Orolig för min man

Tyvärr är det inre så lätt. Jag har ju vid otaliga tillfällen bett honom söka hjälp alternativt att vi ska prata med någon tillsammans (både vid konflikter och när allt är lugnt) Han vill inte. Tycker att jag kan söka hjälp eftersom det är jag som har problem.

Varför jag vänder mig hit är ju för att jag misstänker att han kan bas sjuk på något sätt och behöver råd hur jag kan hjälpa honom på bästa sätt.

Det är klart att jag övervägt att lämna honom (flera gånger) men det skulle innebära att barnen ska vara själva med honom och så länge han ör "obehandlad" är det inget alternativ.

Ja i vissa situationer. Förvränger gärna det man säger och misstolkar. Hur mkt man än försöker förklara har han redan "sanningen/svaret".

Och detta är inte bara mot mig. Han framställer sig själv som "han mot världen" på något sätt.

Detta beteende kommer bara fram när han är nere/stressad/arg, i bra perioder kan han ta motgångar utan problem.

Det verkar som din man är narcissisk. Lämnade nyligen en man som var som din.

När du har lämnat så betyder det inte alls att barnen måste vara hos honom. De kan väl tala för sig själva och myndigheterna ser till barnens vilja och väl. Om de är för små så behöver de inte träffa honom heller alls. Jag flydde till kvinnojour och har haft med mitt barn här hela tiden. Han får inte träffa barnet och kanske aldrig säger myndigheterna. Min man höjde rösten och hade ofta dåligt humör vårt barn var rädd för sin pappa. Inte bra för barn att leva i en sådan miljö. Tänk på dina barn!

Vänta inte. Det är bara en tidsfråga innan din man börjar att slå dig.

Just det där känns som att han är paranoid psykotisk. G

Har själv en idiot till sambo likt din. Han vet alltid bäst lyssnar inte på någon annan. Är aggressiv har slagit mig flera gånger puttat mig i golvet så jag har skadat mig när jag har sagt emot honom. Nedvärderar mig o alkt är jämt mitt eller andras fel han tar aldrig ansvar för något alls. Säger som övriga lämna! Det är svårt Jag vet. Jag planerar att lämna men tar tid rent praktiskt men säger inget om det förrän jag hittat annat boende.

Det är svårt att lämna men man måste. Jag drog ut på det. Var rädd att kontakta kvinnojour eller någon myndighet. Ville inte berätta avslöja det hemska men samtidigt ropade jag på hjälp!

Planerade i hemlighet ändå och tog foton på saker han gjorde sönder i sin vrede och tog foton på mina blåmärken och gjorde röstinspelningar och skrev anteckningar och packade saker jag ville ha med när han inte var hemma. Visste att en dag måste jag fly. Men visste inte hur? Hade inte ens bil och vi borde vid skogen.

Funderade på en annan utväg men fann ingen annan än ringa polisen eller kvinnojouren. Den dagen kom fortare än jag hade planerat. Det gällde död eller liv var så rädd. Min man stack och skulle tillbaka om någon timme. Ringde till en kvinnojour och fick komma med en gång. Hade turen att en bekant var på besök just den dagen. Har aldrig ångrat att jag åkte. Kunde inte ha det bättre än jag har det nu!

Tänker på det du skriver, att då måste barnen vara själva med honom.

Jag tänker att det behöver inte alls betyda att han fortsätter mot dom så som han gjort tidigare om du lämnar honom. Utan tvärtom, så kan det ge honom en tankeställare om han inte har er vid sin sida hela tiden. Och relationen kanske blir mycket bättre. Han kanske rent av skulle må bra av en paus från familjerelationer? Jag tänker att om den nu blivit så "laddad"?

Klokast vore att lämna med ultimatum att du kommer tillbaka när han fått hjälp så ni kan leva som en familj igen. Att lämna är förmodligen det enda som kommer göra att han söker hjälp själv om han är så emot det när du ber honom. Man saknar inte kon fören båset är tomt, så att säga.

Ibland behövs en rejäl knuff för att få folk i rött riktning.

Som det är nu, kan ni iallafall inte ha det, för barnen skull, även din såklart. De ska inte behöva känna fruktan och smyga och undvika sin far av rädsla.

Vad hände när han gick i väggen, hur pratade ni? hur stöttade du honom? Vad gjorde ni för åtgärder? Hur såg sorg-bearbetningen ut? Är han avbelastad ansvaret hemma?

Jag förstår att han inte vill gå terapi. Vissa människor tycker terapi är förolämpande , det är inte för alla.

Men han måste jobba med sina känslor på något sätt. Ni kanske skulle behöva vara själva utan barnen, åka bort? Ta semester vecka? Kan du göra en sån där Intervention då du samlar alla hans nära och kära så han inte kan fly sanningen hur illa det är? Då ni alla berättar hur han är,även barnen. Det kanske skulle hjälpa alla? Om han nu trycker undan känslorna och lägger locket på.

Endast du kan bestämma om han är en farlig människa som bara kommer skada dig och barnen eller om han mår dåligt och verkligen krockat sig blodig i väggen men kan bli bättre.

Hej, jag beklagar din situation och jag koppas verkligen att det ordnar sig för dig. Min man har aldrig slagit mig (eller barnen) och det är jag inte orolig för heller.

Tack för ditt svar och din historia låter hemsk, skönt att deg ordnat sig för dig.

Min man har dock aldrig varit våldsam (vare sig mot personer eller saker) tvärtom har det nästan lugnat ner sig med åren. Nu får han utbrott och stänger sedan in sig/drar sig undan.