Min sambo har ”baby blues”

Känner igen mig så mycket i det du skriver.

Våran son är nu 5 månader och dem första veckorna när han fötts var hemska för mig.

Samtidigt som man var så glad så kände jag att jag förstört mitt liv, att jag ångrade mig och fattade inte vad jag hade gett mig in på.

Jag saknade mitt gamla liv, jag var ledsen för att det aldrig skulle komma tillbaka, att det aldrig mer skulle vara bara min sambo och jag.. you name it, alla såndär hemska tankar man kan tänka, och skämdes gjorde jag. Jag sa inte till nån att jag kände att jag oönskade mitt efterlängtade barn för det var för skamligt.

Man ska ju känna att allt är rosa och fluffigt och kärlek överallt, men långt ifrån alla känner så. Det är nu som jag verkligen verkligen känner att han är det bästa som hänt mig och att jag aldrig skulle kunna tänka mig ett liv utan honom.

Men som sagt, dem första veckorna var jobbiga och jag vill att ni ska veta att det är okej att känna som ni känner.

Det är så lite fokus på VAD och HUR man kan känna när barnet har kommit. För mig räckte det inte att folk hade sagt att man kunde bli ledsen, hade jag vetat att dessa tankar jag hade var normala hade jag varit lite mer förberedd och förstått att det bara var en ?fas? och att det är normalt.

Ge det tid, gå promenader tillsammans. Det hjälpte mig. Att bara få komma ut!

Prata med folk hur ni känner, jag lovar att den första ni berättar det för kommer säga ?så kände jag med?.

Underbart och grattis till er lilla guldklimp! ??

Hade också osäkra känslor över mitt barn i början. Men det har vänt och nu kan jag inte tänka mig något annat än kärlek för lillstumpan. Men det är en livsomställning att få barn. Fast det är jätte bra att ni har varandra och kan prata om det. Men jag tycker nog att ni ska absolut prata med er sköterska på Bvc. De är ju de som har kunskap och hjälpmedel att guida er genom föräldraskapet. Pratade med min sköterska om de känslor som jag hade i början, och hon sa att det inte är ovanligt att man som nybliven förälder kan känna så.

Men fortsätt att prata och bekräfta varandra OCH snälla, prata med er sköterska på Bvc.

All lycka till er!

För mig och min man var det samma sak. Vi kände en stor beskyddarinstinkt för barnet direkt, men ingen kärlek och den där lyckan alla talar om. Den växte fram långsamt ju äldre barnet blev. Och OJ vad kärlek man känner nu.

Ge er utrymme att landa i era nya roller, det kommer att bli bra.

Ni är inte ensamma!! ? kom ihåg det. Tror det är mer vanligt än vad man tror.... vår pojke är 5 månader nu och jag/vi hade precis dessa känslor också. Mkt viktigt att ni pratar om detta inte bara med varandra utan också med bvc samt ev anhöriga som kan vara stöd... klen tröst men det går över och dom känslorna ni känner nu kommer bytas ut till enbart obeskrivlig kärlek. Jag lovar. ??? ta hjälp. Och det kan vara jobbigt i början. Vi tyckte det var fruktansvärt (ursäkta uttrycket men vår pojke hade även kolik så vi hade en tuff start på många olika sätt...). Viktigt vara vaksam på om det "bara" är baby blues, det ska isf gå över på några dagar (massa hormoner, jag grinade konstant). Kan annars vara risk för förlossningsdepression. Något som det talas om alltför sällan dessvärre... det är därför jag råder er att tala med bvc så ni får korrekt stöd. All lycka till er, ni har mkt kärlek att se fram emot med ert lilla pyre.

Jag grät varje dag i flera veckor när första barnet kom. Det är en sån absurd omställning att få barn, man känner sig totalt låst, totalt hjälplös, man längtar tills barnet sover och när barnet sover längtar man tills barnet ska vakna. Sen sover man knackigt själv och fattar inte hur hela livet ställs på ända.

Det blir bättre! Försök att komma ut och promenera lite grann, försök hjälpa varandra att sova. Stötta varandra och håll ut. 

Och sänk kraven maximalt på hur julen ska vara i år.

