Deprimerad av föräldraskap

Du försökte göra något bra och det vart knas.

Det borde ju gå att ringa nånstans och säga att du är osäker på om du är pappan och vill göra ett faderskapstest. Det är väl bara spela dum om någon säger nått. Kanske man ringer kommunen? Det är ju där man skriver på om faderskapet :-s

Vadå faderskapstest han skriver ju att han inte är den biologiska pappa? Och att han vet om det redan

Nu är det så att du faktiskt skrev på faderskapet och gjort är gjort och att avsäga sig papparollen kommer krossa många hjärtan främst den lillas för hen ser ju ändå dig som just sin "pappa" så att komma 5 år senare och vilja bryta kontakten kommer göra barnet förkrossat tänk att ha en pappa i sitt liv och sen helt plötsligt så finns han inte där precis som om du var död men så är ju inte fallet utan du överger honom förstår verkligen mig inte på såna som dig?

Tror inte att man bara kan avsäga sig faderskapet på det sättet, när du rent juridiskt står skriven som barnets far.

Stackars barn!

Du verkar vara en så fin kille och det är så sorgligt att läsa hur du mår.

Först och främst - se till att få hjälp för ditt psykiska mående! Det finns båda mediciner och samtalsstöd som kanske kan hjälpa. Jag vet att det inte ändrar din situation men det kan göra så att du står ut med den.

Sen, när du mår bättre och tänker mer klart (för man tänker inte klart när man mår dåligt, då är allt bara katastrof), då pratar du med mamman. Kanske kan ni ändra upplägget lite? Kaske kan du ha barnet varannan helg istället, åtminstone under en övergångsperiod? Kanske kan barnet bo hos mamman helt och du finns kvar som en närvarande och viktig vuxen?

Det finns många ideal hur man ska leva som förälder, men man behöver faktiskt inte. Du måste inte bo i villa - barn är lyckligare i lägenhet om det får föräldern att må bättre. Är det inte jättelångt bort så kan du kanske flytta till drömjobbet ändå? Kan barnet komma varannan helg? Kan du behålla en liten lägenhet i hemstaden och komma hem varannan helg? Kan mamman bo i villan och du kommer dit för umgänge?

Och resa kan du också göra! Kanske inte flera månader i taget, men några veckor? Åter igen, prata med mamma! Hon kan kanske ta barnet några extra veckor om du vill resa? Du kan ju göra samma sak för henne.

Det som är bra med att du var väldigt ung när du fick barnet är att du fortfarande är ung när hen blir stor. Allt det där du har drömt om att göra kan du lika gärna göra när du är 35-40. Spara pengar redan nu, gör konkreta planer, dröm! När ditt barn är stort kan du ta tjänstledigt eller säga upp dig och bara resa omkring och leva ut din dröm. Folk säger ofta att man ska passa på innan man får barn, men det är väldigt gammeldags. Du kan passa på sen också - eller varför inte med barnet!?

En sak kan kag lova dig utan att känna er - hur dålig pappa du än tror att du är så kan du inte skada ditt barn mer än om du nu plötsligt ?säger upp? faderskapet och överger barnet. Barn tar på sig skulden och kommer att anklaga sig själv. Barnet hade en pappa som sen inte ville ha henne/honom mer - så fruktansvärt trauma! Du mår dåligt nu, men ditt barn älskar dig med all säkerhet innerligt ändå! Så för din, barnets och mammans skull - se till att hitta en livsstil som fungerar för dig så att du båda mår bra och kan fungera som den pappa du är!

Hej!

Tack för ditt svar!

Grejen är väl den att jag inte vågar prata med någon om det. Då jag är rädd för reaktionerna. Utåt sett kan jag förstå att jag framstår som ett ärkesvin rent ut sagt.

Och även om jag pratar med någon så vet jag inte riktigt vad det ska hjälpa till faktiskt.

Jag vill inte vara kvar i den här staden. Jag vill flytta dit jag har fått erbjudandet om jobbet. Vilket är ca 4 timmar ifrån mitt nuvarande hem.

Det här kanske inte är en så populär åsikt men jag förstår att du inte har lust att offra en massa för ett barn som inte är ditt egentligen .

Det är skillnad att träffa nån som har barn och kanske vara som en extrapappa / mamma lite grann men att behöva ta 100% ansvar fast det inte är ens eget.. skulle inte gjort det .

Min lillebror var nära att börja träffa en tjej som var gravid och pappan fanns inte med alls men jag tyckte absolut inte att han skulle göra det , han var så ung (20-årsåldern) och tyckte inte han skulle ge sig in på nått sånt när det inte ens var hans barn .

Jag är själv ensamstående tvåbarnsmamma , fast äldsta bor hos sin pappa en del också. Jag skulle inte kräva att en kille jag träffar skulle ta en massa ansvar för mina barn , och skulle tillochmed förstå om en kille som inte har barn inte vill träffa mig alls pga att jag är ensam mamma o allt som det innebär.

Min yngsta träffar bara sin pappa då och då (först inte alls) men tycker faktiskt att det räcker , det viktigaste är att hon har nån kontakt med honom och att hon vet att han ändå bryr sig om henne. Han är ju hennes biologiska pappa , men kanske ni kan ordna nått sånt också? Om barnet ser dig som sin pappa och du skulle flytta till exempel kanske ni bara behöver ses då och då och gå ut och äta eller hitta på nått, det kanske räcker?

Tycker inte att du ska behöva strunta i dina drömmar och allt när det inte ens är ditt barn egentligen. Det var exakt det jag sa till min lillebror också när han höll på att börja träffa den där tjejen. Nu har han en annan tjej som inte har några barn än som han är jättelycklig med .

Det är en sak att offra en massa för sina egna barn , det har jag verkligen gjort men skulle faktiskt inte gjort det för nån annans barn. Förlåt om det låter hemskt men jag känner så.

Och du kan säkert få göra ett faderskapstest om du säger att du tror att du kanske inte är pappan (även om du egentligen vet säkert), kan knappast vara första gången det händer .

Lycka till!!

Det kan nog vara svårt att hitta någon i samma situation, det är nog rätt ovanligt...

Har du inga känslor för barnet? Vill du ha någon som helst kontakt med det framöver?

Är svaret ja, så borde du nog låta det vara som det är.

Du kan säkert bli avregistrerad som pappa efter att du gjort faderskapstest som visar att du ej är fadern.

Men risken är då överhängande att du aldrig får träffa barnet igen...

Hur som helst så förstår jag inte hur du tänker att detta är för BARNETS skull? Barnet får veta att den som han hela tiden trott är hans pappa inte är det, och att denna "pappa" nu lämnar barnet...

Barnet får istället veta att hans riktiga pappa i själva verket är död...

Det är inte lätt för en sexåring!

Tänkte inte på när jag svarade att pappan faktiskt är död., det är ju ingen lätt situation alls. Men jag förstår dig TS. Annars kan man ju tyvärr tänka att mamman får skylla sig själv lite som skaffar barn med en pappa som inte finns med i bilden. Samma sak med mig med mitt andra barn även om det har blivit lite bättre nu.

Klart att man måste tänka på barnet också .. kanske hade varit bäst om du inte hade tagit på sig faderskapet från början och istället bara varit "mammas kille" eller "låtsaspappa" .

Men det är ju inte så mycket att göra åt det nu. Tycker ändå du ska göra faderskapstest och försöka avsäga dig faderskapet , och flytta om du vill det. Sen så behöver du ju inte försvinna helt ur barnets liv , ni kan ju fortsätta ha kontakt och kanske ses då och då om mamman tillåter det.