Min 3-åriga hund bets ihjäl på juldagen

Fy fan vad hemskt,
Stackars liten, förhoppningsvis led han inte, och stackars dig så hemskt att behöva bevittna. 
Du har rätt, har man inte fullständig kontroll på sin hund ska den inte vara lös annat än på inhägnat område.
Jag har en jakthund och hon är aldrig lös, hon går i en lång lina så hon kan hoppa och springa lite som hon vill, men jag har alltid koll och hon kan aldrig dra iväg.
Jag vet att hon lyder mig 99 gånger av 100, men kommer det en hare eller katt så är hennes hjärna avstängd för allt annat och då kan hon ställa till med saker. 
Jag beklagar verkligen din förlust. 

Läste din historia i tråden om att avliva sin hund. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket det här påverkar dig och ditt liv, och vilken sorg och saknad du känner. Jag hoppas bara att du får sörja, läka och fortsätta minnas din älskade hund och i framtiden få samma känslor igen.

Jag förlorade min själsfrände när min Dixon dog, mina två andra hundar älskar jag såklart, men ingen kunde mäta sig med D. Men så en dag boxade sig en kavat beaglepojk rakt in i mitt hjärta, och liksom fyllde det där hålet. Svårt att tänka på nu, men livet går vidare. Skickar en kram och en tanke.

Beklagar så hemskt mycket, en vovve ska inte behöva gå bort på det där sättet och pga hundägare som inte fattar hur farlig en hund kan vara. När jag läser dina frågor får jag en känsla av att du känner samvete för att du nog vill skaffa en ny hund ganska så snart. Jag vet att du inte riktigt skriver det rakt ut men jag fick en känsla bara. Om det nu är så, ha inte dåligt samvete för det, jag är säker på att Yoshi hade önskat att du kunde bli glad och lycklig igen.

Det kan nog både vara bra och dåligt att skaffa ny hund så snart inpå händelsen, bra för att du blir sysselsatt och får en ny kamrat att älska, dåligt för att du kanske behöver lite mer tid på att läka såren. Jag tänker att det kanske blir en konstig känsla med en ny hund som ju inte är Yoshi och ev har en helt annan mentalitet, personlighet och sådär. För just nu saknar du ju inte att ha en hund bara, du saknar ju Yoshi! Hade jag varit dig så hade jag nog avvaktat lite med att skaffa en ny vovve. Inte för att det är fel att skaffa så snart utan för din egen skull, så du hinner sörja en stund och komma över chocken.

Jag skulle även råda dig att prata igenom händelsen och sorgen med psykolog för ja, det är en händelse som definitivt kan traumatisera dig! Det är chockartat och fruktansvärt ledsamt att skiljas från sin vän på det sättet och med din bakgrund är det ännu viktigare att du får hjälp. Tillåt dig att vara ledsen och försök acceptera att det tar tid att gå igenom den här sorgen.

Väldigt fin liten hund, vi är flera som tänker på både dig och honom och vi delar sorgen med dig. Stor kram.

Beklagar sorgen 

Beklagar sorgen. Jag vet hur det är att förlora en djurvän.

Jag har haft hund/katt själv, ett par stycken. Det jag kan säga är att man får "olika sorts kärlek". Då hundar/katter är faktiskt är inte "bara sin ras" utan även hundar har små individuella personligheter också. (Ja även andra djur som man har som vänner har olika personligheter).

Det som är viktigast just nu är att du låter din sorg få ta den tid det tar. För det är inte fel alls att sörja ett djur.
Så sörj din hund och minns dina fina stunder du hade ihop med honom. Sedan när du känner dig själv redo så kan du skaffa en ny hund igen. Men rusa inte in i att skaffa en ny hund nu för det skulle varken vara rätt mot dig eller den nya hunden.

Måste bara få säga att det var härliga bilder du lagt upp på din vän. Man blir glad av att se dem.
Du kanske kan göra ett virtuellt fotoalbum, av de fina stunderna, som en del i sorgearbetet?

