Vilken var det avgörande faktorn för dig om du skulle behålla barnet eller ej?

*till en velande 21åring

Försök att sätta dig in i livet som en ung mamma. Har du pappan vid din sida, eller får du bära det stora ansvaret själv? Om du känner att du vill behålla barnet, men att du kommer att få vara ensam med det, tänk dig då att du måste ha ett annat skyddsnät runt om dig, som familj, vänner. Ditt liv kommer inte att bli som för. Bara du kan bestämma till sist. Pappan kan önska abort, men inte bestämma det. Hoppas ni är 2, och är glada och positiva. Har ni någonstans att bo? Inkomst?

Den avgörande faktorn för mig skulle vara att ha pappan med hela vägen, så vi är två om konsekvenserna av vårt oskyddade sex.

Har inte varit i situationen och har generellt svårt för abort om det inte finns extrema anledningar. Men jag skulle personligen tänkt så här:

Vill du ha barn någon gång i ditt liv? Om ja, passa på. Det är faktiskt inte säkert att möjligheten ges igen. Man kanske inte kan bli gravid igen eller har någon att bli gravid med osv. Om nej, då är det ju inget att fundera på.

Har du ekonomin att ensam kunna försörja ett barn och boende (eller kan flytta till) lämpligt för barn? Om ja, passa på (av oavstående orsaker). Om nej? Knepigt. Man kan alltid få hjälp och stöd av sociala skyddsnät om det vill sig så illa. Men det är garanterat ingen kul sits att vara i...

Vill du utbilda dig till något specifikt? Det går absolut med barn men är så klart jobbigare. Skulle du palla?

Är det viktigt att pappan är med i bilden? Alltså, om han skulle sticka pga detta; är det katastrof för dig eller skulle du reda ut det själv? Personligen hade jag behållt barnet även om pappan stack. Det är, för mig, inte det viktigaste att ha en partner när man är förälder även om det så klart är önskvärt att barnen har sin pappa i samma hushåll.

Att äntligen få bli mamma hade vägt betydligt tyngre för mig, för det är inte alla som vill som får chansen. Sen har jag i och för sig längtat efter att få barn sedan jag var 16, men försökt ha allt ordnat med stabil utbildning, jobb, partner och boende innan vi försökte få barn. Och så blev det också. Men hade jag råkat bli gravid innan dess så hade jag ändå behållt.

Att jag inte tänkte mörda en oskyldig bebis bara för att vi varit slarviga. Lyckligtvis kände maken likadant.

Vilken bebis var det som skulle mördats i så fall menar du? Eller menar du fostret som inte är medvetet om vad som händer?

Jag gjorde abort för ett antal år sedan. Avgörande var att jag insåg att den mannen inte var någon jag hade velat ha att göra med i 18 år (minst) framöver. Jag hade aldrig kunnat utsätta ett barn för en sån person. (hans beteende ändrades drastiskt när jag blev gravid)

Jag har gjort två aborter. Jag kände helt enkelt att jag inte ville påbörja barndelen av mitt liv så pass tidigt som 20-25. Jag ville ha min frihet, utvecklas och plugga inte låsa upp mig vid någon annan för resten av mitt liv.

Det som avgjorde var att det var ett mänskligt liv. Jag behöll! Ångrar inte, men det hade jag gjort om jag gjort abort.. Efteråt har jag bytt till ett effektivare preventivmedel! :)

Blev oplanerat gravid som 22åring (kommer fortfarande vara 22 när barnet kommer) och är nu i vecka 37. Vi hann köpa eget hus före vi blev gravida så det underlättade mycket. Jag hann fråga sambon om han börjat tänka på barn seriöst och inte bara det vanliga "oj se vad söt, när ska vi skaffa?"-pratet (vi är lika gamla) men han sa att han inte alls hunnit börja tänka på det än. När jag plussade blev han först lite tom på något sätt, men ett par dagar efteråt var vi båda väldigt glada över det, eller över honom, för vi ska få en liten pojke ;) Det var nog ingen tvekan vad vi skulle göra-abort har aldrig varit ett alternativ för mig (annat skulle det va om man ej frivilligt haft sex och blivit gravid). Jag är glad att vi haft och har det så bra ställt med ekonomin och boendet, båda har studerat klart och har fasttjänst, vi har hunnit backpacka ca 2 månader för två år sen och festat vad vi "behövt". Dessa faktorer skulle dock inte varit något hinder även om det hade varit på annat sätt! Senaste året före vi blev gravida levde vi mer eller mindre som en barnfamilj, utan barn.