Inlägg från: olssonnn |Visa alla inlägg
  • olssonnn

    Änglamammor, sorgen och ny graviditet

    Hej,

    Jag och min sambo förlorade vår lilla ängel för 2,5 vecka sedan. Vår änglason blev bara 28 veckor gammal och slutade andas efter minskade fosterrörelser.

    Förvirrad av alla känslor och tankar, allt är kaos i huvudet. Vill tänka framåt, vill verkligen bli gravid igen.

    Hur går man vidare? Hur tänkte/tänker ni som är änglamammor kring ny graviditet?

    /Ellen

  • Svar på tråden Änglamammor, sorgen och ny graviditet
  • olssonnn

    Tack för ditt svar! Inte än, men  moderkakan var väldigt liten, så något fel med den är jag ganska säker på. Känns så himla underligt att man gått igenom en förlossning, fött sitt barn men inte får behålla det. 

    Tack för dina ord, kram

  • olssonnn

    Beklagar sorgen till er med, då är vi i ganska exakt samma datum för barnens födelsedag. Många som uttrycker det som orättvist, men jag tycker inte om det ordet, rätt ord för mig och min sambo är otur, alla som går igenom något sånt här har extrem jäkla otur. 

    Jag fick inte göra något snitt, det blev vaginalförlossning så kanske inte är samma rekommendationer. Men vår läkare sa att det helst ska ha haft mens två gånger innan man blir gravid igen, men om det är så att man råkar bli det innan så är det ingen "fara". Mest för att kroppen ska ha läkt fysiskt. 

    Jag är mest rädd för att inte få mens på länge, har läst mycket om det och det känns som att det är så olika. Nu har jag ju inte varit i en fullgången graviditet heller.  Hade blodavslag i två veckor och senaste veckan har det bara varit flytningar och nu inget två senaste dagarna. Så hoppas på att såret är läkt från moderkakan och att jag inte börjar blöda igen utan att det i så fall är mensen. 

    Men som att en ny graviditet är ljuset i tunneln.
    Får ni mycket hjälp från vården, kurator osv?


     

  • olssonnn
    MariaSofie skrev 2018-01-04 18:37:11 följande:

    Jag beklagar verkligen sorgen. Det är så fruktansvärt ????

    Jag och min sambo har också förlorat våran son, i v24 för 3 veckor sedan. Han var fullt frisk och välskapt och jag hade inga som helst problem under graviditeten. Han kom helt enkelt bara för tidigt pga navelsträngen mest troligt. Dom sa att hade inte navelsträngen varit påväg ut så hade dom kunnat stanna upp förlossningen lite längre och förberett honom på ett helt annat sätt. Men istället blev det sån chock för honom.

    Eftersom hans blodcirkulation inte gick att stabilisera efter flertal försök så sa dom att det tyvärr inte fanns någonting mer dom kunde göra, då det heller inte gick att få in han i helikoptern som stod & väntade. Efter 7h dog han ????????

    Vi är så ledsna och saknaden av honom är så enorm.

    Som du säger, hur går man vidare efter en sådan sak då allt bara är kaos i huvudet. Jag vet varken in eller ut. Det är så svårt att förstå vad som hänt.

    Jag och sambon har redan börjat tänka på en ny graviditet. Jag känner mig redo men lite smått rädd men vill såklart att min kropp och att snittet ska kännas någorlunda läkt och redo för en ny graviditet innan, men vi vill samtidigt inte vänta för länge. Vi vill ju inget annat än att ge vår lilla prins ett syskon trots att han inte finns bland oss på samma sätt. Men jag vet ju inte ifall det är okej att köra på som vanligt nu eller om och isåfall hur länge man helst ska vänta innan en ny graviditet.


    Beklagar sorgen till er med, då är vi i ganska exakt samma datum för barnens födelsedag. Många som uttrycker det som orättvist, men jag tycker inte om det ordet, rätt ord för mig och min sambo är otur, alla som går igenom något sånt här har extrem jäkla otur. 