P.S
Skicka räkningen till pudelägaren och se till att hon betalar den.
För det är inte okey i lagens mening att ha hundar lösa utan uppsikt. För det är det det handlar om här. Hade pudelägaren haft uppsikt över sin pudel så hade din älskade varit kvar i detta livet.
Sant är att räkningen inte kan fixa tillbaka din älskade vän, dock så lär du pudelägaren en läxa att hon skall ha uppsikt över sin hund i framtiden.  Hade det varit jag så hade jag anmält pudelägaren då hon har brustit i sitt ägaransvar.

Tack för dina råd och ditt stöd! Det betyder mycket. <3 Du har rätt på ett sätt, jag har dåligt samvete för att jag vill ha en.ny för att alla andra säger att jag borde vänta och sörja klart. Vet inte om de tycker så för min skull eller för Yoshis skull, att han förtjänar att sörjas. Min kropp reagerar på det som att de menade det senare. Jag var och tittade på en valp två gånger (snabbt inpå, jag vet, men både jag och sambon tröstades av tanken på en ny valp och att få träffa den och visualisera en framtid) men jag blev helt yr av ångest när jag skulle besluta mig om valpen. Tänkte jag "jag tar den" svartnade det nästan för ögonen av ångest för vad folk ska tänka. Lite av min ångest var såklart att jag var rädd att jag tolkade min desperation efter en ny hund som att just denna valp var den rätte. Men jag sa till sambon att andras åsikter påverkar mig i mitt beslut. Jag avstod tillslut från valpen då jag var för osäker på både mig och valpen. Kände att efter den intensiva ångesten behöver jag vila från beslut och ansvar. Däremot vet jag inte om det är rätt.

Till saken hör att jag varit sjukskriven och nu jobbar jag sol vikarie efter behov. Resten av tiden är jag hemma, dvs en hel del. Jag jobbar kanske 5-10 dagar per månad i ett sjok men nu har jag två månader utan jobb. Jag har ingenting i mitt liv. Under dessa år har jag haft Yoshi att fokusera på och nu har jag ingenting. Jag var ändå som en "hemmamamma"/hundmamma när jag hade Yoshi. Dagarna var fulla och hade mening. Nu är jag helt sysslolös. Det är inte alla som känner till hur tomt mitt liv är - visste de det skulle de kanske råda mig annorlunda men ja, nu har jag blivit lite apatisk så minst en månad tar det nog innan jag tittar på en valp igen. Annars har jag blivit lovad en valp som inte finns ännu och som kommer vara klar för leverans i sommar. Det är långt dit men jag kanske kan passa andras hundar fram till dess.

Beklagar verkligen ts. Fruktansvärt att läsa. Hoppas den andra ägaren skäms rejält och håller sin jävla byracka kopplad i fortsättningen. Samt att HON betalade alla kostnader hos veterinären.

Tack för dina tankar kring detta. Har massor av fina foton som jag vill göra något kreativt med men än så länge orkar jag inte titta på dem.

Jag vet att det blir svårt att hitta en personlighet som Yoshis i en ny hund. Alla sa att han var som en liten Buddha. En mycket stor själ med mycket visdom. För många kändes han ofta mänsklig i sin energi. Tror du man ändå kan känna att en annan hund är lika bra, fast ja, på ett annat sätt? Kan man känna den där teamkänslan, "vi hör ihop" och att det kunde inte bli bättre? Eller är man nu för färgad av den första hunden så oavsett hur bra det är så förmår man inte att känna den där nivån av samhörighet, glädje och "vi är menade för varandra"? Jag kan tillägga att när det gäller mänskliga relationer så vet jag att efter varje man jag varit kär i så kommer jag kunna känna så igen för någon annan. Har till och med haft lite samma typ av känsla med en del av männen, för att de antingen är så lika eller påverkar mig på så lika sätt. Trots att de är olika personer och personligheter. Men med Yoshi känns det helt unikt hur han påverkat mig och hur han fick tillvaron att kännas. Trots att han inte var perfekt i alla lägen.

