• Anonym (fyyy)
    Äldre 12 Jan 00:36
    13635 visningar
    50 svar
    50
    13635

    Orolig för min man

    Anonym (Orolig) skrev 2018-01-11 22:49:19 följande:

    Hej, vet inte riktigt var jag ska börja och risken ör att det blir långt.

    Varit tillsammans med min man i 15 år, gifta i 5, två barn 6 och 8. Min man har alltid haft häftigt humör och kort stubin, men inget som vi inte kunnat diskutera eller hantera - känslomänniska helt enkelt. För ca 7 år sedan hade han det väldigt jobbigt (mkt hemma, på jobbet, relationsproblem med sin far) och gick in i den berömda väggen. Han är otroligt stolt och vill absolut inte ta hjälp av någon professionell och "klarade sig upp på egen hand" som han själv uttrycker det.

    Efter detta har han dock förändrats i sitt sätt att vara. Han fungerar bra i perioder och allt ör frid och fröjd men tyvärr kommer dalarna rätt så ofta. Jag upplever honom som misstänksam, paranoid och otroligt egoistisk. Pratat mkt skit om andra och framhäver dig själv. Har vi en konflikt är det ALLTID mitt fel (skäller han på barnen är det mitt fel för att jag inte säger till dom ordentligt så då måste han etc)

    När han blir arg blir han väldigt elak, skäller och kallar mig idiot osv. Gapar och överröstar så att man inte går en syl i vädret. Mkt svår att kommunicera med även när han lugnat ner sig då han (med undantag för någon enstaka gång) inte erkänner sina brister och fortsätter skylla på mig.

    Det värsta är att jag tycker han behandlar barnen illa emellanåt. När han är på gott humör är han en fantastisk pappa (och man) men hans svajiga humör påverkar barnen som är rädda för att göra honom arg (jag ser ju beteende och känner igen mig själv då man ofta trippar på tå och låter honom få sin vilja fram för att inte starta något)

    Om dom gjort misstag ber dom mig att inte berätta för pappa ex. Häromdagen sa äldsta barnet "Mamma jag litar bara på dig" vilket skär i mitt hjärta.

    utåt sett är han otroligt charmig och social, väl hemma har åsikter om allt och alla, klagar även på sin egna familj och sina vänner till mig " han gör SI, hon sa så"

    Han bryt sig väldigt mkt om vad andra människor tycker och tror om honom. Om någon sagt en kommentar som han tycker är konstig (som jag inte ens ägnat en tanke) då kan han älta det i dagar.

    Jag vet att utbrändhet och depression påverkar människor i stort sett hela livet men ju mer jag läser och funderar undrar jag om han kanske lider av någon psykisk sjukdom eller så?

    Han är dom sagt inte mottaglig för att ta emot hjälp av någon sort, jag har försökt oräkneliga gånger. Han tycker inte han gör något fel - det är ju fel på alla andra!

    Att kommunikationen inte fungerar oss emellan är det som gör mig så frustrerad, jag vill kämpa men kan inte göra det ensam...Befinner mig


    Befinner mig i en liknande situation som du, det är otroligt jobbigt! Usch man vill bara gömma sig under täcket ibland tills allt går över.
  • Anonym (fyyy)
    Äldre 12 Jan 17:12
    #15

    Har själv en idiot till sambo likt din. Han vet alltid bäst lyssnar inte på någon annan. Är aggressiv har slagit mig flera gånger puttat mig i golvet så jag har skadat mig när jag har sagt emot honom. Nedvärderar mig o alkt är jämt mitt eller andras fel han tar aldrig ansvar för något alls. Säger som övriga lämna! Det är svårt Jag vet. Jag planerar att lämna men tar tid rent praktiskt men säger inget om det förrän jag hittat annat boende.

  • Anonym (fyyy)
    Äldre 12 Jan 22:23
    #23
    Anonym (Marina) skrev 2018-01-12 18:18:15 följande:

    Det är svårt att lämna men man måste. Jag drog ut på det. Var rädd att kontakta kvinnojour eller någon myndighet. Ville inte berätta avslöja det hemska men samtidigt ropade jag på hjälp!

    Planerade i hemlighet ändå och tog foton på saker han gjorde sönder i sin vrede och tog foton på mina blåmärken och gjorde röstinspelningar och skrev anteckningar och packade saker jag ville ha med när han inte var hemma. Visste att en dag måste jag fly. Men visste inte hur? Hade inte ens bil och vi borde vid skogen.

    Funderade på en annan utväg men fann ingen annan än ringa polisen eller kvinnojouren. Den dagen kom fortare än jag hade planerat. Det gällde död eller liv var så rädd. Min man stack och skulle tillbaka om någon timme. Ringde till en kvinnojour och fick komma med en gång. Hade turen att en bekant var på besök just den dagen. Har aldrig ångrat att jag åkte. Kunde inte ha det bättre än jag har det nu!


    Kan inte låta bli att fråga, du behöver inte svara om du inte vill. Tycker det är vansinnigt starkt av dig! Men hur blev det sen? Kändes det inte svårt att lämna alla saker åtminstone bakom sig? Eller fick du hämtat dina saker sedan? Vad gjorde din man när han fick veta att du lämnat?
Svar på tråden Orolig för min man