    Jag fick inte göra något snitt, det blev vaginalförlossning så kanske inte är samma rekommendationer. Men vår läkare sa att det helst ska ha haft mens två gånger innan man blir gravid igen, men om det är så att man råkar bli det innan så är det ingen "fara". Mest för att kroppen ska ha läkt fysiskt. 

    Jag är mest rädd för att inte få mens på länge, har läst mycket om det och det känns som att det är så olika. Nu har jag ju inte varit i en fullgången graviditet heller.  Hade blodavslag i två veckor och senaste veckan har det bara varit flytningar och nu inget två senaste dagarna. Så hoppas på att såret är läkt från moderkakan och att jag inte börjar blöda igen utan att det i så fall är mensen. 

    Men som att en ny graviditet är ljuset i tunneln.
    Får ni mycket hjälp från vården, kurator osv?
  • olssonnn
    Nr3sladdis skrev 2018-01-05 18:23:38 följande:

    Beklagar verkligen er sorg, man ska inte som förälder behöva planera sitt barns begravning.

    Förlorade vår son på lucia jag var då i v36.

    Hela graviditet har varit bra förutom sammandragningar vid ansträngning och foglossning.

    Vattnet gick den 10 dec och då åkte vi in och blev inlagd pga av att jag var prematur.

    Blev igångsatt på tisdagen och på onsdag fm kollade dem hur öppen jag var 4cm och huvud nedåt, dags att bege sig till förlossningen.

    10min senare är vi på förlossningen, ska kopplas in för koll av fosterljud har svårt att hitta honom, ska då sätta in en elektrod direkt i huvudet men BM:an känner inye längre huvudet, ultraljud blir inkallad, då upptäcks att han vridit sig plus att pulsen är väldigt låg, det trycks på akutknappen och sen bär det av för urakut snitt, jag sövs och när jag vaknar igen får jag beskedet att lilla Loke inte klarade sig.

    Dem preliminära Obduktions svaren visade att han hade en streptokockbakterie (GBS). En vanlig bakterie som oftast är ofarlig men obehandlad, och med långvarig prematur vattenavgång kan det leda till allvarliga konsekvenser eller dödlighet.

    Vissa dagar är tuffa och andra lite lättare men man känner verkligen saknad av den lilla som man väntat och längtat efter.

    Vi vill också skaffa en till och det gärna så fort man kan efter ett snitt, men jag tror att det kommer att vara en mycket ångestfylld graviditet och förlossning.


    Beklagar er sorg, 
    Jag har också haft väldigt mycket sammandragningar, från v.16 ungefär, läkarna ser dock inte att det haft något samband med vår utgång, men jag har har varit mycket orolig över det under graviditeten då inte absolut inte känts bra.

    Fruktansvärt, jag har läs mycket om GBS nu i efterhand, något man kanske inte läser om som "vanlig" mamma eller gravid. Känns som det är något jag kommer vilja bli testad för i nästa graviditet, även om det inte var det som orsakade vår sons död. Så vill jag ha koll på alla sorters risker för att lugna oron, även om man inte kan påverka allt så kan man iaf ha koll på det som kan gå fel.

    Förstår det, ni var 10 veckor "närmare" än vad vi var. Ja oavsett hur man mår då så tror jag för iaf mig att det kommer komma upp mycket ny oro i ny graviditet. Jag har tänkt mkt på nästa graviditet och förlossning och som jag känner nu vet jag inte om mitt psyke skulle klara en vaginal förlossning igen. Både pga. de känslor jag hade då och även för att jag mentalt skulle få ut barnet så fort som möjligt innan nått skulle gå " fel", innan jag skulle förlora mitt barn igen.

  • olssonnn
    Nr3sladdis skrev 2018-01-05 22:40:04 följande:
    Jag känner nog snarare tvärtom där. Jag vill nog ha en vaginal förlossning om det funkar.

    Har 2 barn sedsn tidigare som båda är förlösta vaginalt och utan komplikationer så jag känner mig tryggare med det är med snitt, även om snittet inte var orsaken till varför det blev som det blev.