Kan jag känna att nästa hund är menad och perfekt för mig eller kan bara en hund ta upp den platsen? Var det något unikt hos Yoshi eller kan jag känna samma starka band med nästa hund?

Tanten är polisanmäld och räkningen ska skickas till henne. Polisanmälan leder dessvärre inte till mycket. Hon lär i bästa fall få en erinran, ett så kallat "ajabaja-brev" från polisen, om de har tid med det dvs. Jag hade gärna sett att den här händelsen fått konsekvenser för henne men hon får väl bara ett sånt brev och en självrisk att betala. Hennes liv fortsätter som vanligt. Mitt är totalförändrat.

Jag beklagar sorgen. Det var verkligen ett fruktansvärt sätt att förlora sin hundkompis på.

Jag har haft hund i hela mitt liv och vet att en hund inte går att ersätta med en annan. Dom har så olika personligheter, även om de är släkt så kan dom ha drag av varandra men ingen hund är den andra lik. När en av mina hundar dör så gör jag ett album som beskriver hur just den hunden var. Favoritleksak, favoritpromenadställe, andra hundkompisar som fastnat på bild, vanor, sköna sovstilar, annat som vi hittade på tillsammans. Jag sätter in bilderna och skriver precis det jag minns. Det är ett sätt att sörja och minnas de bra stunderna.

Jag har märkt att vi får de hundkompisar vi behöver just den tiden som vi är i livet. Din hundvän hjälpte dig igenom en svår period och nästa hundvän kan förmodligen hjälpa dig på ett nytt sätt.

Beklagar verkligen! Fy vilken hemsk upplevelse. Jag tycker du ska ordna en samtalskontakt eftersom du beskriver att du sover oroligt. Finns risk att du utvecklar PTSD till följd av den traumatiska händelsen, därför är det viktigt med professionellt stöd om du märker att du får flashbacks, mardrömmar och känner dig spänd/rädd/orolig.

Vad gäller att skaffa en ny hund är det bara du som kan veta svaret på den frågan....lycka till och återigen, beklagar sorgen.

Vet du ts, jag har haft många hundar i mitt liv och jag har förlorat många hundar.
Det bästa sättet att komma över en saknad hundvän är att skaffa en ny hund, som också får ta del av all den kärlek som du har att ge till en hund.
Den nya hunden blir inte och ska inte ersätta Yoshi, det är en helt egen liten individ.
Men den ger dig något att engagera dig i, någon att slösa din kärlek på och som kommer älska dig tillbaka med hela sitt lilla valphjärta.
Och jag är övertygad om att Yoshi i himlen kommer le och tycka det är bra att matte inte låter all den där kärleken gå till spillo utan låter nån annan hund få uppleva samma glädje som hon gjorde i sitt liv.
Jag tror Yoshi gör små volter av glädje om hon får se det.
Det finns inget finare sätt du kan hedra Yoshi på. 

Vill du ha en ny hund, skaffa det då, skit i vad andra människor som ändå inget begriper tycker.
Det är inte dom som sörjer. 

Han ska det ju vara, förlåt ts och Yoshi, jag blandade ihop det. 

Beklagar sorgrn.

