så tror man att man funkar bättre om man går runt med tjugo tankar i minuten, vad som ska göras imorgon vad som ska vara nästa vecka vad som ska komma om en månad och vad som hände igår och vad kommer det innebära om några dagar etc etc. Och det är så lätt att det här blir en vana för ditt huvud. Ständigt uppkopplad. Utöver detta är du dessutom i tankar om andras liv vad andra gör vad andra tänker och tycker och du jämför värderar analyserar sönder bedömer och fastnar i det, istället för att ta det viktiga, en tanke i taget,

och vara närvarande för dina barn.

Skulle jag ge ett tips till utbrända mammor

hade det varit att sluta vara uppkopplad på allt.

Stäng av notiser i mobilen, prova vid lediga småstunder att faktiskt göra något annat kul för dig själv än att scrolla Facebook och få ännu mer intryck ännu mer tankar via sociala medier. Undvik att kolla nyheter dagligen på Aftonbladet / på tv.

Skapa din vardag efter de tankar och intryck du behöver. Välj de själv istället för att alla väljer åt dig.

Handen på hjärtat jag mår så kollosalt dåligt när folk har förväntningar att jag ska vara tillgänglig dygnet runt. Den stressen är den absolut värsta, den och ältande. Och oro om framtiden. De tre är gift för mitt liv och då kan jag tänka mig att har man dessutom barn som behöver ens närvaro dygnet runt, då skadar dessa tre en betydligt mer och leder direkt till utbrända föräldrar.

Så i min mobil är det missade samtal och då kan jag själv välja när det passar mig att ringa upp. Mina sms kommer inte upp på skärmen utan jag kollar när jag själv vill se om någon hört av sig. Jag har WhatsApp och en till chatt men alla där vet vad som gäller, jag svarar inte när någon hör av sig jag svarar när jag vill det. Och när jag är förälder, då kommer jag mest troligt ha hela mobilen i flightmode tills jag har en stund över då jag tycker det känns okej att kolla runt vilka som vill mig något.

Att vara avkopplad istället för uppkopplad - är raka vägen till ett bättre liv.