Orolig för min man

Hej och tack för svar.

Jag har försökt stötta och hjälpa på alla sätt (även när han inte velat ha hjälp) jag kan, tyvärr ser han gärna bara det jag INTE gör och glömmer 20 saker som jag gjort.

Både när han var som sämst och nu drar jag i princip hela lasset med hus, barn, socialt umgänge, planerar semestrar, köper presenter, fritidsaktiviteter u name it.

Vilket han under bra perioder är tacksam för. Han kan ju numera erkänna att han varit dålig (och kom tillbaka utan hjälp eller mediciner) och att han ngt mer stresskänslig - men inga andra brister egentligen. Får han ett utbrott är det mitt fel även om utbrottet är oproportionerligt stort i jämförelse med vad jag gjort.

Terapi ser han som något för svaga människor - inte aktuellt på något sätt tyvärr.

Vid ett tillfälle då det vag riktigt jobbigt pratade jag med hans föräldrar och storasyster (som står på min sida) för att få stöd. Tyvärr är relationen med hans pappa mkt svajig pga olika orsakar och han har motargument för allt när dom försöker prata med honom. Dessutom såg han det som ett jättesvek att jag pratat med dom "bakom hans rygg" - ngt som han knappt kunde förlåta (och som han gärna använder emot mig så fort vi har en konflikt)

Det jag undrar är om det "bara" är sviterna efter hans depression/utmattning eller något annat. Narcissistisk personlighetsstörning är ngt som jag läst mkt om och det stämmer in i mångt och mycket - vad som är lite underligt är att jag inte sett det beteendet förrens efter han var utbränd.

Jag är inte rädd för honom, har kommer inte slå mig eller barnen.

Jag förstår nät man läser att ens första råd och tanke är -LÄMNA. Men jag söker mig hit mer för att få hjälp att hjälpa honom. Han är min man och far till mina barn!

Jag förstod att du inte behövde höra av sjuttio olikas inägg"lämna" och att du var ute efter mer stöd kring hur du hanterar situationen att du är tillsammans med honom när han har detta beteende det var därför jag skrev som jag skrev med mycket frågor kring hur ni samarbetat sen han gick i väggen.

Du nämnde att han kan erkänna att han betett sig dåligt och att han är medveten om att han är mer känslig för stress. En narcissist kan 100 av 100 aldrig någonsin erkänna att någonting är deras fel de har total avsaknad av empatisk förmåga. Om du mött en riktig narcissist, skulle du se skillnad på en människa med låg självkänsla som kan påminna om symptomen en narcissist har, och en med narcissistisk personlighetsstörning. En narcissist kan slå till ett barn sedan säga "han gjorde illa mig!!" "Ni är onda!!" "Ni förstår inte jag blir bara illa behandlad!!" Och gråter och tror på allvar att han är ett offer. Han kan slå han kan kalla nån jävla äckliga fula **** (fula ord) och hota att döda dig och alla du känner, sen kommer han gråta / komma och söka tröst hos andra, att alla är onda. Alla andra är onda och att han är såååå utsatt. Hela tiden utsatt. Om andra säger förlåt och vill bli sams kommer han inte säga förlåt tillbaka trots han är den som skadat och spray ljugit och fikat sig, han kommer bara säga "vad bra att du kunde erkänna att du skadade mig"

Är detta din man?

Det är hemskt dumt att förväxla en människa som mår dåligt blir lite känslokall/ agressiv / isolerad / säger lite dumma saker / har lågt självförtroende och dålig självkänsla och svårt att uttrycka sina känslor svårt att inte trycka undan allt, med en som ÄR narcissist.

En narcissist kan du inte jobba med , inte en procent. Inte en halv procent. Allt med de handlar om att andra ska erkänna att de gjort illa de. Något annat existerar inte. Deras bild av sig själva är så pass vriden att de på allvar tycker att de är det enda offret den enda som är sårad i hela denna värld, och att alla andra ska be om deras förlåtelse.

Läs på om låg självkänsla/ lågt självförtroende så ser du att det är många likheter med narcissism fast det skiljer sig ändå markant. Empatiska förmågan är avgörande.

Många i forum vill säga "han är narcissist som mitt ex lämna!" Och det är ju enkelt sagt men då är de sympatiska inte empatiska.

Jag tycker det låter som att din man har krockat i väggen och gett upp på sig själv lite. Det leder till många negativa beteenden. Man är irriterad stresskänslig man tar illa upp lätt man har svårt att vara lugn och lita på andra och sig själv man hamnar i olika försvar, din man verkar vara utåtagerande och även förtränga känslor lägga locket på. Kan du skriva ett brev och lämna åt honom? Där du uttrycker djupt hur du känner? Om det inte funkar att prata och han inte orkar prata?

Nä terapi är som sagt inte det ultimata i hans läge, han kanske behöver något annat (till att börja med iaf)

Jag fattar inte hur du kan fortsätta respektera din man när han behandlar dig och barnen så dåligt?

Varför vill du till varje pris rädda relationen när han beter sig som han gör?

Förstår du inte att barnen tar skada av att bevittna hans orimliga utbrott och narcissistiska beteende?