Jag har funderat i de banorna efter att min sambo sa att Yoshi kanske gjort klart sin livsuppgift med tanke på att jag hade börjat må en hel del bättre under senare hösten. Men kan du kanske berätta vad du haft för behov i perioder som just den dåvarande hundkompisen hjälpt dig med, om du sett ett sånt samband i ditt liv med dina hundar? Tror jag kan behöva höra lite om hur en hund kan hjälpa en på olika/nya sätt. Har du kunnat känna att din nya hund är perfekt på sitt sätt trots att det är en annan individ? Har du känt lika starka band mellan de olika hundarna fast på ett annat sätt? Eller har du känt att den förra hunden var bättre? Hur hanterar man en sån känsla? Jag undrar allt detta eftersom mycket av min sorg består av sorg för den fina jag förlorat och jag kan knappt tro att man kan ha det fint med någon annan. Jag tror att allt är slut nu. Det är över. Det händer inte igen. "Bara tre år fick jag." Så märkligt, som jag skrev till någon ovan så tänker jag inte alls så här med mänskliga relationer. Mister du en så finns det i alla fall en handfull till att träffa under resten av ditt liv. Men med hund tror jag att jag aldrig mer jag ska få en hund att stanna på kommando, känna liknande gosiga känslor när vi sover ihop, få lika många leenden från deras gulliga nycker, ha lika stort intresse för promenader (eftersom det är chihuahua det gäller är jag rädd att få en rädd typ som hatar skogen och skäller på allt, det är INTE vad jag behöver och var tvärtemot Yoshis mentalitet. Kan tillägga att jag funderat på att byta ras för att minska dessa farhågor.)

Beklagar verkligen! Det är ju ett trauma att se sin vän dö på det viset och så onödigt.

Att passa andra hundar kan nog vara en bra idé i mellantiden medan du läker själen och väntar på en valp. Tyvärr är det inte första chihuahuan som dör i onödan och att byta ras till något stadigare kan vara värt att överväga - som sägs här i tråden är de ju personligheter långt utöver rasens egenskaper.

Allt gott och lycka till.

Beklagar verkligen, fy vad fruktansvärt. Blev verkligen ledsen när jag läste om din lilla hund. Otroligt söt och fin vovve.

Det låter jättejobbigt att du har dessa minnesbilder. Det låter som du har fått PTSD med flashbacks. Jag får själv det lätt efter traumatiska upplevelser. Det är viktigt att du får hjälp att bearbeta dessa minnen. Om du har möjlighet, ta kontakt med en terapeut som specialiserar sig på PTSD.

Många kramar

Det är helt fruktansvärt och jag känner extra starkt med dig då jag själv förlorade min älskade lilla hund i höstas. Dock i sjukdom och han var äldre. Men det var verkligen som att hjärtat slets ur kroppen på mig. Jag bara grät och grät och grät och gör det ofta fortfarande.

Jag tycker att du ska skaffa en ny hund ganska snabbt. Det har INGET med att du ersätter och glömmer den som gick bort. Det hjälper också bara delvis mot smärtan, men det hjälper. Det är en annan ny vän och en annan ny relation.

Vi gjorde detsamma. Bara nån månad efter E:s död kom en ny vit dvärgpudel till oss. Jag »skämdes« lite inför omvärlden och försökte förklara det genom att det var praktiskt då min man var hemma denna höst och kunde vara »pappa-ledig«. Men egentligen var det bara att jag desperat behövde fylla det hemska hålet med något.

Nu, efter 4 månader med W så har jag inte als samma känslor som för E men hur kan man jämföra 12 år med 4 månader? Det växer fram och jag tycker ändå det var rätt beslut att skaffa ny hand snabbt för det gjorde i alla fall att jag kunde skratta igen.

Jag hade precis samma tankar som du kring relationen med en ny hund. 

Jag trodde också att hunden »E« var unik och likaså vår relation. Det var min första hund. Jag hade kunnat gå genom eld för den där lilla vita hunden.

Nu inser jag att jo han var så lart unik, men lilla nya W är också unik, och faktiskt också ganska lik E. Dels är det samma ras och storlek, dels behandlar ju jag/vi honom på samma vis vilket så klart påverkar hur han blir i sitt sätt.

I framtiden kommer både du och ja älska våra nya hundar lika mycket. Vilket fortfarande inte betyder att vi inte saknar och sörjer de vi förlorade.

Jag beklagar verkligen! Så fruktansvärt!
Jag hoppas att du har anmält damen med hunden och att hon fått betala veterinärräkningen.
Det är det minsta hon kan göra.

Styrkekramar!