• Äldre 12 Jan 17:41
    12781 visningar
    51 svar
    51
    12781

    Vad jag än gör är allt mitt fel

    Du bör göra ett försök att nå fram till henne. Det där är bara fel. Hon ska inte utgå ifrån att hennes sätt är det rätta och att andra därför gör fel. Vad du också kan göra är att haka efter varje gång som hon säger så. Fråga t.ex. "är du säker på det? Hur vet du att det där sättet är rätt?" Många märker inte hur ofta de säger sånt.

    Om det inte hjälper, kan ni fundera på att gå till en familjerådgivning. De brukar se såna mönster ganska snabbt också och försöka lösa dem.

  • Äldre 12 Jan 18:48
    #9
    Anonym (Utsatt) skrev 2018-01-12 17:54:07 följande:
    Saken är ju den att frågar jag något som ifrågasätter henne och får henne att bli osäker så göder jag det som redan var en brand till att bli en eldstorm. Säger jag emot så sätter hon sig direkt på tvären och vägrar acceptera/erkänna att hon gjort fel.
    Så du tar inte någon diskussion med henne alls då? Det kan ju inte fungera. Det är hon som orkar och du som ger upp. Så då har du förlorat.
  • Äldre 12 Jan 18:51
    #10
    Anonym (Utsatt) skrev 2018-01-12 18:01:40 följande:
    Jag har påpekat för henne att jag kan ju "sälja min hjärna" för du tänker ju ändå för både dig och mig. Jag gör ju ändå bara fel när jag försöker göra något på mitt sätt för allt ska ju va på hennes sätt. Och varje gång jag sagt hur det är så förnekar hon och verkar inte vilja veta av diskussionen något mer.
    Du måste vara mer seriös där! Inte säga såna löjliga saker utan förklara att du inte tänker ha det så här längre. Antigen följer hon med på familjerådgivning eller så försöker ni själva komma överens om något. Man kan ju t.ex. också bestämma att den av er som gör något, får göra det, UTAN att den andre blandar sig i och säger att det är fel.
  • Äldre 12 Jan 19:03
    #12
    Anonym (Right back att ya) skrev 2018-01-12 18:58:19 följande:

    Behandla henne likadant tillbaka. Låt hon få känna hur du blir behandlad varje dag. Gnäll och nervärdera henne för allt hon gör och inte gör. Vissa behöver praktisk kommunikaktion framför verbal.


    Jag tror inte att hon kommer att förstå det. Hon verkar för extrem för en sån insikt. hon kommer snarare att se det som bekräftan att det är han som är omöjlig. Jag skulle snarare fråga efter varje gång varför det skulle vara fel, om hon är säker på det.
  • Äldre 12 Jan 23:07
    #21
    Anonym (Utsatt) skrev 2018-01-12 21:46:07 följande:
    Ibland. Men jag "lägger mig" för jag tycker de finns betydligt viktigare saker i livet än o lägga energi på o bråka om vilken hylla mjölet ska stå på.
    Men om du gör det - med en sån kvinna - så kommer hon att ta över mer och mer.  Samtidigt säger du att du inte står ut - men så här kommer det inte att bli bättre, snarare värre.
  • Äldre 12 Jan 23:13
    #23
    Anonym (Utsatt) skrev 2018-01-12 21:59:12 följande:
    Det har du helt rätt i att hon skulle göra. Hennes adhd är ju inte till någon hjälp direkt i det avseendet. Och man ska inte skylla på att man har en diagnos. Man har fortfarande ett ansvar med eller utan diagnos. För mig är ju mina lösningar enkla medan dom för henne uppstår som krångliga. Men hennes lösningar ser för mig ut som bombnedslag.
    AHHHH.... du, det där är en annan sak. Vi är också flera med ADHD i familjen. Om du lägger saker på fel plats, så kan det vara så att en person med ADHD få spader, eftersom de inte hittar.