Kan det vara så att han inte har bearbetat relationsproblemen som han tidigare haft med sin far? Som han sedan tar ut över dig och barnen? Det behöver inte betyda att han är psykiskt sjuk utan att han har obearbetad ilska sens barndomen som bröt ut i samband med utbrändheten kanske? Hur har hans uppväxt varit? Har han syskon som blivit favoriserade tex? . Han behöver nog gå och prata med någon men som jag har förstått det så vägrar han det o klarar det själv, tror han iallafall.

Förstår att detta är en jobbig situation för dig och ja, det kan vara så att han har en diagnos som ligger latent och bryter ut vid vissa tillfällen. Men jag tror på att det går att bearbeta det mesta, lära sig att hantera ilska osv. Men då måste han inse sitt problem först. Och det kanske han inte gör så länge han vet att ni står kvar på hans sida no matter what. De flesta människor inser sina problem när de blir lämnade av sina älskade, och först då kan en förändring ske. Jag tycker att du ska berätta hur du känner rakt av från hjärtat och sedan ge honom ett ultimatum.

Hoppas allt löser sig för er.

Det kan ju vara så att en latent psykisk "snuva" utvecklas med åren (har erfarenhet från närstående) och att det är just det som hänt.
DU kanske ska gå till psykolog istället och få hjälp. Dels med det du funderar på och dels en strategi framåt.
Nån kommentar här skrev "när han inser".  Jag har träffat människor som totalt saknar självinsikt och all mild kritik tas mycket allvarligt och det studsar tillbaka som en tropisk storm. Det är då man inser att "det går inte att prata med denna person" om annat än vädret. Om den stunden kommer får du ta dig en till funderare på hur du ska göra. De är inte lätta att leva med, de jag beskrev. D

Problemet med konflikter med en viss personlighetstyp är att de inte leder någonstans. 

Du får sätta hårt mot hårt då, om du inte vill lämna. Ställ krav. Ta konflikten. Ta diskussionen och försök nå fram. Hålla på och dutta kommer du ingen vart med.

1. Han har gått in i väggen en gång tidigare och var då rätt jobbig att leva med om jag tolkar dig rätt.

2. Kan det vara något liknande på gång nu? Eller något jobbrelaterat? Kolleger som klarar jobbet bättre än han, har fått bättre löneförmåner, har ledningens öra och förtroende. etc etc Han kanske inte riktigt orkar med den hårda arbetstakt och den konkurrens som finns på många arbetsplatser idag. Hans ältande om negativa kommentarer är en klar fingervisning tycker jag, liksom hans sätt att ut sin besvikelse på dig och barnen. Jag tror att något hakat upp sig på hans arbete.

Jobb och karriär är otroligt viktiga för många män, det definierar dem. Prata försiktigt om hans jobb, lirka, var intresserad. I slutändan ska han kanske ha en annan arbetsplats, en annan inriktning på sin karriär.

Du nämner depression.  Kanske en depression är som att få dåligt immunförsvar för mildare psykiska åkommor?  Precis som det fysiska. Får du dåligt med sömn och sköter dig dåligt så kommer förkylningarna. Om han åtgärdar depp så kanske det mentala får styrka att bekämpa svagheterna? (Missförstå mig rätt..)

Han lust att gå till doktor/psykolog är kanske motivationsstyrt, dvs, du kanske måste säga "om inte...bla bla...så blir vi särbos!".  Då får han motivation nog att gå.

För övrigt, jag förstår dig. Man lämnar inte en partner hur som helst.

Jag hade så gärna sett att vi gått till någon tillsammans vilket jag har föreslagit 100 gånger. Han tycker ju dock att felet ligger hos mig och därav alla våra konflikter.

Självklart är jag inte helt oskyldig vissa gånger när vi blir oense men jag är inte sen att erkänna mina fel. Något som han gjort en handfull gånger på alla dessa år. Vad han däremot är väldigt noga med att poängtera är allt som han förbättrat med sig själv.

Jag tror dock att du har alldeles rätt att han numera är betydligt känsligare för motgångar, stress, höga ljud etc etc. Hur han ska hitta tillbaka till sin gamla mer stabila jag har jag ingen aning om...

Det låter som du vill ta hans problem på dig och att du vill hjälpa honom. Det gjorde jag också. Så länge du ändå älskar honom och tror dig kunna hjälpa honom så förstår jag att du inte kan lämna honom. Du försöker hitta alla sätt att hjälpa honom. Men du kommer finna det att hur du än försöker så ändrar han sig inte!

Kvinnor kan ha stor tålamod när det gäller att vilja hjälpa den man innerst inne älskar. De kan hoppas på kärleken och försöka och förlåta även så länge som 20år. Fast mannen inte har ändrat sig alls de åren.

Jag själv försökte i 4år att hjälpa min man. Men vad jag än gjorde så hjälpte det inte. Det kom till den punkt att jag hade inga kärlekskänslor kvar men jag förlät och försökte ändå tills jag var tvungen att ge upp och fly.

Nu efteråt ser jag klart hur sjukt vårt förhållande var och hur sjuk han var. Men när man är i det ser man inte det så klart.

Frågan är hur länge du orkar?