Hjälp!! Är så kluven :'(

Hej, jag tycker att du ska behålla om du vill. Det är din kropp, som du säger, en kille kommer och går men aborten kommer du alltid få ha med dig. Han kanske som sagt bara behöver lite tid att tänka? Inget som säger att han vill göra slut för det, tänker jag? Är ju ett stort steg från bådas perspektiv att bli föräldrar men som sagt, gör inte en abort om du själv inte verkligen vill det...

Tack för ditt svar. Jag har liksom inget jobb heller men jag har planer på att jobba efter mammaledigheten, söker jobb som en dåre nu och hoppas på att få jobba en hel del innan oxå, och några i min omgivning tycker att jag är dum om jag behåller barnet men har flera andra som stöttar och ställer upp som avlastning osv om jag behöver det om jag behåller barnet och som sagt blivande pappan kommer att ställa upp med barnet oxå, så jag kommer ju inte bli ensam på heltid med bebisen men jag är ju som sagt så himla kluven att jag inte vet varken in eller ut, ingen lust för att göra nånting heller, allt är så extremt jobbigt åh jag gråter flera gånger varje dag i panik åh samt att ja är livrädd att han ska lämna mej oavsett hur jag gör fast han säger att han älskar mej så himla mycke och jag är det bästa som hänt honom osv. Men sen tänker jag att kan han stoppa in en öppen åh komma i mej och inte ta det säkra före det osäkra, ja menar p-piller är ju som sagt inte 100% och han har vetat om att det är 50/50 för mej med tanke på magproblem samt operationen så för att vara på den säkra sidan så här han kunna använt kondom om han inte vill ha barn nu (tanken va att ett barn fanns med i planeringen om nått år) men förstår ändå inte skillnaden förutom att ja inte har jobb nu då så tycler inte det borde hindra egentligen =/

Sorry för långt svar :'(

När jag läser din text, får jag känslan av att du redan bestämt dig. Mellan raderna så har du bestämt dig för att behålla ditt barn. Men jag önskar dig lycka till oberoende för hur du gör! <3

Du skriver att han kommer ställanupp och hjälpa till med barnet men samtidigt så vill han att du ska flytta. Du ska nog utgå från att du blir helt ensam med ansvaret och sedan får det bara bli en bonus om han vill vara närvarande, ta halva föräldraledigheten och i framtiden vv. Att bli förälder till ett önskat barn är tungt och livsomvälvande men att bli föräldr till ett barn man inte vill ha kan nog vara mer än många orkar.

Du har nog rätt i att ert förhållande kommer ta slut oavsett vad ni gör. Ni har det redan svajigt, ni vill olika saker, han vill att du flyttar och dödsstöten kommer bli antingen ett oönskat barn eller en motvilligt genomförd abort.

Så vill du bli ensamstående mamma? Kommer du ha ork och ekonomi till barnen? Vill du gå igenom ultraljud, väntan, smärtor, förlossning, maratonamningar och sömnlösa nätter helt själv?

Kommer du orka att i bästa fall lämna barnet till pappannoch pappans framtida flickvän vv varannan jul osv?

Själv hade jag sörjt kärnfamiljen för mycket. Det är underbart att vänta och få barn med någon som verkligen vill. Det är fantastiskt att se den man älskar mest tillsammans med ens gemensamma barn och vara en samlad trygg punkt för barnen. Jag skulle heller aldrig vilja missa barnens halva uppväxt och lämna dom till en modersfigur som jag inte kan välja.

MEN det kan säkert vara fantastiskt att vara ensam mamma också! Jag har aldrig upplevt den biten så jag vet inget annat. Och att bara ha barnen varannan vecka kan nog också ha sina fördelar ( speciellt under trotsåldern) ;)

Var realistisk i ditt val. Hur vill du att ditt och dina barns liv ska se ut?

Tack för ditt svar, men jag fick olyckligtvis missfall, hade molande mensvärk en dag och trodde det va växtvärk men på kvällen började jag blöda och det blev en tur till akuten, gyn läkaren hittade inget hjärtljud och fostret hade varit död i 4 veckor, fick beskedet den 27 december. Jag hade efter att ha pratat med en kurator osv bestämt mej för att behålla och hela mìn värld rasade när hon inte hittat nått hjärtljud och jag ser att den inte rör sig alls. Jag va inställd på att det va ett missfall, jag har aldrig haft ett missfall tidigare.

Hur det blir mellan mej och sambon vet jag inte utan det får tiden utvisa.

Vill bara meddela att jag fick konstaterat missfall den 27 december. Jag va i vecka 12 och fostrets hjärta slutade slå runt vecka 8.

Känns oerhört jobbigt då jag hade bestämt mej för att behålla barnet, hur och varför jag kom fram till det med hjälp av kurator tänker jag inte nämna här nu då det inte är aktuellt.