Nu behöver jag lite hjälp!!!

Åh hade verkligen velat höra era åsikter!

Vist fixar man att vara ensam mamma!

Om det verkligen är så som du beskriver så hade väl varken du eller han märkt någon skillnad om ni gick isär?

Vill han inte skaffa något annat jobb? Hans arbetssituation låter ju helt sjuk...

Han är tyvärr fast med miljon skulder till banken.

Och som du säger så märks det väl ingen skillnad om vi drar tyvärr.

Jag bor själv med tre barn. Är gift men han jobbar dygnet runt eller dricker så han bor inte med oss längre. Jag har bra jobb och tjänar hyfsat. Det går bra att vara själv. Jag lovar!

Men längtar du inte efter kärlek!

Jag vill inte leva själv, jag vet att jag fixar det men saknar kärleken så.

Om du menar att du söker en ny man som ska ta ansvar för dina tidigare barn så kan det bli svårt att få napp. Iaf om det primärt är det du söker.
Det finns gott om män som är beredda att ta ansvar, men att gå in i ett förhållande under de premisserna vet jag inte om jag skulle göra.
Klaffar allt annat är det inga problem att ställa upp för medföljande barn och behandla dem som mina egna, men det är fortfarande primärt kvinnan jag vill ha ett förhållande med.

Så du menar att jag ska ge upp tanken på kärlek?

Alltså men känslan, det blev inte kärlek för mig i livet för jag skaffade barn med en man som inte ville hjälpa mig med ansvaret.

Det är väl självklart att den man som ändå kan tänka sig att på nåder att vara tillsammans med mig, är tillsammans med mig i en vuxen relation.

Men jag inser ju att jag inte riktigt kan välja och vraka direkt.

Men hoppet finns fortfarande trots att lågan lyser ganska svagt????

Vfr skulle mannen behöva ta mycket ansvar, du sköter väl allt redan?

Därimot skulle jag dra mig för att dejta ngn med en bebis, tycker ditt barn förtjänar din uppmärksamhet första åren.

Varför kan du inte hitta jobb där?

Du har två barn med två pappor (?) på olika ställen - och du 'kan tänka dig' ytterligare en (liknande saituation )?? Kanske du borde fokusera på att de barn du har kan få fungerade relationer med båda sina foräldrar?

Kärlek har jag. Från mina barn. Blir det från en ny man så kommer det med tiden. Vi har det bra.

Barnen har samma pappa.

Av den enkla anledningen att jag ville att dem skulle ha varandra.

Platsen är extremt begränsad på en ö

Jag kanske skulle kunna få jobb inom hemtjänsten efter några års studier kanske konkurrensen är jätte stor om de få jobb som finns. Och antagligen skulle jag behövs pendla 5 mil enkelväg till jobb.

Och sänka min lön till ca hälften.

Pappan tjänar fortsatt inte något utan jobbar för att hålla konkursen borta.

Det är väl klart att du skulle klara dig. Du har ju arbete och egen ekonomi. 

Det låter ganska barnsligt att du fruktar att du aldrig skulle kunna träffa en ny man att leva med. Ser du många frånskilda personer som vankar omkring ensamma och hålögda i livet, ständigt på jakt efter en ny partner utan att någonsin lyckas?

Däremot behöver det väl inte vara det primära precis under separationen och en tid framåt. Du har ju en bebis så helt utan sex - om än inte kärlek - har du väl knappast behövt vara. Skilj dig, skapa en hållbar och tillfredsställande tillvaro tillsammans med barnen och ett fungerande samarbete runt dem med deras pappa för att senare, när allt fungerar och känns bra för barnen och för dig, göra dig tillgänglig för att möta någon ny man. Välj med omsorg och var tydlig med vad du vill få ut av en relation och vad du själv har att erbjuda. 

Det är igenligen inga problem för mig att klara mig med mina barn men när man har left ensam i en relation i tio år börjar man längta till någon att prata med som inte bara är baby.

