Orolig för min man

Tänker på det du skriver, att då måste barnen vara själva med honom.

Jag tänker att det behöver inte alls betyda att han fortsätter mot dom så som han gjort tidigare om du lämnar honom. Utan tvärtom, så kan det ge honom en tankeställare om han inte har er vid sin sida hela tiden. Och relationen kanske blir mycket bättre. Han kanske rent av skulle må bra av en paus från familjerelationer? Jag tänker att om den nu blivit så "laddad"?

Klokast vore att lämna med ultimatum att du kommer tillbaka när han fått hjälp så ni kan leva som en familj igen. Att lämna är förmodligen det enda som kommer göra att han söker hjälp själv om han är så emot det när du ber honom. Man saknar inte kon fören båset är tomt, så att säga.

Ibland behövs en rejäl knuff för att få folk i rött riktning.

Som det är nu, kan ni iallafall inte ha det, för barnen skull, även din såklart. De ska inte behöva känna fruktan och smyga och undvika sin far av rädsla.

Det är svårt att lämna men man måste. Jag drog ut på det. Var rädd att kontakta kvinnojour eller någon myndighet. Ville inte berätta avslöja det hemska men samtidigt ropade jag på hjälp!

Planerade i hemlighet ändå och tog foton på saker han gjorde sönder i sin vrede och tog foton på mina blåmärken och gjorde röstinspelningar och skrev anteckningar och packade saker jag ville ha med när han inte var hemma. Visste att en dag måste jag fly. Men visste inte hur? Hade inte ens bil och vi borde vid skogen.

Funderade på en annan utväg men fann ingen annan än ringa polisen eller kvinnojouren. Den dagen kom fortare än jag hade planerat. Det gällde död eller liv var så rädd. Min man stack och skulle tillbaka om någon timme. Ringde till en kvinnojour och fick komma med en gång. Hade turen att en bekant var på besök just den dagen. Har aldrig ångrat att jag åkte. Kunde inte ha det bättre än jag har det nu!

Vad hände när han gick i väggen, hur pratade ni? hur stöttade du honom? Vad gjorde ni för åtgärder? Hur såg sorg-bearbetningen ut? Är han avbelastad ansvaret hemma?

Jag förstår att han inte vill gå terapi. Vissa människor tycker terapi är förolämpande , det är inte för alla.

Men han måste jobba med sina känslor på något sätt. Ni kanske skulle behöva vara själva utan barnen, åka bort? Ta semester vecka? Kan du göra en sån där Intervention då du samlar alla hans nära och kära så han inte kan fly sanningen hur illa det är? Då ni alla berättar hur han är,även barnen. Det kanske skulle hjälpa alla? Om han nu trycker undan känslorna och lägger locket på.

Endast du kan bestämma om han är en farlig människa som bara kommer skada dig och barnen eller om han mår dåligt och verkligen krockat sig blodig i väggen men kan bli bättre.

Hej och tack för svar.

Ett ultimatum skulle bara provocera honom och jag vet med säkerhet att han aldrig skulle "förlåta" något sådant.

Han skulle (inte utan hjälp) inte inse sina fel utan skylla allt på mig.

Utan ultimatum då. Helt enkelt, det fungerar inte som familj om han inte fungerar i sig själv.

Du skrev längre ner att du sökte hjälp här för att hjälpa honom, inte lämna.

Oftast i såna här lägen så är just att länna det enda sättet att hjälpa.

Har själv suttit i ett förhållande med en som hade problem och totalt vägrat söka hjälp. Jag var tills sist tvungen att lämna, för det fungerar inte att kämpa själv i ett förhållande. Det blev en väckarklocka och han sökte hjälp sen.

Hej och tack för svar.

Jag har försökt stötta och hjälpa på alla sätt (även när han inte velat ha hjälp) jag kan, tyvärr ser han gärna bara det jag INTE gör och glömmer 20 saker som jag gjort.

Både när han var som sämst och nu drar jag i princip hela lasset med hus, barn, socialt umgänge, planerar semestrar, köper presenter, fritidsaktiviteter u name it.

Vilket han under bra perioder är tacksam för. Han kan ju numera erkänna att han varit dålig (och kom tillbaka utan hjälp eller mediciner) och att han ngt mer stresskänslig - men inga andra brister egentligen. Får han ett utbrott är det mitt fel även om utbrottet är oproportionerligt stort i jämförelse med vad jag gjort.

Terapi ser han som något för svaga människor - inte aktuellt på något sätt tyvärr.

Vid ett tillfälle då det vag riktigt jobbigt pratade jag med hans föräldrar och storasyster (som står på min sida) för att få stöd. Tyvärr är relationen med hans pappa mkt svajig pga olika orsakar och han har motargument för allt när dom försöker prata med honom. Dessutom såg han det som ett jättesvek att jag pratat med dom "bakom hans rygg" - ngt som han knappt kunde förlåta (och som han gärna använder emot mig så fort vi har en konflikt)

Det jag undrar är om det "bara" är sviterna efter hans depression/utmattning eller något annat. Narcissistisk personlighetsstörning är ngt som jag läst mkt om och det stämmer in i mångt och mycket - vad som är lite underligt är att jag inte sett det beteendet förrens efter han var utbränd.

Jag är inte rädd för honom, har kommer inte slå mig eller barnen.

Jag förstår nät man läser att ens första råd och tanke är -LÄMNA. Men jag söker mig hit mer för att få hjälp att hjälpa honom. Han är min man och far till mina barn!

Kan inte låta bli att fråga, du behöver inte svara om du inte vill. Tycker det är vansinnigt starkt av dig! Men hur blev det sen? Kändes det inte svårt att lämna alla saker åtminstone bakom sig? Eller fick du hämtat dina saker sedan? Vad gjorde din man när han fick veta att du lämnat?