Grattis till bebisen! Vår son föddes också med akutsnitt och jag kan ärligt säga att jag helt naivt inte ens tänkt på att detta kunde hända, så jag fattade liksom inte riktigt att jag inte fått uppleva den vaginala förlossning som jag och min man hade förberett oss på genom att gå kurs etc. Hade överjävligt ont också och fick inte starkare mediciner trots att jag knappt kom upp ut sängen. Min man var hemma i tre veckor och gjorde typ allt med sonen utom att amma, sedan hjälpte min mamma mig i två veckor och efter de fem veckorna mådde jag bra igen rent fysiskt, men det dröjde innan jag orkade svara på frågor om hur jag upplevt förlossningen för jag var så besviken för att inget gått som jag tänkt.

Har hon fått smärtstillande, hjälper de? Annars kontakta sjukvården. Ni kan även prata med er BVC-barnmorska angående mammans mående - kanske behöver hon prata med någon. Jag gjorde aldrig det men om någon under barnets första månad hade erbjudit mig en konkret tid för samtal hade det säkert varit bra.

Jag ammar just nu och ibland kan det kännas som att amningen är som att trycka på en ångestknapp och man börjar bara böla. Men det gick över till stor del men var väldigt jobbigt i början.

Det är jätte, jättevanligt. Fick barn förra hösten och tyckte att detvar fruktansvärt jobbigt, och min partner hade det ännu värre. Vi hade inte förväntat oss att känna kärlek från första ögonkastet så vi tog det lugnt och accepterade att det växer fram, men att det skulle vara så kvävande, så begränsande och så ångestladdat att få barn hade jag inte försetällt mig.

Vi försökte ta oss igenom första tiden genom att varje dag tänka på att äta bra och gott, komma ut i friska luften och röra på oss, och att vila så mycket det går. Har ni familj nära så är det jättebra att be om avlastning. Vi hade morföräldrar som kom ett par gånger i veckan så att vi hann gå och fika, gå på brunch eller göra något roligt tillsammans. När jag slutade amma kändes det otroligt mycket bättre, och jag började känna igenmug själv igen. Sen i takt med att vi fick mer ostörda nätter så kändes det också bättre ochbättre.

Håll ut där - bebistiden tar slut snabbare än man tror. Och använd alla tänkbara strategier att ta er igenom den!

Det är jättevanligt och något man pratade en hel del om på vår föräldrautbildning, trodde de överdrev men det var tvärtom. Jag gjorde också akut snitt och amningen funkade inte. Min man var också helt slut för vi sov knappt och jag grät för ingenting. Låste in mig på toa och tittade mig i spegeln och trodde på allvar att jag hade blivit knäpp och ville bara gå ut genom dörren och allt skulle vara som innan vi fick barn. Jag önskar jag hade vetat att det skulle gå över efter några veckor och att det skulle bli så mycket bättre då. Det är så nytt för er, ge det tid. Jättebra om ni kan vara hemma båda några veckor, stötta varandra och turas om. Även om du också tycker det är jobbigt så säg inte det för mycket till henne. Är hon skör nu så blir det ännu värre om hon hör att du också tycker det är lika jobbigt. Min man höll på och klagade över sin sömnbrist och då trodde jag att han skulle dra och lämna mig. Vilket han absolut inte tänkt men allt känns tänkbart när man är i baby blues. Prata med bvc om det är jättejobbigt men kom ihåg att det blir bättre snart.

Hej allihopa och stort tack för alla svar och att ni sätter er in i våran situation. Vi har nu kunnat prata lite med varandra angående detta och det känns som en sten lyftes från bröstet, dock så hamnar vi där igen varje kväll märker vi (nu sover hon med lilla lucia gossen på bröstet)

Jag läste alla era tips och jag tänker föreslå lite planer för oss två om att typ låta våra föräldrar/syskon ta hand om grabben någon dag/kväll så kan vi få typ bara äta en middag ute eller ta in på hotell för en hel natt sömn etc, jag känner att vi behöver varandra mer än någonsin just nu. Promenader känns som en väldigt bra idé :)

Får man fråga er föräldrar hur ni gjorde sen när sambo börjar jobba? Vi jobbar i butik o jag måste tyvärr börja jobba v1(testat att prata med chefen o han löste några dagar i december slutet) så vi förstår nu att jag måste tillbaka snart. Min sambo är nu livrädd för att jag ska börja jobba snart, o jag med. Hon säger att hon inte kommer klara det fastän jag vet att hon är stark kvinna som klarar allt. Hur gjorde ni vid den delen? Vi tänkte praktiskt att jag kanske kan gå ut med barnvagn när jag e hemma o så men jag vet inte om jag ska förvänta mig att det kommer bli tufft med jobb heltid och ta hand om barnet o sambon som mår dåligt.

Hur tänker ni som bör funka mest praktiskt?