Jag har ett bra liv i övrigt brukar vara den som fixar festerna och ser till att alla har det bra och känner en meningsfull vardag. Men jag har väl inte så mycket mer att erbjuda än en stadig ekonomi och en ganska hårt härdad Kvinna som inte är bortskämd med hjälp eller uppmärksamhet.

Tack för dina ord förresten klart jag ska ta hand om den fina tid jag har framför mig med baby jag älskar det jag är ledig fram till augusti så lite tid att spela på.

Jag längtar helt enkelt efter en riktig relation

Och är lite rädd för att mina barn inte ska få den kontakt deförtjänar med sin frånvarande far.

Obs när jag föder mitt först barn befarade jag detta men valde att lita på att allt ordnar sig. Det ordnade sin tyvärr inte utan blev 7resor värre. Jag har helt enkelt tänkt snart snart snart nu blir det bättre men nej. Jag har erbjudit honom att jag skulle försörja honom osv.

Det jag menar är att jag har varit singel länge.

Som ni förstår är vi inte gifta som tur är.

Vad du än gör, skaffa inte fler barn. Helt onödigt, du bara komplicerar saken. Visst kan du hitta en ny kärlek, men lär dig då av dina misstag. Du gick in i denna relation med öppna ögon och trodde att det skulle lösa sig? Det låter som om risken är stor att du gör ett dumt misstag igen.

Mmm det låter som jag är dum i huvet=tråkigt jag är naiv tyvärr.

Jag agreade i godtro, försöker ju ordna upp allt nu.

Lätt att bli synda boken eftersom barnen inte fattar ekonomi precis.

Det är även svårt att lämna någon som bakbinder en helt både känslomässigt och ekonomisk och geografiskt.

Förtydligar föregående inlägg

Mmm det låter som jag är dum i huvet=tråkigt jag är naiv tyvärr.

Jag agreade i godtro, jag försöker ju ordna upp allt nu.

Lätt att bli syndabocken eftersom barnen inte fattar ekonomi precis.

Det är även svårt att lämna någon som bakbinder en helt både känslomässigt och ekonomisk och geografiskt.

Dum i huvudet är du nog inte ett dugg. Däremot använder du inte ditt huvud. Alltså, ofta är vi vår egen värsta fiende. Om din bästa tjejkompis sagt till dig att nu har jag hittat en man bland alla tiotusentals. Han bor isolerat på en ö, är helt låst och bunden ekonomiskt vid sin gård och måste jobba varje dag som en slav och jag kommer att föda honom två barn och kommer att hoppas att resten ordnar sig. Vad hade du sagt till henne då?

Öppna ögonen, se verkligenheten realistiskt som den är. Slösa inte bort fler dyrbara år om det är gemenskap och kärlek du vill ha. Men skaffa inte fler barn med en ny man, det binder er inte samman utan skapar bara mer komplikationer.

Ja det är tufft men det måste gå

Tufft att värja sig från all skuld man känner

Om jag var du så hade jag gått. Stanna där det finns arbete etc. för dig, och så får han sköta sitt. Har du några argument som håller dig kvar mer än att barnen behöver sin pappa (men han är ju aldrig hemma)? Eller vad är det som gör att du stannar? Om du redan går i dessa tankar, så är det ju någonting som får dig att tveka. Du kommer förmodligen att träffa en man en dag, men törsta inte för mycket efter det för min erfarenhet är att man gärna blir sårad i sådant fall. 

Tack dina ord värmer!

Jag har inte jätte bortom i en ny relation och jag har lätt att få uppmärksamhet från eventuellt nya partners. Bara det att dem ska palla min livs siuvation

Men jag känner som sagt mycket skuld och skulle verkligen vilja dela livet.

Jag bor redan själv med barnen det har jag i princip gjort hela tiden,förutom lov och så.

Sedan min minsta kom har jag bott 6 månader på gården och snart 5 månader med mina barn ifrån gården.