    Men man kommer kräva kontroller och undersökningar hela tiden för att hålla koll.

    Nej jag hade inte en aning om GBS innan men nu i efterhand undrar man ju varför dem inte har det som rutinkoll när det kan gå så fel. Blir så arg och ledsen, och man undrar om det hade kunna gått annorlunda om jag hade fått dropp redan när jag kom in.

    Får dock inte Loke tillbaka av att fundera så jag tar in all information och kunskap inför nästa graviditet för att undvika att detta ska hända igen.

    Delar även med mig av det för att informera gravida att testa sig för GBS.

    Enkel kunskap som kanske kan rädda liv.

    Ne, förstår det. Det är bara som jag känner nu, kanske ändrar mig i framtiden. För förlossningen var ju egentligen det finaste jag kunde gå igenom, att jag blev mamma. 


    Har redan fått information om att man kommer ha mycket stöd från sjukvården inför och under nästa graviditet. Så det känns ju otroligt bra på det sättet, att man ska få en plan som kommer vara anpassad till våra behov. 

    Ne, det är just sånna tankar jag också tkr är jobbiga, "tänk om". Men som det skriver, det ger mig inte tillbaka mitt barn ändå.

    Just nu tkr jag att det är jobbigt att inte veta när man kommer få första och andra mensen. Men kroppen mår väl inte så bra psykiskt, så det kommer nog ta ett tag. 

  • olssonnn
    Ebo88 skrev 2018-01-06 18:59:56 följande:
    Jag hade avslag i ca 2.5 vecka efter mitt k.snitt den 5/11. Den slutade runt den 17/11. Den 3/12 började jag blöda. Höll på tills den 15/12. Var osäker på om det avslag men nu när jag fick mens i januari (den 4/1) så är jag ganska säker på att det var mens jag hade i december, dock lite längre än vanlig så hoppas den här blir som vanlig.
    Okej, ja det känns svårt att veta hur det är, säkert olika för alla. Hoppas att det kommer igång så snart som möjligt.
  • olssonnn
    MariaSofie skrev 2018-01-07 14:56:16 följande:
    Jag håller med, det är en sån extrem otur och ingen ska någonsin behöva gå igenom något liknande. Vill aldrig vara med om något sånt igen, så fruktansvärt hemskt.

    Okej. Jag måste ta mig i kragen och ringa upp och höra vad som gäller. Jag hade bara avslag första veckan, första 2 dagarna in på andra veckan så var det bara ytterst lite på pappret innan det försvann helt. Jag har också läst att det dröjt för vissa och man vill ju helst inte vara en av dom. Hade varit skönt ifall jag fick min mens väldigt snart så jag vet att min kropp är på rätt spår så att säga. Och vi vill ju så gärna bli gravida igen, väldigt snart.

    Jo vi har väldigt mycket och bra stöd från kuratorn, personalen på BB och min barnmorska. Dom är helt fantastiska. Dom hör av sig mycket och frågar hur vi mår också ska vi få tid att få träffa våra barnläkare och kuratorn igen. Och dom har sagt att det är en självklarhet att vi ska få gå på hur många kontroller och ultraljud vi vill vid nästa graviditet vilket är skönt. Har hört folk som inte alls fått den hjälp och stöd efteråt, vilket för mig låter helt absurt. Ni då, får ni mycket hjälp?
    Vad bra, tror det är avgörande för hur man kommer vidare. Jo vi har också fått mkt stöd, kuratorn har varit vår "kontaktperson" om vi undrar något, så tar hon kontakt med läkaren om vi har frågor till henne. Vi har träffat kuratorn på två samtal efter förlossningen och det har känts väldigt bra. Även om  jag och min sambo pratar om allt som har hänt, vad vi känner osv. så blir det något annat när man pratar med henne. Hon har mkt erfarenhet och har träffat många par i samma situation. Det känns skönt att hon kan ge förslag på steg som kan ta för att komma framåt. Det känns som man har börjat om från början på något sätt, att allt i ens vardag som har fungerat förut inte längre är naturligt, handla, träffa kompisar, laga mat osv. Så hon har gett oss lite "uppgifter" att ta små steg, tex. skriva till en kompis, även fast det känns jobbigt, blir det inte bättre av att vänta.  
  • olssonnn
    MiieRO skrev 2018-01-25 23:58:44 följande:

    Hej tjejer.