    Jag tror ni behöver prata med någon som kan hjälpa er reda ut, hur ni kan organisera saker så att det funkar för båda. Och det kan vara så att du verkligen saboterar för henne, utan att mena det. Visst, det ger inte henne rätt att vara så hårt mot dig. Men jag kan tänka mig att det går att förbättra situationen ifall det är så att det verkligen är problem där i organisationen - och i kommunikationen.

    Gå till en familjerådgivning eller liknande!
  • Äldre 12 Jan 23:31
    #25
    Anonym (Right back att ya) skrev 2018-01-12 23:17:12 följande:
    Kan en person med ADHD klaga på fel kryddor i maten och skrika att du ska slå de också? Hur långt får man gå under ursäkten ADHD ?
    Självklart inte. Jag tänkte främst på att man ska komma överens var saker och ting ska stå i köket och sånt. Men absolut inte skrika över fel kryddor.
  • Äldre 13 Jan 10:45
    #29
    Anonym (Utsatt) skrev 2018-01-13 02:14:01 följande:
    Nej, hon har sagt att behandlingen hon fått i form av concerta bara gjort adhd'n värre så därför tar hon ingen medicin för den och går inte heller i samtalsterapi. Hon säger att det inte är adhd'n som påverkar henne men det märks många gånger att det är det fast hon själv inte vet om det.

    Jag är inte någon neurotypisk person heller då jag har diagnos för asperger så jag har ju mina bekymmer att ta hand om. Och även jag "måste" ha saker på sitt rätta ställe för att hela dagen inte ska bli förstörd. Jag jobbar på att bli bättre och har gått i samtalsterapi och KBT många gånger.

    Det är just det att hon säger att hon jobbar på att bli bättre men hur många år skall det ta för att det ens skall börja märkas med någon som har adhd?

    Saken är ju den att hon går i taket om dagarna inte blir så som hon tänkt sig. Hon får självmordstankar och ångest etc. Nu har hon även reumatism som gör att hon har ont till och från och dom dagarna skall man verkligen se upp för vad man säger oavsett om de är av välmening. För värken gör att hon är än mer lättprovocerad.

    Du skriver att man måste låta den med funktionsnedsättningen få bestämma men i och med att vi båda har diagnoser, vem skall då avgöra vem av oss som skall bestämma? Det valet har ju hon då gjort isf i och med att det i dagsläget är mer hon som bestämmer. Medan jag får "gömma" undan min egen diagnos och ta den allt eftersom. Det är som att en del utav mig inte blir accepterad/respekterad.
    Oj, jo, jag förstår. Av egen erfarenhet. Har även själv erfarenhet av att behöva ignorera mina egna svårigheter och bara ta hänsyn till partnerns. Det verkar ju som om du jobbar mycket mer på att det ska fungera och att du också tar mer ansvar för att du fungerar bra med andra. Det är ju något hon också måste ta ansvar för. Sig själv alltså. Om man har humörsvängningar, bör man ju fundera på att äta antidepressiva - det gör jag, jag tycker inte det är schysst att andra ska utsättas för det. Jag försöker fortfarande få min dotter att åtminstone ta omega-fettsyror sedan hon inte vill ta anti-depp. Hon har nämligen jävliga humörsvängningar och hennes pojkvän tycker inte heller om det.

    Att hon bara "mår sämre" av Concerta - hon kan inte avfärda det så snabbt heller tycker jag. Har hört liknande av min dotter. Man får prova ett tag, många biverkningar släpper ju. Och det finns så många olika preparat, man får prova sig fram och se vad som passar. Av min erfarenhet skulle jag spontant tro att din flickvän skulle fungera mycket bättre med en sorts centralstimulerande (kanske inte Concerta, prova Elvanse eller Atttentin istället) och en liten dos antidepressiva (t.ex. Venlafaxin). Jag är förstås ingen läkare, det är bara mina erfarenheter, ifrån min familj och många andra som jag känner.

    Och jag får en "deja-vu" för att min son (ADHD) också brukar råka ut för tjejer som har liknande problem men som inte sköter sig så bra som han gör, så att han blir helt överbelastad av deras problem. Inte bra.

