Vem anser du vara Sveriges bästa statsminister genom tiderna?

Får jag bara påminna om att den här tråden handlar om vem DU anser vara Sveriges bästa statsminister genom tiderna. Inte hur dagens regeringsbildning skötts, det är en annan diskussion.

En sak jag noterat är att ingen av de hittills som röstat valt varken Arvid Lindman eller "annan" där klassiker som Themptander, De Geer och C.G Ekman ingår. Det gör mig lite besviken att dessa är så bortglömda trots de ovärderliga insatser de gjorde för svensk demokrati och/eller ekonomi (Themptander i Tullfrågan på 1880-talet, De Geer i respressentationsfrågan, Ekman under depressionen, m.m).

Ber om ursäkt för att jag läste slarvigt.

Ola Ullsten platsar nog annars som given etta i tävlingen om Sveriges mest anonyma statsminister.

Det är egentligen rätt konstigt att han är så anonym som han är. För om vi förbiser att han är Sveriges just nu äldst levande statsminister så var han den statsminister som lett Sverige med den minsta minoritetsregeringen genom tiderna. Han var dessutom statsminister under en väldigt turbulent tid... Fälldin hade avgått från posten p.g.a. kärnkraftsfrågan, borgerligheten visade sig långt mer splittrade än de gav sken av i valet 76, Sverige var i en process där industrier automatiserades och arbetslösheten blev ett problem... Även inom Folkpartiet var det turbulent. Per Ahlmark hade avsagt sig rollen som partiledare och ersatts av den kontroversiella Ullsten, och nästan direkt efter fick han ta över rollen som statsminister.

Så även om ämbetsperioden var kortvarig så var det en väldigt intensiv period för Borgerligheten... Å andra sidan är Fälldin bortglömd bland en alldeles för stor massa av befolkningen.

Jag lägger min röst på Göran Persson.

Inte för att jag stöder (s), långt därifrån, men med "bästa statsminister" läser jag inte "skickligaste", inte den vars politik jag gillar mest. Göran Persson var en mästare i att få igenom det han ville få igenom och var framför allt en maktspelare.

Han utnyttjade skamlöst luckan i utnämningspolitiken till att placera sitt eget folk på alla möjliga poster och cementerade på så sätt ett inflytande för (s) under lång tid framöver i förment opolitiska sammanhang. Han lyckades splittra de borgerliga och såg till att (s) blev navet som svensk politik kretsar kring genom att locka över Olof Johansson till att stödja honom (OK, just det kanske inte var så svårt, OJ var högst tveksamt till höger om mitten) trots (s) tendens till vikande väljarstöd och han lyckades plantera myten om att de borgerliga var orsaken till krisen under 90-talet trots att de snarare var de som fick inleda uppstädningen.

Effektiv maktspelare om sagt. Reinfeldt gjorde mycket bra som jag uppskattat men han hade en enklare sits som ledare för en majoritetsregering, inledningsvis i alla fall. Dessutom gjorde han det strategiska misstaget att bädda för (sd):s tillväxt genom att göra upp med (mp) om migrationspolitiken. Utan det hade vi haft ett mindre (sd) och kanske lättare att styra landet. Så även om jag uppskattar Reinfeldts politik betydligt mer anser jag nog att Persson var skickligare.

Palme var en stor katastrof, hur helgonförklarad han än må vara. Erlander hade en betydligt enklare sits med en ekonomi som växte stadigt i efterkrigstiden.Hur skickliga de tidiga statsministrarna var kan jag inte riktigt bedöma. Fälldin kunde inte hålla ihop sin regering och Ullsten ledde vad som i praktiken var en expeditionsministär. Löfven har iofs lyckats med konststycket att få oppositionen att lägga sig platt men mitt övergripande intryck är ändå inte särskilt positivt.

"...läser jag in "skickligaste","... skulle det förstås stå.

Ja, det är kanske lite märkligt att Fälldin är så bortglömd. Det var ju under honom som de borgerliga partierna lyckades bryta ett 40-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav - fast å andra sidan är det 40 år sedan detta hände.

Men din frågeställning är hopplöst svår att besvara. Löfven och Persson är/var skickliga på att utnyttja motståndarnas svagheter, Palme en lysande talare, älskad av anhängare (mina föräldrar närmast avgudade honom)men avskydd av motståndare, Reinfeldt utstrålade kompetens och Ingvar Carlsson var förmodligen den ärligaste statsminister vi haft.

Jo jag är medveten om att min frågeställning är problematisk av flera skäl. Definitionen av vem som varit "bäst" är svår och mynnar ofta ut i subjektiva åsikter mer är objektiva. Men det är ändå en intressant diskussion och något jag tycker kan ge en hum om vilken typ av politiker vi idag uppskattar mest.

Ska väl också erkänna att mitt val föll på Fälldin eftersom att jag är centerpartist. Men jag tycker att hans karisma och lugn utstrålade hela hans politik och jag tycker att det är skickligt att styra ett land med en splittrad regering liksom det Fälldin gjorde. Men däremot vet jag inte om jag skulle valt Fälldin om jag var något annat än Grön...

Så jag vet, frågeställningen är diffus. Men låt oss ändå se vart den leder :)

Fälldin ligger så långt bort i tiden att jag förmodligen bara har klichéuppfattningar om honom, gröna vågen, kärnkraftsmotstånd, pipan han alltid pysslade med och så landsbygdens lugna Fälldin som motbild till den hetsige stadsbon Palme. Men jag vet inte vad han lyckades förverkliga av Centerns idéer och inte heller riktigt vilka förutsättningarna var.

Ett mått på en skicklig politiker borde ju vara att hen i så stor utsträckning som möjligt får igenom partiets politik, fast det var inte så svårt för exempelvis Tage Erlander som slapp samregera med andra partier.

Jag röstade på Olof Palme - men då egentligen utifrån hans retoriska briljans och att han var visionär, som realpolitiker var han nog usel.

De statsministrar som lyckats bäst att få igenom sitt partis politik, eller kanske snarare deras egen version av denna - tror jag är Göran Persson och Fredrik Reinfeldt.

Jag skulle nog säga att detta är lite symptomatiskt för Sverige, vi är dåliga på att höja upp våra stora personligheter (utom när det gäller krigarkungar av någon anledning). För oavsett om man som jag är Centerpartist eller inte så måste man nog kunna se vilken enormt stark personlighet Fälldin var. Född fattig, kom in i Riksdagen av en ren slump, tog som bonde över Sveriges näst största parti och blev regeringschef för ett av världens rikaste länder genom att bryta den socialdemokratiska dominansen som varat i 40 år. Och på allt detta fortsatte han trots sin statsministerroll som bonde i Ångermanland! Det är väldigt imponerande.

Och kom ihåg alla att jag som center självklart är partisk så ta det jag säger utifrån det ;)

Jag tycker snarare det är ett problem att det var vad som krävdes för att bryta 40-årigt sosseri.