Hur länge orkar man innan man ger upp helt?
Jag har flera psykiska sjukdomar och asperger. Jag är bipolär och är inne i ett djupt depressivt skov,jag har GAD med extrem ångest och panikångest,självmordstankar, total livsleda och anorexi.
Jag kämpar och kämpar men hur länge ska jag orka? Jag orkar bara inte mer. Läkare idag på psykiatri sa att hon vill ha mig inlagd på psyk igen, det blir väl typ tionde gången som minst, säkert flera gånger än så. Jag sa nej, jag hatar slutenvården och det har aldrig hjälpt mig. Men svaret på det var att om det fortsätter så här med viktnedgångar, att jag äter så lite men rör mig så mycket och den här djupa depressionen, tröttheten och all ångest inte förbättras sa läkaren att det med 100% säkerhet kommer leda till inläggning.
Har inte det minsta lust med det, det har aldrig hjälpt mig, jag är liksom inte i det skicket, tycker helt ärligt att hon överdriver för det här är inte min fysiska botten rent svältmässigt och fysiskt.Men det är en sjukt svår situation psykiskt. En kamp jag inte tror att jag kommer vinna, fick ljuga lite på frågan om självmordstankar för hade jag erkänt alla mörka tankar hade jag inte fått gå hem, jag har varit i behandling för psykiska sjukdom i halva mitt liv och problem började redan som barn, asperger ställer till mycket, det bipolära med att hela tiden komma in i hypomana skov och djupa långa depressioner är en mardröm.
Att maten har gått skit större delen av mitt tonårsliv även om jag helt ärligt började få ätstörda tankar som 6-7 åringar fast då fattade man ju inte, bara att jag mådde dåligt och att jag kunde koppla det till min kropp och vikt och utvecklade självhat och kontrollbeteenden. Och nu i vuxen ålder, är 30 år, är det fortfarande ett enormt problemet. Kontroll, ångesthantering
Jag kan inte se allvaret, jag ser att jag väger 10 kg mer än när jag var inlagd sist och då ser jag det som att det är säkert att gå ner lite mer. Men det verkar ju knappt så. Varför får vissa med anorexi få gå ner i vikt medan jag stoppas innan jag ens hunnit bli smal.
Jag har visserligen gått ner 13 kg under sommaren..
Jag KAN inte se mig själv äta mer, jag kan bara inte. På julafton har jag tackat nej till jullunchen för att jag inte orkar med det, jag äter bara frukost och kvällsmat och pappa säger att jag måste äta middag med dom på jul, att han ska baka en paj till mig. Jag har inte ätit lunch eller middagar på evigheter, veckor eller månader.
Klart att jag vill träffa min familj i jul men jag är så sjukt deprimerad att jag inte orkar engagera mig, jag har bestämt att hoppa över lunchen, komma till kaffe/te/glögg och paket och lite fika som jag visserligen inte äter och byta julklappar. Stannar bara någon timme eller två för där tar det stopp.
Sen går jag hem en stund, vilar inför att åka på nästa firande hos mina andra släktingar och jag orkar ingen längre stund men ska försöka hänga i ett tag. Hur uppskattar man samvaro? Hur orkar man? Förra julen blev jag hemskjutsad flera timmar innan alla andra och hade ångest och då satte jag mig och klippte cirklar i pappkartonger som jag skriver pepp och kloka ord till mina lådor med tänkvärda ord och tittade på Grease. Att klippa cirklar för att bli lugn låter antagligen konstigt för någon som inte har en npf diagnos men mig hjälper det även om majoriteten av alla tycker det är ett konstigt sätt att varva ner, få lite lugn men huvudsaken är ju att det fungerar för mig.
Mina anhöriga och vården anser att jag är gravt svältpåverkad, hänger inte med i samtal, är trött, pratar helt monotont, är tom och livlös, orkar inte ha ögonkontakt, orkar inte bry mig om särskilt mycket alls och jag vet inte hur länge till jag vill leva. Det var länge sen jag var på den här botten. Utan överdrift är hunden det enda som får mig att inte ge upp.
När jag vaknar på morgonen är första tanken att jag vill att dagen ska vara över, jag vill bara få sova igen, stänga av med alla nattmediciner. Jag har ångestdämpande på dagen men jag vill ha mer effekt, vill somna och inte vakna på timmar men det går ju inte med hunden. Men det lockar.
Jag ser INGEN mening med att leva, varje dag är ett helvete, visst kan vissa situationer kännas lättare men det är aldrig lätt, det blir aldrig någon ordning, aldrig att jag kommer någon annanstans.
Hur länge orkar man ett liv som känns outhärdligt? Känns som jag aldrig kommer må bättre och jag är livrädd på inläggning och lika rädd för att må så här länge till. Mina depressiva episoder är mycket längre än dom hypomana, det handlar om månader ibland.