    Men, jag kommer tillbaka till att ni behöver hjälp att reda ut det här. OM du vill försöka rädda relationen. Då bör ni gå till någon slags terapeut, som kan hjälpa er reda ut vad era olika behov är och hur ni kan börja lösa olika problem. Jag tycker inte att du ska tveka här att ta till hjälp, för det här är väldigt komplicerat. Då kan man behöva en neutral person som kan göra upp en plan för det. Man måste ha en struktur där, annars kommer framför allt hon pga sin impulsivitet inte följa det. Familjerådgivning kan funka, om ni inte har något ännu bättre, typ ADHD/Asperger-centrum eller liknande.
  • Äldre 13 Jan 13:00
    #33
    Anonym (Utsatt) skrev 2018-01-13 12:33:59 följande:
    Jag har ju varit van till en viss grad att under mitt liv behöva ignorera mina egna behov pga den uppväxt jag haft med en pappa som brydde sig mer om jobbet och pengar än familjen och en syrra som betedde sig som en skit och va ute o söp o knarka och med mamma som stod "ensam" mitt i allt och försökte få ihop vardagen. Så jag har inte haft de bästa förutsättningarna om man säger så. Och ända sen tidiga tonåren har jag aktivt försökt ändra på mitt liv. Jag har definitivt inte varit någon ängel jag heller men jag har försökt gjort aktiva val som skulle bana för en ljusare framtid än den jag växt upp i. Idag (snart 30 år gammal) så har jag från ett liv i kriminalitet lyckats från att ha vänt mitt liv upp och ned fått rätsida på många saker. Jag har återfått körkortet, jag tar 5 år nykter och drogfri, jag har ett lagligt jobb som taxitelefonist, lägenhet, jag sparar till pensionen, jag har gjort en enorm innerlig resa som förändrat mitt liv genom KBT terapin och jag har gjort många andra bedrifter för att komma bort från mitt gamla sätt att "leva".

    Frugan tar centralstimulerande medicin som hjälper mot självmordstankarna och ångesten så att hon skall vara mer "jämn" i humöret men ändå så brister de för henne ibland. Så det kan ju va så att hon behöver öka dosen då hon "bara" går på 50 mg och man kan gå upp till 400.

    När hon gick på concerta började hon även självmedicinera på olagliga substanser och begick en hel del grova brott som hon inte gjort under tiden utan concerta så därför valde hon bort den och "vågar" inte testa någon annan då hon är rädd att det skall bli likadant igen.

    Och mycket så är det ju. Hon tar i stort sett inget ansvar över sitt eget liv och väljer att beskylla samhället för hur hennes liv ser ut. Och jag har sagt hela tiden att hon inte kan leva på att beskylla samhället för i slutändan har hon det största ansvaret för att se till att hennes liv skall fungera vilket hon vägrar inse. Det är samhällets fel att hon fick reumatism, samhällets fel att hon inte klarar av att jobba, samhällets fel att hennes liv är skit och jag är den enda ljusa punkten som gör att hon ännu väljer att leva.

    Vi hade en bra kontakt på rehabiliteringen som är ett adhd/asperger centrum men den kontakten valde att sluta och börja jobba på fastlandet. Så nu har de tagit in en nybörjare som inte vet ett jota och som inte fått sin licens ännu. Och då känner jag att då vet jag inte vart jag skall vända mig längre när jag vet mer om diagnosen än vad terapeuten gör.
    Du menar att hon tar antidepressiva??? Centralstimulerande kan man definitivt inte ta 400 mg av. Centralstimulerande är alltså Concerta och liknande.

    Nu är jag som sagt inte läkare, men jag har träffat på flera med just den personligheten som du beskriver och jag funderar om det inte lutar mer åt bipolär än åt ADHD. Det låter så. Också med tanke på att hon verkar bli manisk av centralstimulerande (att plötsligt begå brott kan vara tecken på mani). Om hon skulle höja antidepressivan så finns det också den risken, så man bör vara försiktig med det. Många med NPF är överhuvudtaget så känsliga mot antidepressiva, så det är inte bara att höja för att det generellt går att höja till en viss gräns.