    Fick i dag konstaterat att hjärtat slutat slå på vår lilla tös. Ska föda fram henne i morgon och är riktigt rädd. Är i v 33+5.. så känns förjävligt..

    Har inte orkat ta det med släkten. Men barnen i familjen och vi sörjer.. har ni något råd till mig???


    Beklagar, inget någon ska behöva gå igenom <3 
    Instämmer med Ebo88, ta massa kort och håll i er ängel så mycket ni känner att ni behöver. Även om ni inte orkar, försök göra det ändå! Jag var helt borta i sinnet efter förlossningen och även dagen efter. Både pågrund av traumat och att jag hade fått så mkt morfin innan förlossningen (Kändes som jag var sjukt bakfull, spydde mm.). Jag är väldigt glad över att min sambo tog kort massa kort, har säkert 70  olika bilder. Egentligen skulle vi fått hjälp av en riktig fotograf, men han var sjuk och det fanns ingen ersättare. Vi hade en egen systemkamera, så vi fick många fina bilder ändå <3. 

    Både min sambo och mamma var med från att vi fick beskedet tills vi åkte hem. Mammas stöd betydde mycket för oss, då vi mådde sjukt dåligt. 
    Jag vet egentligen inte vad jag kände inför förlossningen, då var mitt första barn. Men allt gick "bra" och snabbt, knappt 6 timmar från att de första värkarna satte igång. Jag trodde inte jag skulle känna så mkt för våran ängel, men det var det finaste ögonblicket i våra liv även fast hans hjärta inte slog. Kändes konstigt att jag inte hade förstått och känt den kärleken innan vi fick hålla och se honom, allt blev så självklart. 

    Jag förstår vad du menar med att inte orka berätta för alla. Vi fick som sagt mkt stöd av min mamma, hon hade kontakten med alla utanför vår "bubbla". Vi orkade inte prata med någon annan än våra familjer på nästan en månad. Vår kurator tryckte väldigt mycket på vi inte  skulle känna press från andra, vi skulle alltid följa det vi orkade med för vår egen skull. Hon menade på att man ofta fick trösta andra, när man egentligen själv var den som behövde tröst. Vi gick efter en vecka ut på instagram med att vi hade förlorat vår bebis och att vi inte ville att de sökte kontakt, de gör vi själva när vi är redo. Skrev samma sak i meddelande till de närmsta kompisarna i mer detalj. Det var det som kändes rätt för oss. 
  • olssonnn
    MiieRO skrev 2018-01-25 23:58:44 följande:

    Hej tjejer.

    Fick i dag konstaterat att hjärtat slutat slå på vår lilla tös. Ska föda fram henne i morgon och är riktigt rädd. Är i v 33+5.. så känns förjävligt..

    Har inte orkat ta det med släkten. Men barnen i familjen och vi sörjer.. har ni något råd till mig???


    oj såg att du hade skrivit i förrgår, sorry! Hoppas allt gick bra, så bra det kan vara så att säga <3
  • olssonnn
    UndrandeSökare skrev 2018-04-24 21:32:57 följande:

    Beklagar att ni förlorat era barn i magen, jag har själv haft 6 missfall och kan förstå en del av hur det är.

    Jag fick konstaterat utomlands att jag har en autoimmun koagulationssjukdom som heter Antifosfoliöid syndrom, som ger proppar i moderkakan, så jag får nu börja med både Trombyl 75mg och Fragminsprutor i magfettet i god tid innan jag försöker bli gravid.

    De medicinerna samarbetar och förhindrar och löser upp blodproppar i moderkakan. Man tar Trombyl till v.36 och Fragmin till 6 veckor efter förlossningen om man har koagulationssjukdom.


