Närståendeadoption

Jag kanske inte är rätt människa att uttala mig om det läget.

Men jag tänker ändå att en 10-åring inte tänker i "lagar" & "papper"?

har de utvecklat en relation till en person så är det den relationen som gäller, oavsett det finns på papper eller.

Jag tycker nog annars att tre år är för kort tid för att ta ett sådant beslut, och att 10 år är alldelens för ungt för att själv fatta ett sådant beslut, eller att någon annan fattar det beslutet åt en.

Tänk om de ångrar sig om något år och vill börja ha kontakt igen?

Jag hade själv ingen kontakt med min pappa på nästan 8 år (var mellan 5-12 år), av olika anledningar. Idag är jag vuxen och vi har jättebra kontakt och han är en fantastisk morfar till mina barn. Min mamma har varit omgift sedan jag var 5 och jag älskar honom, men jag hade sörjt otroligt mycket om mamma låtit honom adoptera mig. Jag hade säkert gått med på det när jag var runt 10.

Utan ok från pappan blir det extrert svårt. Säger pappan ok borde det gå.

Trots att jag har ensam vårdnad och han inte försökt att få till någon kontakt själv trots upprepade uppmaningar!?

Ja, säger pappan nej, han kommer tillfrågas, blir det mycket svårt.

Ja, han är fortfarande pappa. Och det handlar också om andra saker som förlorad arvsrätt efter den biologiska pappan och dennes släkt, det är enligt myndigheterna en väldigt viktig sak.

Jag tittar själv på vuxenadoption då mina barn är stora nog när det blir aktuellt, då får pappan yttra sig men hans ord betyder inget om jag förstod det hela rätt. 

Nu har jag bara gjort närståendeadoption utan att en fader varit inblandad (spermadonator), men vad jag förstod från processen då så måste man hitta den biologiska fadern som ska godkänna adoptionen. Ett barn kan så klart inte bli bortadopterad från någon utan dennes vetskap eller samtycke.

Jag tycker att det är en svår fråga. Ta god tid på er att tänka över. Jag tycker att det är fint om nu vill adoptera, inte bara för att ditt barn blir mer på jämn fot med era andra barn, utan kanske framförallt för att din man får en säkerhet i form av vårdnadsrätt om ni skiljer er eller om du går bort. Det påverkar ju arv också, vilket kan vara värt att tänka på, i synnerhet om den biologiska pappan eller adoptivpappan har stora tillgångar.

Å andra sidan förändrar det ingenting. Den biologiska pappan är och förblir alltid hens genetiska pappa, oavsett om hen blir adopterad eller inte, och din man är lika mycket pappa i bemärkelse kärlek, relation och omvårdnad, oavsett vad lagen säger.

Bra också att be om input från forum och kanske vänner, även om det så klart är ert och bara ert (ditt, pappans, barnets och biologisks faderns) beslut.

Det verkar mycket märkligt med tanke på att han inte vill träffa hen och om han skulle säga nej så borde det enbart bero på någon maktspel ifrån hans sida?

Utredarna borde väl ta nuvarande umgänge/kontakt i beaktande eftersom det är lika med noll?

Hur chanserna ser ut är svårt att svara på då det beror på hur de dömer i rätten. Vad jag förstått så kan de vilja förhöra biologiska pappan samt även barnet i vissa fall. Mitt råd är att kontakta en advokat inom familjerätt som kan svara på era frågor samt hjälpa er med ansökan.

Det försvårar absolut. Dock kan de även dömma emot pappans ord om de anser att det är det bästa för barnet