    Om terapeuterna kan så mycket om NPF är kanske inte så viktigt i den situationen. Först och främst skulle ni behöva en neutral person som styr upp lite, som sorterar. Annars är det ju kuratorer som brukar vara bra i den rollen? Ta hjälp av någon, en kurator hos socialtjänsten duger också.
  • Äldre 14 Jan 11:13
    #43
    Anonym (Utsatt) skrev 2018-01-14 00:12:04 följande:
    Lamotrigin är de hon tar. Kan användas som centralstimulerande även om dess ordinarie funktion är för antieleptika samt bipoläritet. Och den har fungerat bra för henne hitintills. Antidepressiva vägrar hon att ta då hon inte haft någon som helst bra erfarenhet utav dessa. Lamotrigin däremot fungerar betydligt bättre. Terapeuterna kan mindre om NPF än vad jag kan och då anser jag att syftet med att gå dit går liksom till spillo om jag som går dit för att få hjälp slutar med att det är jag som hjälper terapeuten.
    Okej, det är då en helt annan variant. Men det förvånar mig inte att det fungerar med en medicin mot bipoläritet. Det är möjligt att det fungerar bättre för henne än centralstimulerande och antidepressiva. Båda kan trigga märkliga saker, mani och sånt om man har anlag för det. Och det skulle jag misstänka att hon har.

    Men du har inte tagit ställning till mitt huvudsakliga förslag: Låt någon neutral person hjälpa er med att sortera hur ni skulle kunna organisera ert liv så att det fungerar bättre för båda! Vill du inte prova det?

    Och om man sedan skulle komma fram till att det inte går, att ni ska separeras, så är det också bra, för då är man överens och det blir inte lika mycket bråk, och inte lika mycket osäkerhet.
  • Äldre 14 Jan 18:41
    #45
    Anonym (Utsatt) skrev 2018-01-14 13:12:23 följande:
    Har försökt med en netral person så som våra föräldrar och även läkarkontakter, terapeuter, psykologer m.fl. Resultatet blir att vi måste ta kontakt varenda gång det uppstår problem. Säger jag emot och kommer med egna idéer eller förslag så tar hon mig som att det är jag som är omöjlig. Lite som att jag lägger mig själv åt sidan bara för att undvika bråk för att man nånstans känner på sig hur hon kommer reagera ändå om jag skulle säga något. Det har ju skapat en osäkerhet hos båda två. Och även så t som hänt way back kan hon komma att dra upp bara för att sätta dit mig igen och trycka på mina trigger punkter. Som att hon var otrogen och att det var mitt fel att alla våra vänner vände henne ryggen till och att det skulle ha varit för att jag baktalat henne. Att i vårat förhållande så är det jag som är den mest omtyckta och att hon är lite som det svarta fåret som ingen vill veta av. Såna saker kan hon sitta o slänga ur sig bara för att man ska få dåligt samvete och tycka synd om henne. Men då har jag istället sagt åt henne att göra något åt problemet. Vill hon inte att folk ska se henne sån så är det ju nåt hon behöver jobba på att förändra. Samtidigt säger hon emot sig själv att hon vill förändras samtidigt som hon säger att hon inte är kapabel till det och att hon inte fattar varför jag ännu är kvar hos henne. Att hon vill att jag skall lämna henne så att hon kan ta livet av sig. Och såna mindgames kör hon med hela tiden för att få sin vilja igenom. Har sagt åt henne att söka hjälp men då klagar hon på att de inte finns tillräckligt kompetenta läkare eller psykologer som skulle klara av ett fall som hennes och att hon i slutändan skulle få dom att behöva söka hjälp istället. Så alltså jag vet inte hur jag skall tolka allt som kommer ifrån henne. Nu på senaste har hon börjat säga hur mycket hon uppskattar och älskar mig men om de är för att släta ut det hela och för att på nåt sätt få mig att inte lämna henne så att hon kan fortsätta mindfucka mig.
    Hmm.... det låter inte bra. Det är en destruktiv relation och hon är även medveten om det. Kanske är det dags för dig att lämna. Men det är ändå bara du som kan avgöra det.
Svar på tråden Vad jag än gör är allt mitt fel