    Beklagar dina missfall, de har tagit massa prover på mig men utan resultat. Verkar vara ren och skär otur med celldelningen, att moderkakan fick proppar. Kommer som du få ta Trombyl i nästa graviditet.
  • olssonnn
    YourNOTsotypicalmommy skrev 2018-04-27 13:55:21 följande:

    Hej, för tre dagar sedan förlorade vi vår älskade son. Han hade bråttom till denna värld och kom redan i v.21. Lämnade oss kort därefter. Saknaden och sorgen är så stor att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Finns det någon grupp för liknande föräldrar som jag kan bli inbjuden till? Jag behöver verkligen få prata med andra som gått igenom liknande för ni är de enda som förstår. Andra människor jämför med tidiga missfall och liknande som gör mig så förtvivlad. Missfall innan v12 är väl fan inte samma sak. Jag födde min son. Höll honom men fick inte ta hem honom. Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig vidare efter det här. Det va för övrigt det första barnet för oss.


    Hej, beklagar<3
    Jag och min sambo gick ganska direkt efter vår sons bortgång med i samtalsgrupp som Spädbarnsfonden anordnar, har varit till stor hjälp för oss, kan rekommendera. Beroende på vart man bor såklart, vi har bara 1 mil till gruppen som ses ca. 1 gång i månaden. Att ses i verkligheten blir något annat än att bara skriva med människor online.
  • olssonnn
    UndrandeSökare skrev 2018-04-26 14:40:03 följande:
    I Sverige tog de inte rätt blodprover, så därför hittade de inte min koagulationssjukdom.

    Utan jag var tvungen att resa till Aten för att få en bättre utredning där. Så man kan ha koagulationssjukdom även om man inte vet det (för de svenska läkarna inte tagit tillräckligt många blodprover).

    Be att du får både Fragmin och Trombyl föreslår jag, Fragmin är starkare och kan också lösa upp proppar som bildats. Trombyl är mycket svagare ensamt och kan endast förebygga blodproppar, men aldrig lösa upp proppar som redan bildats.
    Tillsammans samarbetar de och kan både förebygga proppar och lösa upp de som bildats, då har man mycket större chans !

    Jag får också kortisontabletter och Intralipiddropp för att lugna immunförsvaret och förhindra det från att attackera embryot. Svenska läkare kan tyvärr inget om immunförsvaret och fertilitetsproblem. Men utomlands har de behandlat sånt här framgångsrikt sen 1990-talet, så Sverige är långt efter............
    Okej, vad konstigt. Har förstått att det finns mycket som man inte får svar på vissa gånger. Hade inte hört talas om denna sjukdom innan, även om min läkare pratade på att det finns en sjukdom som har med antikropparna att göra så ville hon inte gå in på det förens det var relevant. Men är ganska säker på att det är denna sjukdom.
  • olssonnn
    UndrandeSökare skrev 2018-04-26 14:40:03 följande:
    I Sverige tog de inte rätt blodprover, så därför hittade de inte min koagulationssjukdom.

    Utan jag var tvungen att resa till Aten för att få en bättre utredning där. Så man kan ha koagulationssjukdom även om man inte vet det (för de svenska läkarna inte tagit tillräckligt många blodprover).

    Be att du får både Fragmin och Trombyl föreslår jag, Fragmin är starkare och kan också lösa upp proppar som bildats. Trombyl är mycket svagare ensamt och kan endast förebygga blodproppar, men aldrig lösa upp proppar som redan bildats.
    Tillsammans samarbetar de och kan både förebygga proppar och lösa upp de som bildats, då har man mycket större chans !

    Jag får också kortisontabletter och Intralipiddropp för att lugna immunförsvaret och förhindra det från att attackera embryot. Svenska läkare kan tyvärr inget om immunförsvaret och fertilitetsproblem. Men utomlands har de behandlat sånt här framgångsrikt sen 1990-talet, så Sverige är långt efter............
    Hur och vilka tester gjorde de som de inte gjorde i Sverige och hur visste du vart du skulle söka dig?
Svar på tråden Änglamammor, sorgen och ny graviditet